Nytt år.
Igen.
Jo, men jag är faktiskt optimistisk i år...
Det blir nog bra, det här.
Som vanligt kör jag dagens/veckans/månadens musik här,
och det lär ju bli en rätt blandad kompott i vanlig, god ordning.
Varför förstöra ett vinnande koncept?
Om ni inte vill veta - blunda och håll för öronen.
"Jag är de första kalla regnen
Jag är frosten där inget växer
Jag är halvåret av mörker i landet som gud glömde
[...]
Jag är självmordsstatistiken
Jag är glesbygden, Rohypnolen
Jag är svartsjukan, alkoholen
[...]
Så börjar vi om igen
Jag är dimman i minneslunden
Vinden på bron över sundet
[...]
Jag är dom som går in i väggen
Jag är dom som går genom rutan"
"I don't act
I don't do
I don't know
Everyone
I don't know
I am lost
Wandering"
"So excuse me forgetting
But these things, I do
You see, I've forgotten
If they're green or they're blue
Anyway, the thing is, what I really mean
Yours are the sweetest eyes I've ever seen
[...]
I hope you don't mind"
___________________________________________________________________________________
2016-12-16
Nej, man glömmer inte bort Kent ostraffat. Visade det sig.
Men hur f-n skulle vi kunna förutse ett sånt trafikkaos som det vart? Efter fullständigt sanslösa köer, hela vägen från Upplands Väsby, kom vi äntligen fram till arenaområdet på tok för sent. Och sen kretsade vi förtvivlat runt i P-husens olika våningar som desperata hajar på jakt efter ett byte när klockan slog 20... Och R sa bara helt kort: "Seså, hoppa ut. Det är ju ändå ditt band. Hoppa ur, så kommer jag efter."
Och jag sprang.
Sen hade jag tur ändå. De första låtarna var inte mina favoriter, och jag när jag andfådd lite diskret försökte smyga mig till min plats tyckte jag faktiskt det lät ganska... illa? [Vågar man ens skriva så under denna Kent-hype som råder just nu? Men jo, faktiskt.]
Även om scenografin var absolut magnifik, både snöflingorna till Var är vi nu och den fantastiska hästen till Hjärta (två av mina favoriter, juh!), men det tog sig lixom inte. Berörde inte.
Men sen, sen jävlar hände det något. Nånstans vid Egoist var det som att de landade, atmosfären tätnade, och allt - musik, scenografi, band och publik - connectade och fann varandra.
Och sen upphörde tiden och rummet helt enkelt att existera. Jag har nog aldrig varit med om så både långa och korta 2 timmar i hela mitt liv. Helt magiskt. Det är vad alla verkar skriva, men faktiskt, så är det.
[R smög in en halvtimme efter mig.
Rätt fantastiskt jobbat efter att ha hittat parkering typ en kilometer bort.
Man ska ha hans hököga för att lyckas med sånt.]
Bästa låten? Oj, så många, så många...
Sverige drabbade otroligt starkt igår, med tanke på sammanhanget, dagens situation. Naturligtvis vill Kentarna påverka politiskt det sista de gör. (Nej, jag kan inte tänka mig att det är slut nu. I won't believe it. I just won't.)
Men jag väljer nog ändå den här låten just nu.
Bara för att den är så mästerligt bra.
La Belle Epoque med Kent:
"Jag är de första kalla regnen
Jag är frosten där inget växer
Jag är halvåret av mörker i landet som gud glömde
[...]
Jag är självmordsstatistiken
Jag är glesbygden, Rohypnolen
Jag är svartsjukan, alkoholen
[...]
Så börjar vi om igen
Jag är dimman i minneslunden
Vinden på bron över sundet
[...]
Jag är dom som går in i väggen
Jag är dom som går genom rutan"
___________________________________________________________________________________
2016-12-14
Kära nån. Jag glömde faktiskt bort Kent. Och det faktum att konserten sammanträffar med årsdagen. Kära nån. Är det lite mycket nu, kanske? *s*
En del undrar hur f-n man lyckas leva ihop i 16 år.
Ja ni, det undrar jag också. Det är inte så lätt, alla gånger.
Det kan ha att göra med att vi alltid, alltid, alltid angriper vareviga frågeställning, problem, tvistoämne från fullständigt olika, diametralt motsatta, positioner och angreppsvinklar. Nästan vad än det vara må. Om vi skulle bygga ett hus skulle jag se till helheten och visionen. Han skulle se till detaljerna och de givna förutsättningarna. Jag vill se lösningar och möjligheter - han ser problem och begränsningar. Jag vill göra snabbt, lätt och impulsivt - han vill göra långsamt, komplicerat och genomtänkt.
Och kanske är det det som ändå gör att det funkar - på nåt j-vla vänster. Men ja, vi blir absolut galna på varandra emellanåt. För envisa, det är vi båda, så när den där envisa åsnan jag bor med har satt sig på bakhasorna så hjälper varken morötter eller piskor. Han måste vilja själv, och det har nog ärligt talat tagit mig ca 16 år att inse.
En rätt lämplig låt till detta.
Vi Är För Alltid med Kent:
Kära nån. Jag glömde faktiskt bort Kent. Och det faktum att konserten sammanträffar med årsdagen. Kära nån. Är det lite mycket nu, kanske? *s*
[Inte för att det firas - inte ens ifjol när det var 15 år den 15e december 2015...]
En del undrar hur f-n man lyckas leva ihop i 16 år.
Ja ni, det undrar jag också. Det är inte så lätt, alla gånger.
Det kan ha att göra med att vi alltid, alltid, alltid angriper vareviga frågeställning, problem, tvistoämne från fullständigt olika, diametralt motsatta, positioner och angreppsvinklar. Nästan vad än det vara må. Om vi skulle bygga ett hus skulle jag se till helheten och visionen. Han skulle se till detaljerna och de givna förutsättningarna. Jag vill se lösningar och möjligheter - han ser problem och begränsningar. Jag vill göra snabbt, lätt och impulsivt - han vill göra långsamt, komplicerat och genomtänkt.
Och kanske är det det som ändå gör att det funkar - på nåt j-vla vänster. Men ja, vi blir absolut galna på varandra emellanåt. För envisa, det är vi båda, så när den där envisa åsnan jag bor med har satt sig på bakhasorna så hjälper varken morötter eller piskor. Han måste vilja själv, och det har nog ärligt talat tagit mig ca 16 år att inse.
En rätt lämplig låt till detta.
Vi Är För Alltid med Kent:
"Historia, allting handlar om vår historia
Alla dom som gått mot strömmen
Dom som gått sin egen väg
Alla dom som gått mot strömmen
Dom som gått sin egen väg
Drömmar
Allting handlar om våra drömmar
När vi drömmare slutat drömma
Har ni andra inga drömmar kvar
Allting handlar om våra drömmar
När vi drömmare slutat drömma
Har ni andra inga drömmar kvar
___________________________________________________________________________________
2016-12-10
Ibland är det bara så enkelt.
Ibland är det inte alls så.
...
Igen har jag märkt hur... nästan förfärligt enkelt... det är för folk att öppna upp för mig. Folk jag egentligen inte ens känner - mitt i allt så har vi den där diskussionen, den om liv och död. Och folk bara... berättar.
Jag ryser lite, för jag skulle aldrig göra det in return, så att säga. Inte till vem som helst. Jo, till a select few, naturligtvis. Men jag är tydligen en sån som man vill berätta saker för. För man vet att det inte förs vidare, att det accepteras och tas emot med öppet sinne.
Ja, jag börjar förstå och acceptera att det väl får ses som ett privilegium.
Jag tar emot de där berättelserna, lägger dem till rätta i en liten ask, stänger nogsamt locket. Och så placerar jag in dem i någon av minnets alla hyllor. Och där får de ligga orörda, ända tills den där dan när de kan komma till pass igen. Och nej, jag menar inte att jag skulle använda innehållet på det sättet, aldrig för egen vinnings skull. Men däremot kan innehållet i folks livsberättelser göra det enklare i framtiden att förstå andra människor. ...Och så få höra deras berättelser. Det är en cirkel som aldrig tar slut.
...
Jag vet att Robert Jordan och WoT nog får räknas som lite shoddy litteratur. Men ändå. Minns ni Egwene, the dreamwalker, som rör sig obehindrat i Tel'aran'rhiod? En bild från de böckerna som fastnat i mitt minne är hur hon i drömmen blickar ut över den mörka världen där människorna ligger och sover. Och hon ser hur ljuset från deras drömmer spinner an inter-connected web över hela världen. Tunna, tunna trådar av ljus som binder människor samman - människor som kanske ännu inte mötts, men vars öden för alltid är interlocked... (Det är iaf så jag minns det, ni får rätta mig om jag minns fel, det var ändå 10 år sen jag läste böckerna.)
Den här låten ger mig just den bilden. Mörkret där ljuset ändå förbinder människorna.
Put the Gun On the Floor med Big Black Delta:
"I don't act
I don't do
I don't know
Everyone
I don't know
I am lost
Wandering"
___________________________________________________________________________________
2016-12-05
Jorå, än så länge är det fart i den här bruttan... Ge mig ett dansgolv - anytime, anywhere - och tillräckligt bra musik (eller va fan, i helgen gick det ju bra t o m med schlager, jag är inte så kinkig) så kan jag nog stanna uppe och röja en hel natt. Så länge man inte måste jobba el vara representativ dagen därpå... Men gud att jag inte hade nån röst kvar efter allt ylande. *s*
Whatever.
Nu tar vi en riktig favorit - ett skönt mellanting mellan corny schlager (faktiskt) och synth. Lyssnar ni via datahögtalare och youtube hör ni schlagern - casta via spotify till rejäla högtalare och skruva upp suben så hör ni nåt helt annat. Jag kör, naturligtvis, det senare alternativet.
Jupp, det skallrar i fönstren här hemma. :)
...
Jag älskar mitt jobb.
Och jag älskar faktiskt mina kollegor också.
Det är inte alla förunnat.
...
Spiders med Ashbury Heights:
Jorå, än så länge är det fart i den här bruttan... Ge mig ett dansgolv - anytime, anywhere - och tillräckligt bra musik (eller va fan, i helgen gick det ju bra t o m med schlager, jag är inte så kinkig) så kan jag nog stanna uppe och röja en hel natt. Så länge man inte måste jobba el vara representativ dagen därpå... Men gud att jag inte hade nån röst kvar efter allt ylande. *s*
[Dock lite förvånad över att de flesta ställen i huvudstan stänger redan 3 - vad är det för paller?
I riktiga storstäder har man ju öppet tills morgontrafiken kommer igång igen.]
Whatever.
Nu tar vi en riktig favorit - ett skönt mellanting mellan corny schlager (faktiskt) och synth. Lyssnar ni via datahögtalare och youtube hör ni schlagern - casta via spotify till rejäla högtalare och skruva upp suben så hör ni nåt helt annat. Jag kör, naturligtvis, det senare alternativet.
Jupp, det skallrar i fönstren här hemma. :)
...
Jag älskar mitt jobb.
Och jag älskar faktiskt mina kollegor också.
Det är inte alla förunnat.
...
Spiders med Ashbury Heights:
"Time moves like spiders
Over the face of the clock
Time's forward violence
Eating away at the heart
Another hour's past
They never seem to last
Another day goes by
No matter how I try"
Over the face of the clock
Time's forward violence
Eating away at the heart
Another hour's past
They never seem to last
Another day goes by
No matter how I try"
___________________________________________________________________________________
2016-12-02
Nej, jag förstår inte.
Men det är säkert inte så lätt...
Någonting har hänt och jag vet inte vad och inte varför. Har jag gjort någonting? Sagt någonting? Eller har jag inte gjort någonting, är det det som är problemet? Varför möts jag av denna vägg av tystnad?
Jag lade mina tarot-kort idag, som jag gör när jag vill få "annan in-put" på saker och ting.
[Jaja, flina på ni bara, hade ni känt mina kort på samma sätt som jag känner dem så hade ni inte skrattat. De var riktigt otäcka en gång. Den där gången när de bara visade död - riktigt skrek en varning för död, ångest och smärta i varje kort, fastän jag bara kände liv och glädje där och då. Sånt råkar man bara ut för en gång och sen tvivlar man inte lika mycket.]
Jag ryste faktiskt till lite när tre kort trillade ut nästan av sig själva: Stav-trean omvänt (avbrutet samarbete), bägar-femman omvänt (sviken kärlek, "med sammanbitna käkar och bittert hjärta" enligt Häxans tolkning) och Tornet rättvänt (omtumlande tider när allt välkänt rasar). OMG.
Helt av en slump lyssnade jag på Sigur Rós samtidigt, hade en känsla av att "Lyssnade jag inte som besatt på dem en sen kväll för några år sen?" och - jodå.
Varðeldur med Sigur Rós:
[Instrumentell]
___________________________________________________________________________________
2016-11-27
Haha, det här är faktiskt för dråpligt. Idag är motsatsernas dag, när inget är riktigt som det borde vara...
För det första är det 1a advent. Vanligt folk kanske tänder ljus (jaja, ok, det ska faktiskt jag också göra, sen) och lyssnar på stämningsfull julmusik - men icke här.
Jag är en månad sen och gör pumpasoppa med hemodlade 6-kilos pumpan och rostar pumpakärnor mellan varven när jag inte sitter vid datorn.
