Åland i februari

I helgen blev det till sist en tur till Åland. Min moder och jag traskade runt i snålblåsten och beskådade Helleborus-knoppar, snödroppar och vintergäck...


Vår allra första magnolia någonsin, M. x loebneri 'Leonard Messel', är överfylld med blomknoppar och lovar att bli fantastisk denna vår!

'Leonard Messel' är en rosablommande hybrid mellan M. stellata och M. kobus och anses höra till de allra härdigaste. Detta till trots frös den ner, i stort sett ända till marken, den första vintern och det var på håret att vi inte grävde upp hela rasket. Men - av en trädgårdsmästare fick vi rådet att skrapa på stammen och kolla om barken var levande grön därunder. Och det var den, så vi lät den stå kvar. Och jamenvisst, den tog sig!

Det är ju nu då dryga 20-25 (?) år sen nu, och varken min moder eller jag var några riktiga mästare på det där med trädgård på den tiden...


En rätt lyckad kompis till magnolian är silverbenved Euonymus 'Emerald Gaiety'. Det är en städsegrön marktäckare som lite försiktigt klättrar på magnolians stam.

När kylan kommer på hösten får de vita bladkanterna ofta en vackert rosa ton - ett sorts svagt eko till vårens magnoliablom...

Jag absolut älskar magnolior, men ärligt talat är de ändå rätt trista när blomningen är över - speciellt i unga år innan de fått sin fullvuxna silhuett. 'Emerald Gaiety' lyfter det hela med sitt silverglitter i magnolians skugga.

Något som jag, faktiskt, är lite småmallig över är lavendelhäcken. Den är löjligt fin - bullig, frodig och friskt grågrön så här på senvintern.

Den är egenhändigt förökad från sticklingar från en praktikdag i Kunskapsparken (dåvarande Kunskapsträdgården) ute på Ultuna.

Vilken sort? Inte en aning, tyvärr. Hade jag haft lite vett så hade jag så klart tagit reda på det, men just då hade jag fullt fokus på att beskära den befintliga häcken på rätt sätt samtidigt som jag tog hand om alla de små sticklingarna. Och det vart ju ett gäng...

Ca 50 stycken tog sig, har jag för mig, och efter det så försöker vi ta nya sticklingar med jämna mellanrum. När andan faller på.


Men en del saker ligger och tär på mitt samvete...

Växtbarnkammaren i mammas trädgård.
Oj kära nån.

Här har en hel del av mina fynd från de senaste åren hamnat - i väntan på att få komma hem.

Men i år, tamme fan, så ska vi fixa plats till åtminstone en del! Jag har ju redan ritat på hur det ska se ut i fruktträdslunden, så det är väl bara att sätta fart? Bara det att det är exakt där grisarna bökat runt som allra mest. God dammit. Vi måste hitta på en lösning snart...


Medan jag funderar på vilken ordning man borde börja nysta i [trädgårdsarbete är som Tetris, känner jag] tar jag en runda längs med stranden.


Det är bara en tunn hinna is ute på vattnet nu.

Skönt det - då kan våren komma snabbare när inte isen ligger som ett kylmagasin därute. 

Vi gillar inte vassen när den växer igen alla badvikar, men visst är den fin så här på vintern?

Gräs är snyggt, juh!













Den här alen har jag allt klättrat i en hel del.

Fast det var rätt länge sen sist... ;)






Väl inne igen går min moder och jag igenom frösamlingarna och diskuterar vad som ska sås och vilka frön vi ska byta med varandra.

Trots att jag tycker att jag fullkomligt drunknar i frön har mamma otvivelaktigt ännu fler frön än jag, så det är ju bara att ta emot diverse påsar.

Och så ska vi se om jag månne äntligen lyckas med Paulownian... Den är inplanerad exakt där växtbarnkammaren är - så den dan jag har ett tillräckligt stort exemplar att plantera ut så måste det ju vara tomt där.

Nåmen dåså. Då har jag ju en deadline. Bra!
Jag jobbar alltid bättre under lite press...