Musiken jag lyssnar på är väl nästan så långt från julmusik man kan komma -"Shelter" med Icon of Coil (så himla corny och out-dated, men oooh att jag älskar gunget i introt. Vill dansa, juh!!).
Samtidigt så är min främsta uppgift just denna tid mina kunskaper som trädgårdsmästare - men jag sitter som en hacker med 2 datorer och 3 skärmar framför mig och hård musik i lurarna. Iklädd myskläder - fast musiken egentligen kräver svart, läder och rejält med smink.
Inget är helt enkelt riktigt så enkelt som de flesta kanske tror att det är...
God Lilla Jul, gott folk, i bästa Åländsk tradition. =)
Shelter med Icon of Coil:
Haha, det här är faktiskt för dråpligt. Idag är motsatsernas dag, när inget är riktigt som det borde vara...
För det första är det 1a advent. Vanligt folk kanske tänder ljus (jaja, ok, det ska faktiskt jag också göra, sen) och lyssnar på stämningsfull julmusik - men icke här.
Jag är en månad sen och gör pumpasoppa med hemodlade 6-kilos pumpan och rostar pumpakärnor mellan varven när jag inte sitter vid datorn.
Musiken jag lyssnar på är väl nästan så långt från julmusik man kan komma -"Shelter" med Icon of Coil (så himla corny och out-dated, men oooh att jag älskar gunget i introt. Vill dansa, juh!!).
Samtidigt så är min främsta uppgift just denna tid mina kunskaper som trädgårdsmästare - men jag sitter som en hacker med 2 datorer och 3 skärmar framför mig och hård musik i lurarna. Iklädd myskläder - fast musiken egentligen kräver svart, läder och rejält med smink.
Inget är helt enkelt riktigt så enkelt som de flesta kanske tror att det är...
God Lilla Jul, gott folk, i bästa Åländsk tradition. =)
Shelter med Icon of Coil:
"Punishment for intolerance, so
Entertain us when you're still able to perform
I'm sorry to admit that I won't be around
When the world you created will collapse and drown"
Entertain us when you're still able to perform
I'm sorry to admit that I won't be around
When the world you created will collapse and drown"
___________________________________________________________________________________
2016-11-21
En sak som slår mig är hur enkelt ord kan förvirra, skapa rökridåer, ge sken av saker som kanske inte alls stämmer. När jag läser dagboken åratal bakåt så ser jag att det jag menade och tänkte då ju går att läsas på helt andra sätt än jag eg menade då... Hmpf.
"Ni verkar ju ha det så himla bra" sa en väninna för ett bra tag sen på tal om just det. Ehm. Ja, alltså. Jo. Man kan ha det bra på många olika sätt... Ett sätt är att inte ses mer än nödvändigt. Oki? Vous comprenez..?
Han sitter vid sin dator och jag sitter vid min. Just nu är det alldeles excellent för jag har häcken full med arbete - men på ett positivt sätt. (Det är ju roligt!) Så vill man hitta romantik får man göra det på annat sätt. Because within the confines of this house, romance is quite dead. Muerte. Tot. You get my drift.
Men leva utan romantik går junte. Sån är junte jag skapt. Så medan jag avnjuter ett hett bad med ett glas vitt efter dagens slit vid datorn så blir det Moulin Rouge för hela slanten. På typ högsta volym. Och jag ylar med.
So Lovely. So absolutley lövely. =)
Jag kan inte hjälpa det, men den här filmen, och låtarna, gör mig fortfarande alldeles bubblig inuti. Samma känsla som när man är nykär eller druckit alldeles för mycket champagne eller träffar en lång, mystisk främling alldeles plötsligt. Den här låten känns som alla tre samtidigt. ;)
Jag kan inte hjälpa det, men den här filmen, och låtarna, gör mig fortfarande alldeles bubblig inuti. Samma känsla som när man är nykär eller druckit alldeles för mycket champagne eller träffar en lång, mystisk främling alldeles plötsligt. Den här låten känns som alla tre samtidigt. ;)
Your Song med Ewan McGregor (från Moulin Rouge):
But these things, I do
You see, I've forgotten
If they're green or they're blue
Anyway, the thing is, what I really mean
Yours are the sweetest eyes I've ever seen
[...]
I hope you don't mind"
___________________________________________________________________________________
2016-11-16
För nån dag sen tänkte jag skriva att jag funderar på att hoppa skepp. Jag står inte längre i fören (eller uppe i utkiken) utan jag har slagit mig tillrätta i aktern, bekvämt nersjunken så jag knappt ser över relingen. Men det jag ser är att dimman håller på att lätta och vi skymtar en paradisisk kustlinje där i diset. Men jag är inte med och styr.
Så - my task is over? Or what?
Och då är ju frågan vart man skulle hoppa. Det iskalla ensamma havet lockar inte, och jag är inte sugen på att simma i de hårda virvlarna kring båten, så allra helst skulle jag ju se en liten jolle sådär helt självklart komma jämsides med båten så själva steget över kanten inte blir så svårt...
Men.
Sen drömde jag. Och tänkte om. (T o m sambon aktar sig när jag drömmer de där drömmarna för, ptja, things tend to happen.)
I drömmen rörde jag mig genom en främmande, vacker europeisk stad. Människorna jag var där med ville gå åt ett håll, men jag ville vandra själv, i motsatt riktning. Allteftersom kvällen led insåg jag att jag var alldeles vilse, och försökte förtvivlat få kontakt med dem igen, men mobilen spelade mig ett spratt och jag fick varken av skärmlås eller kunde trycka på några tangenter. Paniken började sätta in, pulsen steg, hjärtat slog dubbla slag när jag blev allt mer skräckslagen. Jag insåg att vi var för långt ifrån varandra; att jag skulle aldrig hinna i kapp, var de än var just nu så var de i praktiken minst en dags vandring ifrån mig. Så utan en vettig tanke jag hoppade på första bästa buss i farten och försökte kommunicera med de som satt ombord -men jag möttes bara av vänligt leende, men helt oförstående, ansikten. Men en liten flicka tog motvilligt på sig rollen som tolk och då visade det sig, långt om länge, att bussen var på väg i helt fel riktning. Exakt motsatt mot vad jag ville, på väg ut ur landet. Och eg var det ut ur landet jag ville, men till ett helt annat land (till Bhutan, av nån mystisk anledning) dit mitt gäng redan var på väg. Och flyget dit, från en flygplats i andra änden av landet, skulle gå om bara 2 timmar... Och det var då, när jag insåg att loppet var nästan kört; att jag aldrig skulle hinna/lyckas ta mig till flygplatsen ensam (i alla fall inte utan att bli både rånad, mördad och värre på vägen), som insikten sjönk in att det ibland är fruktansvärt dumt att vandra ifrån sin flock. Man måste verkligen veta vad man gör. Ha en plan i förväg.
Och sen vaknade jag.
Så - summa summarum - vad gör jag nu? Jo, jag har tagit på mig att putsa hela skrovet, millimeter för millimeter. Så kan vi säga. För vi vill junte att det ska springa läck eller att piraterna ska få nys om hur skört skeppet är...
...
Så, en låt till detta! Den här är bara helt j-vla fantastisk! Dock lite sur på vårt lynniga chrome-cast-system som vägrar skicka till högtalarna och suben, men det funkar fint i lurar oxå. Believe me.
SaharA med F.O.O.L (FuckOurOrdinaryLives):
För nån dag sen tänkte jag skriva att jag funderar på att hoppa skepp. Jag står inte längre i fören (eller uppe i utkiken) utan jag har slagit mig tillrätta i aktern, bekvämt nersjunken så jag knappt ser över relingen. Men det jag ser är att dimman håller på att lätta och vi skymtar en paradisisk kustlinje där i diset. Men jag är inte med och styr.
Så - my task is over? Or what?
Och då är ju frågan vart man skulle hoppa. Det iskalla ensamma havet lockar inte, och jag är inte sugen på att simma i de hårda virvlarna kring båten, så allra helst skulle jag ju se en liten jolle sådär helt självklart komma jämsides med båten så själva steget över kanten inte blir så svårt...
Men.
Sen drömde jag. Och tänkte om. (T o m sambon aktar sig när jag drömmer de där drömmarna för, ptja, things tend to happen.)
I drömmen rörde jag mig genom en främmande, vacker europeisk stad. Människorna jag var där med ville gå åt ett håll, men jag ville vandra själv, i motsatt riktning. Allteftersom kvällen led insåg jag att jag var alldeles vilse, och försökte förtvivlat få kontakt med dem igen, men mobilen spelade mig ett spratt och jag fick varken av skärmlås eller kunde trycka på några tangenter. Paniken började sätta in, pulsen steg, hjärtat slog dubbla slag när jag blev allt mer skräckslagen. Jag insåg att vi var för långt ifrån varandra; att jag skulle aldrig hinna i kapp, var de än var just nu så var de i praktiken minst en dags vandring ifrån mig. Så utan en vettig tanke jag hoppade på första bästa buss i farten och försökte kommunicera med de som satt ombord -men jag möttes bara av vänligt leende, men helt oförstående, ansikten. Men en liten flicka tog motvilligt på sig rollen som tolk och då visade det sig, långt om länge, att bussen var på väg i helt fel riktning. Exakt motsatt mot vad jag ville, på väg ut ur landet. Och eg var det ut ur landet jag ville, men till ett helt annat land (till Bhutan, av nån mystisk anledning) dit mitt gäng redan var på väg. Och flyget dit, från en flygplats i andra änden av landet, skulle gå om bara 2 timmar... Och det var då, när jag insåg att loppet var nästan kört; att jag aldrig skulle hinna/lyckas ta mig till flygplatsen ensam (i alla fall inte utan att bli både rånad, mördad och värre på vägen), som insikten sjönk in att det ibland är fruktansvärt dumt att vandra ifrån sin flock. Man måste verkligen veta vad man gör. Ha en plan i förväg.
Och sen vaknade jag.
Så - summa summarum - vad gör jag nu? Jo, jag har tagit på mig att putsa hela skrovet, millimeter för millimeter. Så kan vi säga. För vi vill junte att det ska springa läck eller att piraterna ska få nys om hur skört skeppet är...
...
Så, en låt till detta! Den här är bara helt j-vla fantastisk! Dock lite sur på vårt lynniga chrome-cast-system som vägrar skicka till högtalarna och suben, men det funkar fint i lurar oxå. Believe me.
SaharA med F.O.O.L (FuckOurOrdinaryLives):
[Instrumentell]
___________________________________________________________________________________
2016-11-10
Ärligt talat vet jag inte riktigt vad jag ska skriva. Jag sitter och biter på tummen och trycker på lite tangenter och så raderar jag det igen. Men nu kanske...
...
Jag följer så klart bonde söker fru i år igen, och jag lider så med deltagarna och tänker att det här med kärlek och relationer kan vara så otroligt svårt. Och vem man umgås med påverkar så otroligt mycket hur man uttrycker sig, vad man säger och vad man gör.
Jag kan förstå att för människor som träffar mig mer sporadiskt måste jag ge ett smått kluvet och schizofrent intryck, eftersom vissa människor och situationer ibland faktiskt kan göra mig sjuresor mer extrovert än vad jag egentligen är. För innerst inne är jag ju en introvert grubblare som har otroligt svårt att socialisera och öppna upp. Jag hatar att mingla. Det skulle, t ex, inte falla mig in att söka upp folk för att prata med dem, för jag har nånstans en inneboende känsla av att de inte har nåt som helst intresse av att prata med mig.
Jag är i grunden en tyst iakttagare, inte en högljudd aktör.
Jag är i grunden en tyst iakttagare, inte en högljudd aktör.
[Och jag kan bli så paff när någon söker upp mig och utbrister mitt namn "...med Z! Vi träffades för 3 år sen på mässan, kommer du ihåg!?"...och jag bara häpnar över att de alls känner igen mig och faktiskt vill prata med just mig. Och inte bara känner igen mig lite vagt, utan faktiskt minns mig. Min tilltro till min sociala charm är typ nära noll i vissa sammanhang.]
Men när jag hänger med "mitt" gäng är jag en glad, öppen, positiv och hyfsat charmerande människa.
Samma sak faktiskt också tillsammans med helt främmande personer; många dagar träffar och pratar jag med uppemot ett hundratal främlingar - och mitt mål är att få dem att le och oftast att t o m skratta; jag vill att de blir nöjda och tillfreds; att de lämnar mig och min arbetsplats med en varm känsla i hjärtat - Dit vill jag gärna återvända, Henne vill jag gärna prata med igen - och det funkar. Varje vår återträffar jag gång på gång kunder som trampar lite på sina egna fötter när de får syn på mig eftersom de eg vill ge mig en kram men inte riktigt vågar eller kan eftersom vi ju faktiskt inte egentligen har en sån relation (det gäller såväl damer som herrar, i alla åldrar.).
Samma sak faktiskt också tillsammans med helt främmande personer; många dagar träffar och pratar jag med uppemot ett hundratal främlingar - och mitt mål är att få dem att le och oftast att t o m skratta; jag vill att de blir nöjda och tillfreds; att de lämnar mig och min arbetsplats med en varm känsla i hjärtat - Dit vill jag gärna återvända, Henne vill jag gärna prata med igen - och det funkar. Varje vår återträffar jag gång på gång kunder som trampar lite på sina egna fötter när de får syn på mig eftersom de eg vill ge mig en kram men inte riktigt vågar eller kan eftersom vi ju faktiskt inte egentligen har en sån relation (det gäller såväl damer som herrar, i alla åldrar.).
...
Sen finns den andra sortens relation där det är andra känslor än kamratskap i omlopp. Och då blir allting så fullkomligt, helt hopplöst, svårt.
...
Jag känner mig så matt, trött och uppgiven över mig själv och mitt vrånga beteende, som så klart reflekteras i den andra parten. Och så där fortsätter det, om någon ger sken av nonchalans så är det nonchalans som reflekteras tillbaka. Ända tills någon bryter mönstret. Men om något är nästintill omöjligt så är det väl just att bryta mönster.
Jag varken kan eller tänker uttrycka mig tydligare än så här på den här platsen. Man tvättar inte sin byk offentligt, som det heter. Men det måste ändå ut ur systemet på något sätt.
End of rant.
Sunset med The XX:
"It's like the sun set in your eyes and never wanted to rise
And what have you done with the one I love?
When I look into your eyes, I see no surprise"
And what have you done with the one I love?
When I look into your eyes, I see no surprise"
___________________________________________________________________________________
2016-11-03
Nej nu jävlar. Nu kör vi lite annat ljud i skällan! Det måste komma från lark-tiden, detta att musiken ska vara så hård som möjligt medan man sitter vid datorn. Så hjärnan ruskas om och skallrar på plats. Lite marsch-tempo så hjärncellerna ställer sig i räta led. Och lite smisk-varning så man inte förleds to stray too far off the path...
Just så!
Nu s-tan i gatan blir det åka av. =)
...och jag bara älskar gunget mot slutet av låten. Fasen, tänk om man kunde hitta en remix med bara det gunget? Det skulle sitta riktigt fint.
"Die zeit als unser wahrer FreundNej nu jävlar. Nu kör vi lite annat ljud i skällan! Det måste komma från lark-tiden, detta att musiken ska vara så hård som möjligt medan man sitter vid datorn. Så hjärnan ruskas om och skallrar på plats. Lite marsch-tempo så hjärncellerna ställer sig i räta led. Och lite smisk-varning så man inte förleds to stray too far off the path...
Just så!
Nu s-tan i gatan blir det åka av. =)
...och jag bara älskar gunget mot slutet av låten. Fasen, tänk om man kunde hitta en remix med bara det gunget? Det skulle sitta riktigt fint.
Mein Weg med Funker Vogt:
[Snälla, missförstå nu inte, detta har ingenting med Mein Kampf att göra.
Och FV är synnerligen pacifistiska i sina budskap - men de låter tvärtom.
Ok? Is that understood?]
Am ende eure Maske fällt
Mit Treue, Stolz und harter Hand"
___________________________________________________________________________________
2016-11-01
Det där strecket jag drog i sanden? Ja, jag är nöjd med mitt beslut.
...
...som en klippa, orubblig, allestädes närvarande - med årens erfarenheter och kunskaper inristade av tiden i min yta, men med okuvlig kärna - ligger jag i gränslandet mellan hav och land.
Men jag tänker inte låta mig bekymras av ebb och flod; inte havets av vilda svängningar eller de piskande vindarna som försöker nöta ner allting omkring sig. Det är klart att havet blir grunt vid ebb, på samma sätt som det blir djupt vid flod. Och det är klart man kan tappa fotfästet i havets virvlande vågor och starka strömmar. Och vinden gör ibland att man måste gå hårt framåtlutad för att alls komma framåt, ibland vacklar man t o m bakåt och ibland måste man helt enkelt stå stilla i väntan på stiltje.
Just nu är det ebb.
Människofötter springer på min hårda yta, litar på att den ligger fast och tillförlitlig. De springer snabbt, krockar in i varandra, tar steg tillbaka, åt sidan och ibland framåt. En del väjer för de andra och ger dem utrymme, andra tar allt utrymme de kan få. De är högljudda och kivande, ibland lägger de krokben för varandra och en del sparkar varandra på smalbenen i jakten på solskenet.
Som en klippa ligger jag därunder och vet att när flodvågorna väller in igen så kommer inga människofötter längre att stå kvar.
...
Häromdagen slog det mig vilken tur jag har.
Hur j-vla lyckligt lottad jag är.
Jag tror inte riktigt jag har fattat det själv ännu. Speciellt så klart när det gäller jobbet - mitt i allt så har jag möjlighet att göra både - och; de båda saker jag älskar att göra allra, allra mest i livet; skriva och trädgårdera. Och dessutom kan jag kombinera de båda så att de båda ger energi och kunskap till varandra. Det är helt sjukt egentligen. När jag funderade för några år sen på vad jag ville göra med mitt liv så kom det här ganska nära (alternativet var att bryta upp och byta spår helt och hållet). Hur gick det till? Det känns som att en ledstjärna följer mig och leder mig in på rätt spår hela tiden...
Egoist med Kent:
"Vårt motto var länge ta ingen skit
Men du kom på ett bättre
'Var lite lite snällare än du måste vara'
Vi ska aldrig bli som ni
Det finns de som säger att kärlek är så enkelt
Antingen har man den eller så har man inte
[...]
Vi ska aldrig bli som ni
Vi ska aldrig bli som ni
Vi ska aldrig bli som ni"
___________________________________________________________________________________
2016-10-25
Bildligt talat så har jag hållit i många olika pennor på sistone - men sedan lagt ner dem igen.
Jag visste helt enkelt inte vilken text jag ville/borde/skulle/kunde skriva här och nu.
Men skriva bör man, annars dör man. Typ.
Ber om ursäkt om det blir lite svamligt nedan. Många är inblandade och jag vill inte hänga ut någon.
...
På sistone har mycket negativ energi byggts upp i min omedelbara närhet. Och eftersom jag är en människa med reflekterande/speglande karaktär så drabbas ju så klart jag också. Det är lite sjukt hur så otroligt många negativa saker kan läggas på varandra med perfekt timing - det känns nästan som en konspiration av världsenergierna (om man tror på sånt)...
Ilska, svek, vrede, ångest, besvikelse, frustration, självförakt, apati, sorg, obehag, vanmakt, utanförskap, alienation... Mayday, we are going down.
Själv känner jag vanmakt, besvikelse och frustration. Det, speciellt i kombination med dels människors oförmåga att vilja/kunna (?) förstå andra människor och dels hur folk inte ens med tång vill hantera eller ens befatta sig med "besvärligheter", gör mig riktigt förbannad och urless. Det är nånting med hur en del skrattar tillkämpat glättigt och helt vägrar erkänna (ens för sig själva) att något är helt ur led som får mig att gnissla tänder och vilja slå sönder någonting.
Men jag är nog inte ett dugg bättre jag heller. Men kanske ser jag det lite tydligare än omgivningen.
...vi alla så måna om ytan - vi fernissar och lackar för brinnande livet - så den ser hel och glänsande ut igen. Men de här grejerna går faktiskt inte att lacka över.
Någonting har gått sönder och någonting kommer att fortsätta vara sönder.
...
Igår slet jag med trilskande bord, och när jag säger "slet" så menar jag verkligen slet. Man får använda hela kroppsvikten och slita och dra och knuffa tills kroppen går sönder och benen är fulla med blåmärken. Jag är junte den som ber om hjälp i onödan. Kan själv.
Och jag kände sen hur det nästan vibrerade i kroppen av oförlöst energi i bilen hela vägen hem. Jag måste helt enkelt ner i källaren - och väl på cykeln (till att börja med) så föll det sig naturligt med bästa cyklings-musiken alla kategorier - gamla kära Rammstein. Just den här låten är bara... Så . Fantastiskt. Bra.
Låt den skölja över dig så tar den med sig allt ont och ger en makalös energi-injektion. Låt sinnet följa med; i rytm och i text; och låt kroppen jobba i samma takt och intensitet så känner man sig snart nästintill oövervinnerlig. Okrossbar. Precis vad som behövs just nu om vi ska ta oss igenom den här perioden.
Bildligt talat så har jag hållit i många olika pennor på sistone - men sedan lagt ner dem igen.
Jag visste helt enkelt inte vilken text jag ville/borde/skulle/kunde skriva här och nu.
Men skriva bör man, annars dör man. Typ.
Ber om ursäkt om det blir lite svamligt nedan. Många är inblandade och jag vill inte hänga ut någon.
...
På sistone har mycket negativ energi byggts upp i min omedelbara närhet. Och eftersom jag är en människa med reflekterande/speglande karaktär så drabbas ju så klart jag också. Det är lite sjukt hur så otroligt många negativa saker kan läggas på varandra med perfekt timing - det känns nästan som en konspiration av världsenergierna (om man tror på sånt)...
Ilska, svek, vrede, ångest, besvikelse, frustration, självförakt, apati, sorg, obehag, vanmakt, utanförskap, alienation... Mayday, we are going down.
Själv känner jag vanmakt, besvikelse och frustration. Det, speciellt i kombination med dels människors oförmåga att vilja/kunna (?) förstå andra människor och dels hur folk inte ens med tång vill hantera eller ens befatta sig med "besvärligheter", gör mig riktigt förbannad och urless. Det är nånting med hur en del skrattar tillkämpat glättigt och helt vägrar erkänna (ens för sig själva) att något är helt ur led som får mig att gnissla tänder och vilja slå sönder någonting.
Men jag är nog inte ett dugg bättre jag heller. Men kanske ser jag det lite tydligare än omgivningen.
...vi alla så måna om ytan - vi fernissar och lackar för brinnande livet - så den ser hel och glänsande ut igen. Men de här grejerna går faktiskt inte att lacka över.
Någonting har gått sönder och någonting kommer att fortsätta vara sönder.
...
Igår slet jag med trilskande bord, och när jag säger "slet" så menar jag verkligen slet. Man får använda hela kroppsvikten och slita och dra och knuffa tills kroppen går sönder och benen är fulla med blåmärken. Jag är junte den som ber om hjälp i onödan. Kan själv.
Och jag kände sen hur det nästan vibrerade i kroppen av oförlöst energi i bilen hela vägen hem. Jag måste helt enkelt ner i källaren - och väl på cykeln (till att börja med) så föll det sig naturligt med bästa cyklings-musiken alla kategorier - gamla kära Rammstein. Just den här låten är bara... Så . Fantastiskt. Bra.
Låt den skölja över dig så tar den med sig allt ont och ger en makalös energi-injektion. Låt sinnet följa med; i rytm och i text; och låt kroppen jobba i samma takt och intensitet så känner man sig snart nästintill oövervinnerlig. Okrossbar. Precis vad som behövs just nu om vi ska ta oss igenom den här perioden.
Därför, gott folk, så får ni inte se officiella videon idag. Den finns så klart på nätet, men just den här gången tycker jag musiken förtjänar att stå på egna ben.
[Men kolla så klart officiella videon om ni så vill!
Kruspe är för en gångs skull riktigt till sin fördel. ;)]
Ich Will med Rammstein:
"Ich will dass ihr mir vertraut
Ich will dass ihr mir glaubt
Ich will eure Blicke spüren
Ich will jeden Herzschlag kontrollieren
Ich will dass ihr mir glaubt
Ich will eure Blicke spüren
Ich will jeden Herzschlag kontrollieren
Ich will eure Stimmen hören
Ich will die Ruhe stören
Ich will dass ihr mich gut seht
Ich will dass ihr mich versteht
Ich will die Ruhe stören
Ich will dass ihr mich gut seht
Ich will dass ihr mich versteht
[...]
Seht ihr mich?
Versteht ihr mich?
Fühlt ihr mich?
Hört ihr mich?"
Versteht ihr mich?
Fühlt ihr mich?
Hört ihr mich?"
___________________________________________________________________________________
2016-10-04
Jag kämpar med ryggen igen.
Och så klart med humöret och energin som sviker samtidigt.
Men idag var det något som vände, med start i ett yogapass som hette duga på morgonen, följt av nån timmes umgänge med höns och katter.
Tystnad utomhus. När regnet faller; doften av regnvåt mossa från skogen; det glödande ljuset som reflekteras från höstfärgade träd; vinden som susar i trädens kronor; löven som rasslar mot marken i drivor; krafset från ivriga hönsfötter; kuttret från nyfikna/ifrågasättande små befjädrade djur, den ivriga glansen i svarta små ögon; spinnet från keliga katter (och jamandet från uppfordrande likadana); trampande tassar i nacken då någon hoppar upp på mattes axlar. Helt enkelt välbehövlig vila från allt.
Sen kommer energin tillbaka.
...Och jag lyssnar på musik hela eftermiddan och gör hemgjord ajvar relish (med bara hemodlade grönsaker) och pulled pork (med snabbsyltad rödlök till burgaren). Och när ugnen ändå är varm trillar det sen in en oxsvansragu till imorrn med hemodlad tomat, lök, vitlök och purjo och lagerblad, nu i ugnen natten igenom. (Jag behöver knappast säga att det doftar himmelskt hela vägen till datorn?)
Ja. Till slut vänder det.
Men egentligen vill jag dra en varm filt över mig och sova framför brasan och helt enkelt bara skita i allt. Men det går ju inte. Jag är ju en vuxen och ansvarstagande människa och då kan man bara inte skita i saker och ting bara för att man har lust.
...
Ibland blir man bara helt kär, så där så man tappar fotfästet litegranna; helt och fullständigt; on first sight -
eller i det här fallet, vid första genomlyssningen. Helt fabulöst. Nu på repeat i lurarna sen en timme tillbaka.
Long Nights med Eddie Vedder:
"The lights go out
Let me feel I'm falling
I am falling
safely to the ground
I'll take this soul
That's inside me now
Like a brand new friend
I'll forever know
I've got this life
And the will to show
I will always be
Better than before
Long nights allow
Me to feel I'm falling
I am falling"
___________________________________________________________________________________
2016-09-27
Till slut så måste man göra upp med sig själv.
Vi kan skylla på andra, vi kan hävda att allt är tillfälligheternas spel, omständigheternas fel - men det där är bara bullshit.
Se dig i spegeln och se vilka ögon Du möter. Är det alls Du som blickar tillbaka?
Är det en spegelbild Du kan stå för, någon Du är stolt över?
Och jag snackar inte vår fysiska gestalt nu, men det fattar ni säkert. Den är efemär, tillfällig, föränderlig och har ingenting med vårt innersta väsen att göra.
Jag snackar om vem du ÄR och vad du GÖR.
...och det hjälper inte ett dyft att krossa spegeln. Däremot kan man ta storsläggan och drämma till egot och sen ägna en tid åt att sålla bland spillrorna och se vilka bitar man vill ha kvar. Om några?
Förlåtelsen med Kent:
[...]
Kan du förlåta?
Jag kan förlåta
Jag har bara alla mina jävla ord
Alla de där stora tomma orden
Finns det någon mening i att vänta på
Förlåtelsen förlåtelsen?"
Till slut så måste man göra upp med sig själv.
Vi kan skylla på andra, vi kan hävda att allt är tillfälligheternas spel, omständigheternas fel - men det där är bara bullshit.
Se dig i spegeln och se vilka ögon Du möter. Är det alls Du som blickar tillbaka?
Är det en spegelbild Du kan stå för, någon Du är stolt över?
Och jag snackar inte vår fysiska gestalt nu, men det fattar ni säkert. Den är efemär, tillfällig, föränderlig och har ingenting med vårt innersta väsen att göra.
Jag snackar om vem du ÄR och vad du GÖR.
...och det hjälper inte ett dyft att krossa spegeln. Däremot kan man ta storsläggan och drämma till egot och sen ägna en tid åt att sålla bland spillrorna och se vilka bitar man vill ha kvar. Om några?
Förlåtelsen med Kent:
"Jag tappade takten
Släppte greppet om verkligheten
Jag var så stolt en gång
Jag var elitistisk
Idealistisk
Släppte greppet om verkligheten
Jag var så stolt en gång
Jag var elitistisk
Idealistisk
Förlorade mitt sökljus
Högt upp i ett sekelskifteshus
Jag glömde min drivkraft
Det finns inget hjärta
Om du inte har kul
Högt upp i ett sekelskifteshus
Jag glömde min drivkraft
Det finns inget hjärta
Om du inte har kul
[...]
Så finns det någon mening i att säga förlåt
Finns det någon väg som leder oss hem
Finns det ens ett hem där vägen tar slut
Finns det någon väg som leder oss hem
Finns det ens ett hem där vägen tar slut
Kan du förlåta?
Jag kan förlåta
Jag har bara alla mina jävla ord
Alla de där stora tomma orden
Finns det någon mening i att vänta på
Förlåtelsen förlåtelsen?"
___________________________________________________________________________________
2016-09-12
Ok. Jag erkänner. Jag är helt såld på nyaste - senaste - sista - skivan. Ooh.
...
Jag får en bild av hur någon lyfter upp en thailändsk lykta i luften och sedan släpper den; ser den stiga mot skyn; innan den försvinner i mörkret och går en säker, långsam död till mötes.
Jag ser också hur någon lyfter upp en maskros i luften; blåser på de små fjunen och ser dem spridas för vinden; för alltid separerade och för alltid förlorade, men på väg mot en ny start, en ny början.
...
Det är samma sak med avsked mellan människor. Vi släpper taget om varandra och i det ögonblicket vet vi inte om vi är som de svävande lyktorna som är på väg mot det oundvikliga slutet eller om vi är på väg mot ett nytt liv och en ny början.
När jag tänker tillbaka på de människor som försvunnit ur mitt liv inser jag att jag knappt minns vissa av dem. Jag tänker aldrig på dem och om jag mötte dem på gatan skulle jag säkert bara gå förbi dem utan en tanke, utan igenkänning. Utan saknad.
Andra minns jag med kluvna känslor. Om jag såg deras gestalt på håll skulle jag kanske vända bort blicken och byta riktning. Bara för att det kapitlet är över. Jag känner lättnad men kanske också lite skuld.
Men sen finns det de där människorna man inte glömmer utan alltid bär med sig. Oavsett hur många år som har gått. Människor vars gestalt man känner igen på 100 meters håll och som man blickar efter i folkmassan på det ställe där man såg dem senast. Som man tänker på med saknad - också kanske också med sorg och ånger.
...
Så ja, jag kan lova att jag kommer att störtlipa då i december när de spelar den här låten. Allra sist, alldeles säkert. Måste minnas vattenfast mascara, alltså.
Och partiet efter barnakören ger mig precis lika mycket gåshud som 747 gjorde då på den tiden då det begav sig...
Sista Sången med Kent:
Det kommer bli en ensam natt
Men jag skulle inte ändra nåt
Även om jag vetat att det här var
Den sista gången sista
gången vi sågs
[...]
Vi är på flykt igen både jag och du
Vi kommer från nån annanstans
än där vi är just nu"
___________________________________________________________________________________
2016-08-31
Så håller vi andan igen. Tysta, ängsliga; med isstenar i magen, mörker i blicken och tumlande tankar. Förväntas vi prestera nu? Under dessa förhållanden?
...
Sen är det en helt annan sak att jag på ett rationellt plan inser, och håller med om, att nånting måste göras. Saker måste ändras.
...
Jag vet - men ändå vet jag inte. Jag vet helt enkelt inte vart jag är på väg - jag vet inte vilka vägar som stakas ut eller vilka dörrar som öppnas. Jag vet å andra sidan inte ens vilka vägar jag är intresserad av att beträda eller vilka dörrar jag vill gå igenom.
Så jag håller andan.
Men det finns ingen brist på alternativ.
...
Nu senast provade jag ju på någonting helt annat. Och jag kan ju sånt också. Är tom bra på det. Men det är inte vad jag brinner för, comprenez-vous?
Jag skrev förut om behovet av en white rabbit to follow? Jo, tack. I den här videon finns det ett annat speciellt vitt djur (bara en glimt, om ni är uppmärksamma) som hon väljer att följa - det visste jag inte ens när jag valde låten ikväll. Snacka timing...
Den Vänstra Stranden med Kent:
Så håller vi andan igen. Tysta, ängsliga; med isstenar i magen, mörker i blicken och tumlande tankar. Förväntas vi prestera nu? Under dessa förhållanden?
...
Sen är det en helt annan sak att jag på ett rationellt plan inser, och håller med om, att nånting måste göras. Saker måste ändras.
...
Jag vet - men ändå vet jag inte. Jag vet helt enkelt inte vart jag är på väg - jag vet inte vilka vägar som stakas ut eller vilka dörrar som öppnas. Jag vet å andra sidan inte ens vilka vägar jag är intresserad av att beträda eller vilka dörrar jag vill gå igenom.
Så jag håller andan.
Men det finns ingen brist på alternativ.
...
Nu senast provade jag ju på någonting helt annat. Och jag kan ju sånt också. Är tom bra på det. Men det är inte vad jag brinner för, comprenez-vous?
Jag skrev förut om behovet av en white rabbit to follow? Jo, tack. I den här videon finns det ett annat speciellt vitt djur (bara en glimt, om ni är uppmärksamma) som hon väljer att följa - det visste jag inte ens när jag valde låten ikväll. Snacka timing...
Den Vänstra Stranden med Kent:
"Som ett regn över varma vatten
(kan du säga när vi försvann)
Som tårar och blod i sanden
(mellan mina fingrar som sand)"
(kan du säga när vi försvann)
Som tårar och blod i sanden
(mellan mina fingrar som sand)"
___________________________________________________________________________________
2016-08-24
Hm. Visst är det konstigt hur saker går i cirklar? Men förhoppningsvis har man ett nytt perspektiv på händelserna när de inträffar igen. Man ser saker i ett nytt ljus med mer livserfarenhet och med ny bakgrundsinfo - och mitt i allt så kanske det ändrar allting?
Den här sommaren så drog jag ett streck i sanden framför mina fötter.
Och så klev jag över.
[Tänk, den här låten diggade jag när jag var 13!
Och jag tycker fortfarande att den är bra...]
Yesterday When I Was Mad med Pet Shop Boys:
"You're much too kind
I smiled with murder on my mind
Yesterday, when I was mad
and quite prepared to give up everything
admitting I don't believe
in anyone's sincerity
and that's what's really got to me
[...]
Then when I was lonely
I thought again
and changed my mind"
I smiled with murder on my mind
Yesterday, when I was mad
and quite prepared to give up everything
admitting I don't believe
in anyone's sincerity
and that's what's really got to me
[...]
Then when I was lonely
I thought again
and changed my mind"
___________________________________________________________________________________
2016-08-09
Jag valde medvetet att inte skriva nånting den här gången. Men vi redde upp det (...eller gjorde vi?) i sista stund och gick tillbaka in i buren.
...
En liten reflektion: När folk bygger hönshus gör de flesta det med tanken att hönsen måste låsas in. De måste hållas på plats, tyglas och inte kunna rymma. Det är den ena sidan.
Den andra sidan är att de ska få ett skyddat hem - där de går säkra för höken, räven och allting annat som kan skada dem. Där de kan känna sig trygga. Känna sig hemma. Så en bur innebär både en begränsning och en trygghet på samma gång.
Det är en fråga om perspektiv.
Svarta Linjer med Kent:
Svarta linjer
Som håller oss två kvar
I vår bur
[...]
Svarta linjer
(Allt har ett pris, tänk dig alltid för)
Som spårljus över stan
(Tänk dig för, tänk dig alltid för)
Kommer våren
Jag valde medvetet att inte skriva nånting den här gången. Men vi redde upp det (...eller gjorde vi?) i sista stund och gick tillbaka in i buren.
...
En liten reflektion: När folk bygger hönshus gör de flesta det med tanken att hönsen måste låsas in. De måste hållas på plats, tyglas och inte kunna rymma. Det är den ena sidan.
Den andra sidan är att de ska få ett skyddat hem - där de går säkra för höken, räven och allting annat som kan skada dem. Där de kan känna sig trygga. Känna sig hemma. Så en bur innebär både en begränsning och en trygghet på samma gång.
Det är en fråga om perspektiv.
Svarta Linjer med Kent:
"Svarta linjer
Det är allt jag ser
Det är allt jag ser
Svarta linjer
Som håller oss två kvar
I vår bur
Svarta linjer
Det är allt vi har
Det är allt vi har
[...]
Svarta linjer
(Tänk dig för, tänk dig alltid för)
Längs en askgrå horisont
(Tänk dig för, tänk på vad du gör)
(Tänk dig för, tänk dig alltid för)
Längs en askgrå horisont
(Tänk dig för, tänk på vad du gör)
Svarta linjer
(Allt har ett pris, tänk dig alltid för)
Som spårljus över stan
(Tänk dig för, tänk dig alltid för)
Kommer våren
Svarta linjer
(Måste tänka framåt, måste tänka stort)
Och jag hänger envist kvar
(Måste ge någonting, måste få något gjort)
(Måste tänka framåt, måste tänka stort)
Och jag hänger envist kvar
(Måste ge någonting, måste få något gjort)
[...]
I en tunnel ser jag ljus"
___________________________________________________________________________________
2016-07-14
Som en katt klättrar jag upp i trädet.
Lägger mig tillrätta på en gren.
Kikar ner på det obegripliga som pågår där nedanför.
Sträcker ut tassarna och låter klorna få fäste i barken.
Njuter i solen.
...
Min plats på grenen innebär att jag är mitt-emellan. Jag är delaktig men en åskådare. Beredd att hoppa ned till marken eller fly upp i trädets topp.
Men just nu är det alldeles lagom att njuta av solen. Men öronen öppna och ett öga på span mot det som händer på marken. Och klorna beredda ifall det skulle behövas...
Graceless med The National:
"I am invisible and weightless
You can't imagine how I hate this
Graceless
I'm trying, but I'm gone
Through the glass again
Just come and find me"
___________________________________________________________________________________
2016-07-10
Mjaha. Okej då. Det där var ju ingenting.
Fast jag var färdig att kräkas timmen innan så blir jag iskall och professionell när det väl är dags.
...
Den här låten fick jag i huvet kvällen innan - och det är en låt som följt mig ända sen jag fick det här albumet på kassett från min farbror. Visst är det sjukt hur vissa låtar följer med en hela livet? Men ibland tar det tid innan man inser exakt vilka talanger man har...
Thank You For The Music med ABBA:
Mjaha. Okej då. Det där var ju ingenting.
Fast jag var färdig att kräkas timmen innan så blir jag iskall och professionell när det väl är dags.
...
Den här låten fick jag i huvet kvällen innan - och det är en låt som följt mig ända sen jag fick det här albumet på kassett från min farbror. Visst är det sjukt hur vissa låtar följer med en hela livet? Men ibland tar det tid innan man inser exakt vilka talanger man har...
Thank You For The Music med ABBA:
"I'm nothing special, in fact I'm a bit of a bore
If I tell a joke, you've probably heard it before
But I have a talent, a wonderful thing"
If I tell a joke, you've probably heard it before
But I have a talent, a wonderful thing"
___________________________________________________________________________________
2016-07-04
Oh Lord.
Jag gör en sak hemma. En annan sak på jobbet. Och nu...?
...
Det här var den första låten jag hörde (och totally adored) med U2. I still just luv it.
Nuff said.
...
Men det är fortfarande helt sjukt. Heelt sjukt.
Vad fan håller jag på med, som utsätter mig för sånt här?
Som ges chansen att utsätta mig för sånt här? Moi!?
I don't get it.
Vad fan håller jag på med, som utsätter mig för sånt här?
Som ges chansen att utsätta mig för sånt här? Moi!?
I don't get it.
Hold Me, Thrill Me, Kiss Me, Kill Me med U2:
You just know you want out
Believing in yourself
Almost as much as you doubt
You're a big smash
You wear it like a rash
Star"
___________________________________________________________________________________
2016-06-28
Okej. Here we go.
...
På senare tid har också sambon fått upp ögonen (eller öronen? Sinnet?) för Kent. När vi lyssnar musik på helgerna är det oftast den här han vill inleda med. Det känns konstigt - Kent har alltid varit mitt band, inte hans. Men nu - nu när de är på väg i graven - då passar det. ;)
Just den här, denna låt- och videosnutt, är faktiskt helt fabulös. Den passar dessutom rätt väl ihop med whatever det nu är jag har tackat ja till och har framför mig...
Den är instrumentell. Men what-da-hell, vi kör lite Butterflies and Hurricanes (Muse) lyrics till den, det matchar faktiskt. =)
Okej. Here we go.
...
På senare tid har också sambon fått upp ögonen (eller öronen? Sinnet?) för Kent. När vi lyssnar musik på helgerna är det oftast den här han vill inleda med. Det känns konstigt - Kent har alltid varit mitt band, inte hans. Men nu - nu när de är på väg i graven - då passar det. ;)
[Tänk att vi kommer att vara där!!
Eller ok, inte den 17e december, men väl den 15e.
Näst näst sista dagen.
Någonsin.]
Just den här, denna låt- och videosnutt, är faktiskt helt fabulös. Den passar dessutom rätt väl ihop med whatever det nu är jag har tackat ja till och har framför mig...
Den är instrumentell. Men what-da-hell, vi kör lite Butterflies and Hurricanes (Muse) lyrics till den, det matchar faktiskt. =)
"Best,
You've got to be the best
You've got to change the world
And use this chance to be heard
Your time is now"
You've got to be the best
You've got to change the world
And use this chance to be heard
Your time is now"
Då Som Nu För Alltid med Kent:
[Känner ni igen alla allusioner och anspelningar?]
___________________________________________________________________________________
2016-06-20
Jag lägger huvudet på sned och ser lite avvaktande på mig själv under lugg. What da heck..?
Det är nåt som kommit med åren.
Denna sassy approach till andra människor. Varifrån kommer den?
Hur som haver funkar det - och det funkar inte för att jag anstränger mig (det gör jag inte, snarare tvärtom) utan för att det helt enkelt bara händer. Det gnistrar till av samförstånd - och mitt i allt har jag bundsförvanter som jag aldrig väntat mig. Och tro mig, det ligger ingen baktanke bakom. Det rör sig inte om nån sorts taktik eller manipulation. Det bara... händer.
Den här låten kör jag på repeat på väg till jobbet. Älskar introt - det gunget är precis den känslan jag har just nu.
Men jag förstår inte hur det gick till.
Time Is Running Out med Muse:
"You're something beautiful
A contradiction"
___________________________________________________________________________________
2016-06-15
Muse-konsert i Globen i lördags. Bra - men inte revolutionerande. Bellamy kändes trött - men fantastiskt professionell som vanligt.
Bästa låten? Ja, det var nog faktiskt denna.
Blev rejält förvånad över att de nyaste låtarna kändes absolut krispigast - fast de inte direkt tilltalat mig tidigare. Alltid härligt att bli överraskad - dessutom rätt passande i sammanhanget... ;)
Mercy med Muse:
Muse-konsert i Globen i lördags. Bra - men inte revolutionerande. Bellamy kändes trött - men fantastiskt professionell som vanligt.
Bästa låten? Ja, det var nog faktiskt denna.
Blev rejält förvånad över att de nyaste låtarna kändes absolut krispigast - fast de inte direkt tilltalat mig tidigare. Alltid härligt att bli överraskad - dessutom rätt passande i sammanhanget... ;)
Mercy med Muse:
"Help me
I've fallen on the inside
I tried to change the game
I tried to infiltrate
But now I'm losing men in cloaks
Always seem to run the show
Save me from the ghosts and shadows
Before they eat my soul"
I've fallen on the inside
I tried to change the game
I tried to infiltrate
But now I'm losing men in cloaks
Always seem to run the show
Save me from the ghosts and shadows
Before they eat my soul"
___________________________________________________________________________________
2016-06-10
Okej. Nu j-vlar laddar vi!
Thunderstruck med 2 cellos:
"I was caught
In the middle of a railroad track
I looked round
And I knew there was no turning back
My mind raced
And I thought what could I do
And I knew
There was no help, no help from you
In the middle of a railroad track
I looked round
And I knew there was no turning back
My mind raced
And I thought what could I do
And I knew
There was no help, no help from you
Sound of the drums
Beating in my heart
The thunder of guns
Tore me apart
You've been
Thunderstruck"
___________________________________________________________________________________
2016-06-06
Ptja. Vad ska man säga? Det går på rutin. Det går på automatik. Jag försöker stänga av tankarna och bara leverera. Jag försöker att inte se alltför mycket.
Sambon släpar fram sin "pocket calculator" och hjälper mig med det som går utanför rutinen.
Tur det.
The Robots med Kraftwerk:
Ptja. Vad ska man säga? Det går på rutin. Det går på automatik. Jag försöker stänga av tankarna och bara leverera. Jag försöker att inte se alltför mycket.
Sambon släpar fram sin "pocket calculator" och hjälper mig med det som går utanför rutinen.
Tur det.
The Robots med Kraftwerk:
"Ja tvoi sluga
Ja tvoi Rabotnik
We are programmed just to do
Anything you want us to
We are the robots"
Ja tvoi Rabotnik
We are programmed just to do
Anything you want us to
We are the robots"
___________________________________________________________________________________
2016-05-31
Hello guys. Let's twist our minds for a sec...
Jag sitter här (metaphorically speaking) med valet mellan det röda och det blå pillret (ni kan väl eran Matrix, I hope?)
Whatever. Trött ikväll - men väldigt, väldigt nöjd.
Och jag behöver nog inte fatta några beslut just idag.
Men vi kan väl säga att jag väntar på a white rabbit to follow. Det skulle vara så mycket enklare då.
Sug på den ni. Jag kan också vara mysteriös när jag så vill.
Dragula (Hot Rod Herman Mix) med Rob Zombie:
"Do it baby, Do it baby
Do it baby, Do it baby
Burn like an animal
Dead I am the life, dig into the skin
Knuckle crack the bone, 21 to win
Dead I am the dog, hound of hell you cry
Devil on your back, I can never die"
Do it baby, Do it baby
Burn like an animal
Dead I am the life, dig into the skin
Knuckle crack the bone, 21 to win
Dead I am the dog, hound of hell you cry
Devil on your back, I can never die"
___________________________________________________________________________________
2016-05-25
Sen, en dag, så tar det slut.
[...]
I fullt raseri slår jag ut och vill förstöra det jag har omkring mig när jag tror att det inte går att rädda längre. Det är som att det svartnar för ögonen och det brinner i huvudet och jag kan inte längre tänka klart.
Jag. Är. Så. Besviken. På. Mig. Själv.
Varför räcker jag inte till? Jag ger inte mig själv godkänt just nu.
En ytterst lämplig låt till detta. Sjukt bra. Jag blir faktiskt lite lugnare bara av att lyssna på den. Fantastiskt vilka underverk musik kan göra med huvudet... Filmen är rätt bra den med, för att höra till skräckgenren. 1408, om ni inte visste det.
Hilf Mir med Rammstein:
Sen, en dag, så tar det slut.
[...]
I fullt raseri slår jag ut och vill förstöra det jag har omkring mig när jag tror att det inte går att rädda längre. Det är som att det svartnar för ögonen och det brinner i huvudet och jag kan inte längre tänka klart.
Jag. Är. Så. Besviken. På. Mig. Själv.
Varför räcker jag inte till? Jag ger inte mig själv godkänt just nu.
En ytterst lämplig låt till detta. Sjukt bra. Jag blir faktiskt lite lugnare bara av att lyssna på den. Fantastiskt vilka underverk musik kan göra med huvudet... Filmen är rätt bra den med, för att höra till skräckgenren. 1408, om ni inte visste det.
[Men nej, jag tänker inte be om hjälp. Vägrar. Det här grejar jag själv.
Och ni, det stora flertalet, kommer inte ens att märka av det här.
Lovar.]
Hilf Mir med Rammstein:
"Aus der Asche ganz allein
Steig ich auf zum Sonnenschein
Das Feuer liebt mich
Das Feuer liebt mich nicht"
___________________________________________________________________________________
2016-05-23
Lugn som en filbunke?
Nja.
Nå, kanske inte.
Men ändå dock rätt iskall i sammanhanget.
...
Jag stänger av något inuti, monterar skygglapparna, startar autopiloten och sen bara gör man.
Det finns inget annat man kan göra.
"De ä bar å åk."
Just så.
Men det är fan så skönt med en ledig dag, det ska ingen förneka.
Numb med U2:
"Don't move
Don't talk out of time
Don't think
Don't worry
Everything's just fine
Just fine
[...]
Don't talk out of time
Don't think
Don't worry
Everything's just fine
Just fine
[...]
Don't hope for too much
Don't breathe
[...]
Don't check
Just balance on the fence
Don't answer
Don't ask
Don't try and make sense
[...]
Don't cower
Don't crawl
Don't come around late
Don't hover at the gate"
___________________________________________________________________________________
2016-05-17
Allt handlar om motivation. Och attityd.
Om jag ska vara helt ärlig har nog både motivationen och attityden haft det lite kämpigt på sistone. Typ de senaste åren eller så (men nej, det har ni nog inte märkt så värst mycket av, va?).
Men nu så... tror jag äntligen att jag fått lite zen-flow så att jag ser och märker stenarna i floden, men jag väljer att navigera förbi dem, kring dem, hellre än att ta sikte direkt på dem.
Det verkar funka.
Det gäller också att bita ihop tänderna och ta i från tårna - så man inte kläcker ur sig allt som ploppar upp i huvudet men ändå orkar göra allt som måste göras. Men det gäller att bita ihop så det inte märks och inte göra det så hårt så det gnisslar. För gnisslande tänder är ingen vacker melodi (nu menar jag i bildlig bemärkelse, men det fattade ni säkert.)
Så - just dive in and go with the flow. Don't miss a beat. And don't fret.
[Älskar den här videon. Verkligen.]
Shake It Off med Taylor Swift:
"I never miss a beatAllt handlar om motivation. Och attityd.
Om jag ska vara helt ärlig har nog både motivationen och attityden haft det lite kämpigt på sistone. Typ de senaste åren eller så (men nej, det har ni nog inte märkt så värst mycket av, va?).
Men nu så... tror jag äntligen att jag fått lite zen-flow så att jag ser och märker stenarna i floden, men jag väljer att navigera förbi dem, kring dem, hellre än att ta sikte direkt på dem.
Det verkar funka.
Det gäller också att bita ihop tänderna och ta i från tårna - så man inte kläcker ur sig allt som ploppar upp i huvudet men ändå orkar göra allt som måste göras. Men det gäller att bita ihop så det inte märks och inte göra det så hårt så det gnisslar. För gnisslande tänder är ingen vacker melodi (nu menar jag i bildlig bemärkelse, men det fattade ni säkert.)
Så - just dive in and go with the flow. Don't miss a beat. And don't fret.
[Älskar den här videon. Verkligen.]
Shake It Off med Taylor Swift:
I'm lightning on my feet
And that's what they don't see, mmm-mmm
That's what they don't see, mmm-mmm
I'm dancing on my own (dancing on my own)
I make the moves up as I go (moves up as I go)
And that's what they don't know, mmm-mmm
That's what they don't know, mmm-mmm
But I keep cruising
Can't stop, won't stop grooving
It's like I got this music
In my mind
Saying, "It's gonna be alright."
[...]
Baby, I'm just gonna shake, shake, shake, shake, shake
I shake it off, I shake it off"
___________________________________________________________________________________
2016-05-06
Oh yesss!
Jag älskar den här tiden på året! (Och hatar litegranna, eftersom det går så fort.)
Let´s rumble!
Shut Up And Dance med Walk The Moon:
She took my arm,
I don't know how it happened.
We took the floor and she said,
"Oh, don't you dare look back.
Just keep your eyes on me."
I said, "You're holding back, "
She said, "Shut up and dance with me!"
I don't know how it happened.
We took the floor and she said,
"Oh, don't you dare look back.
Just keep your eyes on me."
I said, "You're holding back, "
She said, "Shut up and dance with me!"
___________________________________________________________________________________
2016-05-03
Sitter här med kvällens tekopp; Pukkas Rooibos & Honeybush. Gott. Vilken dag som helst ska jag ta reda på vad en honeybush är för nåt...
[...]
Nu jävlar. Nu kör vi.
Det borde kännas bra, och på ett plan gör det ju det. För mig personligen går allt vägen. Det är helt enkelt inte svårt längre. Men - herreminje att det inte är lika enkelt för alla andra. Och man är ju alltid så beroende av andra människor i allt man gör.
Det ställer ärligt talat till det...
Ett exempel är att sambon och jag ska t ex absolut inte vara sjuka/hemma samtidigt. Det går inte bra.
Tror det här med skilda sovrum faktiskt är en riktigt bra idé. Att inte se mer av varandra än man måste - iaf inte den här tiden på året. För jag är taggad och vass till tusen, medan han för en gångs skull inte är det. (Eller vass är han väl jämt, men eggen är något slöare än vanligt. Det är dock inget fel på pricksäkerheten.)
Våra två temperament är ingen bra kombo just nu, helt enkelt.
[...]
Den här låten kör jag på repeat på väg till jobbet. Bra gung. Relaxed med ändå med lite sting; med lagom empati men samtidigt ganska avskärmad - ungefär så som jag måste vara den här tiden på året.
Atlas Air med Massive Attack:
Sitter här med kvällens tekopp; Pukkas Rooibos & Honeybush. Gott. Vilken dag som helst ska jag ta reda på vad en honeybush är för nåt...
[...]
Nu jävlar. Nu kör vi.
Det borde kännas bra, och på ett plan gör det ju det. För mig personligen går allt vägen. Det är helt enkelt inte svårt längre. Men - herreminje att det inte är lika enkelt för alla andra. Och man är ju alltid så beroende av andra människor i allt man gör.
Det ställer ärligt talat till det...
Ett exempel är att sambon och jag ska t ex absolut inte vara sjuka/hemma samtidigt. Det går inte bra.
Tror det här med skilda sovrum faktiskt är en riktigt bra idé. Att inte se mer av varandra än man måste - iaf inte den här tiden på året. För jag är taggad och vass till tusen, medan han för en gångs skull inte är det. (Eller vass är han väl jämt, men eggen är något slöare än vanligt. Det är dock inget fel på pricksäkerheten.)
Våra två temperament är ingen bra kombo just nu, helt enkelt.
[...]
Den här låten kör jag på repeat på väg till jobbet. Bra gung. Relaxed med ändå med lite sting; med lagom empati men samtidigt ganska avskärmad - ungefär så som jag måste vara den här tiden på året.
Atlas Air med Massive Attack:
"Yes, shall we take a spin again in business?
[...]
It took all the man in me
To be the dog you wanted me to be
Shall we take a spin again, no witnesses?
[...]
You won't feel a thing
Begging until you give it up insane
Fish like little silver knives
Make the cuts on my inside"
___________________________________________________________________________________
2016-04-28
Det är lite svårt just nu. Jag vill inte hänga ut någon, det är aldrig min avsikt.
Men...
[...]
När det är kallt (och då åsyftar jag inte temperaturen) så är det skönt att känna värmen från kolet som glöder på eldarna runtomkring. Och varenda en av de där eldarna brinner lite varmare, just precis när det behövs. De skruvar upp temperaturen så jag omges av en ring av värme; en ring som håller borta mörkret och kylan och hotar att bränna den som försöker skada.
Nu är det visserligen ingen som vill vålla skada, men kolet glöder hotfullt ifall någon ens skulle försöka.
Och jag är mest bara så förvånad - och tacksam. Hur har det gått till - vad har jag gjort för att förtjäna detta? Varit dig själv; ärlig, rak och lojal, viskar en inre röst, och kanske är det så. Det är kanske just så det funkar.
What goes around, comes around. Yupp.
Ritual Spirit med Massive Attack:
Who’s strength do I speak of
Climbing deep burning
Climbing deeper
Kinda deep burning
Who's words that I spoke now storm
I keep it turning"
___________________________________________________________________________________
2016-04-19
12 värktabletter senare skär värken fortfarande igenom.
Jag blir så trött. Trött i betydelsen både ledsen och resignerad, för det känns som att oavsett vad jag gör så blir det lika år efter år, om än på olika ställen; i nacken, i ryggen, i höger axel, vänster axel, i armarna och händerna.
Idag vill jag kapa av höger arm nånstans ovanför skuldran. Det känns lite som ett hån, för det är ganska exakt 10 dagar sen den "lilla slängen" (drygt 6 månader) av tendonitis på vänster sida gav med sig och jag äntligen slapp den eviga värken. (Men den har jag kunnat tänka och yoga bort, så har faktiskt varit tablettfri sen januari nån gång).
Men here we go again.
Men - det är väl bara att bita ihop. Efter en liten smärre kollaps på jobbet (det sker så ytterst sällan, så det måste väl kunna anses tillåtet) och ytterligare en dos tabletter till så gick jag ut 2 minuter senare och rodde hem en kundbeställning på 25k (som höll på att gå i stöpet om jag inte ingripit).
Så jag är ändå inte helt oduglig, fast det känns så.
Paradise Circus med Massive Attack:
12 värktabletter senare skär värken fortfarande igenom.
Jag blir så trött. Trött i betydelsen både ledsen och resignerad, för det känns som att oavsett vad jag gör så blir det lika år efter år, om än på olika ställen; i nacken, i ryggen, i höger axel, vänster axel, i armarna och händerna.
Idag vill jag kapa av höger arm nånstans ovanför skuldran. Det känns lite som ett hån, för det är ganska exakt 10 dagar sen den "lilla slängen" (drygt 6 månader) av tendonitis på vänster sida gav med sig och jag äntligen slapp den eviga värken. (Men den har jag kunnat tänka och yoga bort, så har faktiskt varit tablettfri sen januari nån gång).
Men here we go again.
Men - det är väl bara att bita ihop. Efter en liten smärre kollaps på jobbet (det sker så ytterst sällan, så det måste väl kunna anses tillåtet) och ytterligare en dos tabletter till så gick jag ut 2 minuter senare och rodde hem en kundbeställning på 25k (som höll på att gå i stöpet om jag inte ingripit).
Så jag är ändå inte helt oduglig, fast det känns så.
Paradise Circus med Massive Attack:
"Love is like a sin, my love,
For the ones that feel it the most
For the ones that feel it the most
Look at her with her eyes like a flame"
___________________________________________________________________________________
2016-04-18
Är världen befolkad av idioter? väser sambon med jämna mellanrum mellan hårt sammanbitna tänder och är nära att drämma näven i väggen av frustration (ja, det händer emellanåt att han gör det, när det är som värst).
Tack och lov räknas inte jag till dem - men jag brukar försöka försvara; säga att vi nog inte är exakt som alla andra; att vi måste visa förståelse och förlåta folk för deras... brister.
Tack och lov räknas inte jag till dem - men jag brukar försöka försvara; säga att vi nog inte är exakt som alla andra; att vi måste visa förståelse och förlåta folk för deras... brister.
Men ibland undrar jag faktiskt. Hur mycket man ska visa misskund med? För vad som helst kan faktiskt inte tillåtas. Inte ens när det gäller idioter.
Grind Fury med Audio Android:
[Instrumentell]
___________________________________________________________________________________
2016-04-13
Det är ännu tidig vår. Det är faktiskt inte jättebråttom ännu.
Det är som att kunderna känner det där - men jag gör det inte.
Jag är inte det minsta stressad över jobbet; det löper på, precis enligt plan, men det är ju här hemma jag inte hinner, inte räcker till. Men det gör jag ju - egentligen. Om jag bara tar mig i kragen och släpper lite på kraven. Men - vem vore jag om jag inte ställde krav? Och kraven jag ställer på mig själv är nog minst dubbelt så höga som de jag ställer på någon annan. För jag förstår så väl att man kan ha en dålig dag, vara inne i en svacka; att man kan glömma, missa, inte hinna osv osv osv.
Men jag får ju inte göra nåt av det där. (Och det gör jag inte heller.)
Men tänk om...?
Marooned med Pink Floyd:
Det är ännu tidig vår. Det är faktiskt inte jättebråttom ännu.
Det är som att kunderna känner det där - men jag gör det inte.
Jag är inte det minsta stressad över jobbet; det löper på, precis enligt plan, men det är ju här hemma jag inte hinner, inte räcker till. Men det gör jag ju - egentligen. Om jag bara tar mig i kragen och släpper lite på kraven. Men - vem vore jag om jag inte ställde krav? Och kraven jag ställer på mig själv är nog minst dubbelt så höga som de jag ställer på någon annan. För jag förstår så väl att man kan ha en dålig dag, vara inne i en svacka; att man kan glömma, missa, inte hinna osv osv osv.
Men jag får ju inte göra nåt av det där. (Och det gör jag inte heller.)
Men tänk om...?
Marooned med Pink Floyd:
[Instrumentell]
___________________________________________________________________________________
2016-04-08
Jag rör mig genom flera olika känslolägen varje dag. Från frustration till resignation; acceptans till förnöjelse. Alla de där känslorna finns samtidigt på plats, men i olika hög grad - och de avgör också väldigt mycket vad det är som råkar hamna här (alltså just här, där just du råkar läsa just nu). Som vanligt hör nästan allt det positiva ihop med mitt jobb och med trädgården - och resten hör ihop med... resten.
Men om vi skulle köra på temat acceptans idag?
Jag gör ju en del yoga på morgnarna (när jag hinner) och sen olika avslappningsövningar på kvällarna. Det där med meditation har jag aldrig riktigt lyckats få till, huvudet är för vaket och spretigt och drar åt alla olika håll när jag försöker slappna av och tänka på inget. ["Vaddå inget?" tänker hjärnan, och så är vi igång igen.]
Men det finns en tankeövning, hämtad från zenbuddhismen, som faktiskt funkar förvånansvärt bra. Stenen i bäcken. Egentligen beskriver detta ett sätt att leva, men det kan tillämpas på många olika sätt.
Tänk dig att du är stenen som ligger på bäckens botten, och livet rusar förbi omkring dig, men du ligger fortfarande fast förankrad på din plats. Det som är du är evigt, men livet (forsen) kan med tiden nöta ner dina kanter så du blir lite mer förstående, lite mer förlåtande, mjuk och vänlig. Men du är fortfarande du. Det spelar ingen roll vilket bråte som rinner förbi dig, om forsen är klar eller grumlig, rinner snabbt eller långsamt, om vattnet rentav fryser till is eller om det börjar växa sjögräs på dig. Du är fortfarande Du.
I tankeövningen är det din inre kärna, ditt centrum, ditt själv, som är stenen, och tankarna är forsen. Och det är så lätt att följa med tankarna som stänker åt alla håll, bubblar och bryts mot andra stenar; men inget av det där är viktigt, bara känslan av din egen tyngd i ditt eget úniversum. Strunta i det andra.
Så när vi kan acceptera forsens natur - acceptera att vi aldrig kan ändra den, styra den, kontrollera den, inte ens påverka den - då kan vi äntligen släppa allt det där och bara vara oss själva. Och låta alla andra vara sig själva också.
Sen kan jag inte påstå att det är enkelt på något sätt.
...
En rätt lämplig låt till detta.
Running To The Sea med Röyksopp:
"I remember running to the sea
Remember falling to my knees
I remember gliding off the shore
Until I touched the ocean floor
And the river flows beneath your skin
The savage horses kept within
[...]
And the river grows inside of me"
Remember falling to my knees
I remember gliding off the shore
Until I touched the ocean floor
And the river flows beneath your skin
The savage horses kept within
[...]
And the river grows inside of me"
___________________________________________________________________________________
2016-04-04
Jag tror ju på det här med cykler. Att allt vi upplevt kommer vi att uppleva igen - och igen, och igen, och igen, tills vi lär oss.
Och vissa saker lär man sig.
Andra inte.
Innan Vi Faller med Lisa Nilsson & Jocke Berg:
Jag tror ju på det här med cykler. Att allt vi upplevt kommer vi att uppleva igen - och igen, och igen, och igen, tills vi lär oss.
Och vissa saker lär man sig.
Andra inte.
Innan Vi Faller med Lisa Nilsson & Jocke Berg:
"Vi rör oss nära kanten av världen
Du kastar en sten ner i det ångande vattnet
Halvvägs men vi är ingenstans
Vi är vilse igen, vi bara flyter med strömmarna
Det vi svor att minnas det glömde vi
Det vi borde glömt bort det mindes vi
Om det finns någon poäng med att gömma sig
Är det att vi kan försvinna in i drömmar om när
Vi hade allting
En gång i tiden var allt det här vårt
Innan vi faller i varandras armar
Ska vi falla isär
[...]
Allt vi borde sparat det slängde vi
Allt vi hade lärt oss förträngde vi
Åh allt vi borde pratat om gömde vi
Allt vi skulle minnas det glömde vi"
___________________________________________________________________________________
2016-04-02
"Ska vi ha sex?" frågade jag, allvarligt menat, en kollega igår.
Den minen alltså. Obetalbar.
...
Det var något som vände igår. "Ner som en pannkaka, upp som en sol" är hur jag brukar beskriva mig själv. Och i år har det där tydligen gällt kollektivt också. För igår bubblade det.
Vi skrattade som vi inte gjort på länge, vek oss dubbla av garv, fnittrade som småflickor, gav varandra menande blickar och bara njöt - njöt av att umgås, gnabbas, skoja och diskutera; njöt av att jobba; njöt av flytet och hur allt rullar framåt, precis som det ska.
Och det gällde mitt i allt hela kollektivet, som hade drabbats av nån sorts kollektiv high (senast måste ha varit i Barca när vi var ute och dansade till 5 på morgonen.) And when it comes - just take a ride.
...
För att förtydliga:
Det började direkt bubbla inuti mig av skratt och jag gav förskräckt kunden (som obemärkt dykt upp precis intill mig) en förstulen blick i ögonvrån.
"Eeehh, alltså sex stycken, alltså. Inte... ehm... Visst ska vi ha sex stycken av var sort?"
Och vi bara garvade.
[Ja, den här videon är sjukt disturbing.
Det är inte den känslan jag vill åt, utan musikens känsla.
Ok?]
Skulls med Röyksopp:
"We will be the hands that lift you up
and we will be the hands that hold you high...
We will make you say our name forever,
we will make you want another try..."
___________________________________________________________________________________
2016-03-28
"Varför väljer du alltid så svåra killar?" frågade min moder en gång, lite uppgivet.
Ja varför? Dels - har man nåt val i den frågan? ...och varför inte? Livet blir ju så mycket mer spännande då, om inget är självskrivet, aldrig någon gång, inte på något sätt...
Men ibland blir jag lite trött på att inget är så enkelt som det skulle kunna vara.
...
Nu är vi på gång igen.
...och med det kommer värken och sömnlösheten...
Idag vaknade jag kl 02.00 - det stormade i huvudet efter gårdagen - och jag vred mig, varv efter varv, och försökte hitta sömnen lika lätt som katterna som belåtet sov bredvid mig. En hand på deras fluffiga, mjuka magar, så man känner bröstkorgen hävas och sänkas, och det myspysiga ljudet av sovande katter som drömmer katt-drömmar, brukar vara det bästa botemedlet för att jag ska lyckas somna om. Men icke.
Så vid 5-snåret var det bara att stiga upp och bege sig mot jobbet, lite drygt 2h för tidigt.
...och ja, vi hann otroligt långt och allt gick väl. Så ja, det var ett klokt beslut.
Men jag är trött nu.
Så, nu en skön låt till det obligatoriska badet efter en sån här dag.
Pyramid Song med Radiohead:
"Varför väljer du alltid så svåra killar?" frågade min moder en gång, lite uppgivet.
Ja varför? Dels - har man nåt val i den frågan? ...och varför inte? Livet blir ju så mycket mer spännande då, om inget är självskrivet, aldrig någon gång, inte på något sätt...
Men ibland blir jag lite trött på att inget är så enkelt som det skulle kunna vara.
...
Nu är vi på gång igen.
...och med det kommer värken och sömnlösheten...
Idag vaknade jag kl 02.00 - det stormade i huvudet efter gårdagen - och jag vred mig, varv efter varv, och försökte hitta sömnen lika lätt som katterna som belåtet sov bredvid mig. En hand på deras fluffiga, mjuka magar, så man känner bröstkorgen hävas och sänkas, och det myspysiga ljudet av sovande katter som drömmer katt-drömmar, brukar vara det bästa botemedlet för att jag ska lyckas somna om. Men icke.
Så vid 5-snåret var det bara att stiga upp och bege sig mot jobbet, lite drygt 2h för tidigt.
...och ja, vi hann otroligt långt och allt gick väl. Så ja, det var ett klokt beslut.
Men jag är trött nu.
Så, nu en skön låt till det obligatoriska badet efter en sån här dag.
Pyramid Song med Radiohead:
"There was nothing to fear and nothing to doubt"
___________________________________________________________________________________
2016-03-24
Ha.
[Ursäkta mig...]
Ha!
[Nej, vänta nu, nytt försök.]
HA!!!
...
Idag är en dag när allt faller på plats. Actually.
Det börjar (nej, fortsätter) när sambon visar Wintergatans suveräna påhitt (se nedan).
Min spontana kommentar?
"Han behöver en flickvän."
"Nej", svarar sambon direkt;
"Han behöver en större dator."
Ärligt talat, jag döööör.
Att jag älskar nörderi av alla de slag. Speciellt när det gäller växter och musik. =)
Wintergatan med sin Marble machine:
Sen, efter att ha sett typ alla 'behind the scenes'-avsnitten kopplade till detta, så bokade vi in två konserter - Kent och Muse.
Såå förutsägbart, men what-da-hell? =)
Så - en lämplig Muse-låt till detta.
[Gudars att jag är olydig i år. Och ooooooooh vad bra det känns.]
The Handler med Muse:
"And I will no longer do as I am told
And I am no longer afraid to walk alone"
And I am no longer afraid to walk alone"
___________________________________________________________________________________
2016-03-22
Nej. Vi är nog aldrig nöjda. Det måste vara en del av den mänskliga naturen. (?)
Men jag kan inte släppa tanken att jag hade gjort det bättre...
Det är fruktansvärt frustrerande. Speciellt när det man redan gör görs till perfektion. Så långt det är möjligt. Varför ska det då falla på andra människors inkompetens eller idioti? Om det är något jag har svårt att stå ut med så är det idioter och inkompetenta människor.
Men de inkompetenta stör mig mest - idioterna har iaf något att skylla på.
Sen kan man ju sluta gnälla och göra något åt saken. Det kanske är dags?
Nej. Vi är nog aldrig nöjda. Det måste vara en del av den mänskliga naturen. (?)
Men jag kan inte släppa tanken att jag hade gjort det bättre...
Det är fruktansvärt frustrerande. Speciellt när det man redan gör görs till perfektion. Så långt det är möjligt. Varför ska det då falla på andra människors inkompetens eller idioti? Om det är något jag har svårt att stå ut med så är det idioter och inkompetenta människor.
Men de inkompetenta stör mig mest - idioterna har iaf något att skylla på.
Sen kan man ju sluta gnälla och göra något åt saken. Det kanske är dags?
[Den här låten älskade jag för snart 20 år sen. Vart tar tiden vägen?]
I am med Hednoize:
"Mister Delusion
Come in and play
With Miss Confusion
And try and have your way
I got a million minds
Banging away
Somebody help me win this fight
Or I may just go insane someday
No one knows who I am
I don't even know me yet
Someone say what I am"
Come in and play
With Miss Confusion
And try and have your way
I got a million minds
Banging away
Somebody help me win this fight
Or I may just go insane someday
No one knows who I am
I don't even know me yet
Someone say what I am"
___________________________________________________________________________________
2016-03-15
"Det är synd om människorna" sade guden Indras dotter.
Och ja, det är det.
Jag tänkte mycket på det i morse (ur ett perspektiv) och sen under dan fick jag ofrivilligt andra perspektiv på samma tema. Jag blir så trött och så matt och så otroligt ledsen för mina medmänniskor. Så jag skriver inget om just det just nu.
...
I morse visste jag inte alls vad jag ville lyssna på, annat än att jag ville ha nåt annat än det jag lyssnar på i vanliga fall. Så vad i all världen tar man då?
Jo - tibetansk strupsång!
Kör ju ofta stretch/yoga/meditation efter en kopp grönt te på morgonen och för att få rätta feelingen (och bästa resultatet) tänder jag numera oftast en rökelsepinne vid buddhan och smörjer lite av någon av de thailändska aromatiska salvorna på tinningarna (de funkar, believe me!).
Idag blev det lite lagom eerie, när rökelsen ormar sig mot taket och vardagsrummet fylls av doften och ljudet av ett buddhisttempel. Munkarna mässar så det vibrerar i hela kroppen. Känslan i kroppen var helt fantastiskt (speciellt 40, bitvis plågsamma, minuter senare). Men det läskiga var sen när jag inte hittade mobilen (för att byta spår) och eftersom jag satt munkarna på repeat så fick de mässa på nån timme till innan jag fick tyst på dem...
Gissa om katterna gav mig onda ögat under denna påfrestelse?
Men det gör vi nog om vid tillfälle. Nu, till exempel! Håll till godo...
Tibetansk strupsång:
___________________________________________________________________________________
2016-03-10
Nu är vi igen inne i en konstig tid. Jag känner mig ung men samtidigt väldigt, väldigt gammal. Jag är både nervös och blasé. Entusiastisk och luttrad. Det känns som jag aldrig har gjort det förut samtidigt som jag gjort det gång, på gång, på gång förut (och det börjar ju stämma, den 17e säsongen blir det ju nu. Så ja, jag är gammal.)
Jag fastnade i ordet tesseract häromnatten.
Ni har sett Interstellar, antar jag, så då vet ni iaf grundidén. (Otroligt bra film, sjukt bra! Se den om ni missat.)
Hur som haver. I tesseracten binds nuet, det förgångna och (den oändliga) framtiden samman i ett enda plan (eller punkt eller kub, eller hur vi nu vill förstå det).
...och häromnatten insåg jag två saker som förklarar ett och annat: för det första måste det vara exakt så den mänskliga hjärnan och minnet fungerar och för det andra är detta kanske exakt hur vi ska förstå svarta hål? Då är det ju inte så konstigt att vi små människor, med vår fjuttiga mentala kapacitet, har lite svårt att greppa vad som händer bortanför en event horizon? Eftersom vi ju faktiskt knappt ens förstår hur det mänskliga minnet fungerar?
...
Jag lyssnar på en rörig mängd musik just nu, eftersom tankarna flyger åt olika håll timme för timme...
Från gårdagens new-age, indie, industri, EBM, klassisk synth och modern dub-step så landar vi i den här låten idag.
You Owe Me Nothing In Return med Alanis Morisette:
[...]
And you owe me nothing in return
Nu är vi igen inne i en konstig tid. Jag känner mig ung men samtidigt väldigt, väldigt gammal. Jag är både nervös och blasé. Entusiastisk och luttrad. Det känns som jag aldrig har gjort det förut samtidigt som jag gjort det gång, på gång, på gång förut (och det börjar ju stämma, den 17e säsongen blir det ju nu. Så ja, jag är gammal.)
Jag fastnade i ordet tesseract häromnatten.
Ni har sett Interstellar, antar jag, så då vet ni iaf grundidén. (Otroligt bra film, sjukt bra! Se den om ni missat.)
[Ibland blir jag så matt över sambons absolut gränslösa kunnande, som t ex när vi såg filmen första gången och han direkt, när Cooper hamnar i det space-time-continuumet, helt självklart utbrister "Aha, en tesseract, ja, det var ju väntat! De har faktiskt lyckats visualisera det ganska bra", medan jag klipper med ögonen och förvirrat får fram "Va? En tesse-vadå-för-nåt?"]
Hur som haver. I tesseracten binds nuet, det förgångna och (den oändliga) framtiden samman i ett enda plan (eller punkt eller kub, eller hur vi nu vill förstå det).
...och häromnatten insåg jag två saker som förklarar ett och annat: för det första måste det vara exakt så den mänskliga hjärnan och minnet fungerar och för det andra är detta kanske exakt hur vi ska förstå svarta hål? Då är det ju inte så konstigt att vi små människor, med vår fjuttiga mentala kapacitet, har lite svårt att greppa vad som händer bortanför en event horizon? Eftersom vi ju faktiskt knappt ens förstår hur det mänskliga minnet fungerar?
...
Jag lyssnar på en rörig mängd musik just nu, eftersom tankarna flyger åt olika håll timme för timme...
Från gårdagens new-age, indie, industri, EBM, klassisk synth och modern dub-step så landar vi i den här låten idag.
You Owe Me Nothing In Return med Alanis Morisette:
"I will give you encouragement to choose the path that you want if you need it
You can speak of anger and doubts your fears and freak outs and I'll hold it
You can share your so-called shame filled accounts of times in your life and I won't judge it
(and there are no strings attached to it)
You can speak of anger and doubts your fears and freak outs and I'll hold it
You can share your so-called shame filled accounts of times in your life and I won't judge it
(and there are no strings attached to it)
[...]
And you owe me nothing in return
___________________________________________________________________________________
2016-03-04
Nu är jag ledig på min lediga dag. Det känns faktiskt inte särskilt skönt, snarare lite förbryllande.
Vad ska jag göra nu då?
Ute faller snön igen.
Igår föll den som regn (bra) men idag är det snö (mindre bra). Det är alltid så svåra tider det här. Att veta. Att gissa rätt. Att känna det i luften, och i jorden, när det är dags. Men nu - two weeks to go...
...
Men det är svårt när det finns så mycket man skulle kunna göra. Alla dessa valmöjligheter. För det andra - det är ju också roligt, trots allt. Men på ett annat sätt. Och jag hatar politik, är nog inte tillräckligt slipad för den typen av karriär - och dessutom vill jag junte göra karriär alls heller (oavsett vad ni tror).
Jag vill bara göra something that matters.
[Men hey, har du inte spelat den här förut?
Nejdå, det var den andra versionen, lugn bara.]
Rödljus med Kent:
Vem tror du att du är denna gången
Tala om vem du är denna gången
Vem tror du att du är
I den här sången….
Där är du som aldrig kommer
Här är jag som din skugga är
Säg nånting jag inte vet om dig"
___________________________________________________________________________________
2016-02-28
Ah!
Vår.
Ljuset.
Ljuset!
L j u s e t.
....
Häromdagen låg jag i badet och lyssnade lycksalig på musik när sambon klampade nerför trappan. "Die Forms senaste!" kvittrade jag ivrigt. "Mhm, hör det, låter precis som allt annat de gjort" muttrade han buttert, föga imponerad.
Bristling, är väl en adekvat beskrivning av hur jag kände mig.
Schaulust med Die Form:
Ah!
Vår.
Ljuset.
Ljuset!
L j u s e t.
....
Häromdagen låg jag i badet och lyssnade lycksalig på musik när sambon klampade nerför trappan. "Die Forms senaste!" kvittrade jag ivrigt. "Mhm, hör det, låter precis som allt annat de gjort" muttrade han buttert, föga imponerad.
Bristling, är väl en adekvat beskrivning av hur jag kände mig.
Men - nej. Låter inte alls som allt annat de gjort. Så det så. Den här låten får mig faktiskt att skratta högt, jag tycker den är sjukt rolig och blir på såå gott humör! Vårkänslor på annat sätt, mais oui?
[ Nej, man får inte ta dem på för stort allvar. Jag tror faktiskt inte att de gör det ens själva heller.]
Schaulust med Die Form:
[Hittar nada lyrics, återkommer när jag köpt skivan...]
___________________________________________________________________________________
2016-02-25
Mjaha. Det är väl bara att inse att nu är den tiden inne, igen, när jag kanske träffar sambon varannan dag. Om knappt ens det. För med hans timmar har han ofelbart gått och lagt sig när jag kommer hem 21. *liten suck* Jag är ju lixom pratsugen och lite speedad den här tiden på kvällen, så att bara droppa i säng funkar ju inte. Och sover gör jag ju knappt alls just nu heller, så då kan man lika gärna uggla vid datorn en stund istället...
...
Via senaste avsnittet av X-files snubblade jag in på Audio Android. Good shit! Härligt groovy, lite "skitig" dubstep/dark ambient/electro, jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det. Låg och lyssnade igår kväll och blev alltmer förtjust och var ändå rätt säker R skulle gilla det (vad fasen, han gillar ju FLA osv, det här borde väl falla på läppen? För mig är det exakt den musiken jag har i huvet när jag läser hans favorit-sci-fi författare; Hamilton och Stephenson - stenhård cyperpunk så det skriker om det - och då borde väl det här ju kunna matcha?) Men - nej... Whatever, jag gillar det iaf.
Den som vill ha nåt lite mastigt, pompöst, mörkt och svulstigt att lyssna på kan ju leta upp God Among Men på Spotify.
Ni andra får hålla tillgodo med den här:
Urban Islam med Audio Android:
[Men vilket j-vla namn på ett band/DJ(?). Gissa hur svårt det är att googla fram nåt vettigt?]
___________________________________________________________________________________
2016-02-23
Ja. Lite schizo är jag ju allt.
Först satt jag vid datorn större dagen till den här låten. Och i stort sett endast denna, på repeat, på hög volym med suben igång, så det skallrar så där lite härligt i väggarna. Funkade fint, vart iaf klar med vad jag föresatt mig för dagen.
Martians On The Moon med Funker Vogt:
...Och när det var klart bytte jag helt sonika till den här, höjde volymen ytterligare ett snäpp och gick in i köket och fixade middan. Långkokt het karré med ingefära, vitlök, spiskummin, cayenne och chili i lergryta innan jag till slut sådde årets chilisar. Det kändes helt enkelt lämpligt.
Sımsıkı Sıkı Sıkı med Kenan Doğulu:
Ja. Lite schizo är jag ju allt.
Först satt jag vid datorn större dagen till den här låten. Och i stort sett endast denna, på repeat, på hög volym med suben igång, så det skallrar så där lite härligt i väggarna. Funkade fint, vart iaf klar med vad jag föresatt mig för dagen.
Martians On The Moon med Funker Vogt:
[Eftersom det är i stort sett omöjligt att uppfatta låttexten som sådan så skippar vi den.
Dessutom rätt betydelselös i sammanhanget.]
...Och när det var klart bytte jag helt sonika till den här, höjde volymen ytterligare ett snäpp och gick in i köket och fixade middan. Långkokt het karré med ingefära, vitlök, spiskummin, cayenne och chili i lergryta innan jag till slut sådde årets chilisar. Det kändes helt enkelt lämpligt.
Sımsıkı Sıkı Sıkı med Kenan Doğulu:
[För den som tröttnar på det långa introt så kan jag tipsa om att själva låten börjar ca 1.45 in i videon.]
Fullt normal musiksmak. Nej, jag lyssnar inte så värst mycket på det som spelas på radion numera. =)
___________________________________________________________________________________
___________________________________________________________________________________
2016-02-21
Jag kommer nog alltid att känna mig lite kluven. För när jag är hemma på kobben så är jag ju hemma. Men samtidigt är jag ju hemma "på riktigt" när jag är i Sverige. Det är ju där jag har mitt liv nu - och jag vill faktiskt inte flytta tillbaka. Men det riktiga hemma hemma kommer alltid att vara därborta ändå...
Den här låten hör ihop med det. Och med min mamma. =)
Here Is The House med Depeche Mode:
"Let's stay home
It's cold outside
And I have so much
To confide to you"
It's cold outside
And I have so much
To confide to you"
___________________________________________________________________________________
2016-02-18
Nånting som grämt mig - faktiskt några år - är att världens absolut snyggaste och sexigaste karl - Mr Richard Z Kruspe - är så... erbarmligt... usel på egen hand. Vad är det som händer? Det är ju inget fel på texterna och musiken han skriver till Rammstein, så vad är det som glitchar när han skriver till sig själv? I don't get it.
Men nu har jag äntligen hittat en låt som nästintill är lite bra. Suck, lixom. Och några få bilder som kanske faktiskt skulle förtjäna att få ett eget Pinterest-album? *ler sött*
För det är förbaskat svårt att hitta riktigt bra bilder på honom. Där han faktiskt är så snygg som han ju är på riktigt...
När han var ung hade han antingen slemmigt bakåtslickat hår, sjukt spikat hår (ser faktiskt bara pjollrigt ut), är vitsminkad med färgade linser eller har det där förfärliga lilla skägget (det vill vi aldrig se igen).
Studiobilder gör bara att han ser stel och fånig ut, och på scen ser han för koncentrerad ut (allt fokus på guran).
Hur är det möjligt?!
Han måste ju ändå vara bland det snyggaste som går på två ben (och eventuellt det trevligaste och smartaste - eehh, okej då, nej, förmodligen inte, ärligt talat)...
Men de bästa bilderna är ju de som är tagna i smyg...
Mums!
Hur som haver, nu då en låt med Richard Z Kruspes soloprojekt. Den får duga.
The lyrics matchar iaf mitt humör de senaste dagarna *flin*.
Nej, jag tänker inte vara nåt j-vla mähä i år heller.
Nånting som grämt mig - faktiskt några år - är att världens absolut snyggaste och sexigaste karl - Mr Richard Z Kruspe - är så... erbarmligt... usel på egen hand. Vad är det som händer? Det är ju inget fel på texterna och musiken han skriver till Rammstein, så vad är det som glitchar när han skriver till sig själv? I don't get it.
Men nu har jag äntligen hittat en låt som nästintill är lite bra. Suck, lixom. Och några få bilder som kanske faktiskt skulle förtjäna att få ett eget Pinterest-album? *ler sött*
För det är förbaskat svårt att hitta riktigt bra bilder på honom. Där han faktiskt är så snygg som han ju är på riktigt... När han var ung hade han antingen slemmigt bakåtslickat hår, sjukt spikat hår (ser faktiskt bara pjollrigt ut), är vitsminkad med färgade linser eller har det där förfärliga lilla skägget (det vill vi aldrig se igen).
Studiobilder gör bara att han ser stel och fånig ut, och på scen ser han för koncentrerad ut (allt fokus på guran).Hur är det möjligt?!
Han måste ju ändå vara bland det snyggaste som går på två ben (och eventuellt det trevligaste och smartaste - eehh, okej då, nej, förmodligen inte, ärligt talat)...
Mums!
Hur som haver, nu då en låt med Richard Z Kruspes soloprojekt. Den får duga.
The lyrics matchar iaf mitt humör de senaste dagarna *flin*.
Nej, jag tänker inte vara nåt j-vla mähä i år heller.
Giving Up med Emigrate:
"Watch 'em make
New rules to break
I'm not slipping away
I'm not giving up
I'm not going away
I'm not looking away
I watch you try to take it all
At the end of the day
I wonder you can sleep at all"
New rules to break
I'm not slipping away
I'm not giving up
I'm not going away
I'm not looking away
I watch you try to take it all
At the end of the day
I wonder you can sleep at all"
___________________________________________________________________________________
2016-02-14
Andra tjejer får smycken och choklad en sån här dag. Jag fick två rejäla plastbyttor att blanda bokashi-jord i... Åh. Tack. Fast jag fick faktiskt blomster också! Det var... otippat. ;)
...
Har lyssnat rätt mycket på DM på sistone, men attans att det är för blippigt för mig just nu. Sen kom jag ihåg den här låten...
...
November 2004 var sista gången jag visade mig offentligt i full svartrockarutstyrsel. Det inkluderade svarta knähöga läderstövlar, svart fotsid läderrock, svarta läderbrallor, nithalsband, svarta lösnaglar, nåt svart nätstrumpe-aktigt till topp, och bälte fullsatt med nitar och rejäla kedjor från Blue Fox (den suspekta punk-butiken i Stockholm som jag tycker alla ska besöka som har tråkigt nån dag)...
T o m sambon var rätt svart den gången (dock hade jag inte lyckats övertyga honom om nån kajal just den dan. What a shame! *s*) Rammstein-konserten blev flyttad från Hovet till Globen; vi körde dit i full snöstorm och arktisk iskyla i god tid så vi skulle hinna käka gott innan. Och visst kollade folk medan vi käkade mat på fina restaurangen; visst vände sig folk om efter oss när vi roamade Stockholms gator - men vi såg ändå ärligt talat mest ut som folk gör mest när de går på konsert med Rammstein.
Oh, those were the days...
Hur som haver - sista låten de körde var denna. Och i bilen hela vägen hem tjafsade vi sen om det faktiskt kunde vara en Depeche Mode låt (vilket jag var övertygad om) eller inte (vilket R var övertygad om) - men det var det ju. =)
Jaja. Nu käkar man på lokala pizzerian iklädd jeans och tröja och imorrn ska jag blanda egen eko-jord innan jag åker på besök till Tierp. Livet går vidare?
Originalet först:
Stripped med Depeche Mode:
Originalet först:
Stripped med Depeche Mode:
"Let me see you
Stripped down to the bone
Let me hear you speaking
Just for me
Let me see you
Stripped down to the bone
Let me hear you crying
Just for me"
...och sen de goa grabbarnas version:
Stripped med Rammstein:
Stripped down to the bone
Let me hear you speaking
Just for me
Let me see you
Stripped down to the bone
Let me hear you crying
Just for me"
Stripped med Rammstein:
___________________________________________________________________________________
2016-02-10
Oh lord. Känslan när nånting inte försvinner ur huvudet. Vägrar.
C'est fou!
Comprenez vous?
Sexy Boy med Air:
Oh lord. Känslan när nånting inte försvinner ur huvudet. Vägrar.
C'est fou!
Comprenez vous?
[Men ärligt talat, vad tog det åt Air efter 10 000 Hz Legend-skivan? Går ju strängt taget knappt att lyssna på längre.]
Sexy Boy med Air:
"Sexy Boy Sexy Boy
Où sont tes héros aux corps d'athlètes
Où sont tes idoles mal rasées, bien habillées
Sexy Boy Sexy Boy"
Où sont tes héros aux corps d'athlètes
Où sont tes idoles mal rasées, bien habillées
Sexy Boy Sexy Boy"
___________________________________________________________________________________
2016-02-07
Jag känner att jag sluter mig allt mer. Jag säger allt mindre, för det är enklast så.
Vissa saker ska förbli osagda, men när milen mellan orden blir för långa?
Miles Away (The Truth Is) med Depeche Mode:
"Excuse me for my hesitation I've,
I've met you before
Your face seems so familiar
And longing for more
[...]
With all your superstitions
And empty lines
I could be just like you
Withdrawn but alive"
___________________________________________________________________________________
2016-02-06
Hmm. Från början letade jag lite mörkare och tyngre musik, men hur det nu sen begav sig så landade jag mitt i allt i Björk (efter alla dessa år!) medan jag jobbade. Och den här enerverande söta vårkänsliga låten bara fastnade - lite som en alien spawn som bekvämt satt sig tillrätta på hörselnerven. Och nu går den inte bort.
Men den är otroligt söt och jag har faktiskt somnat med den här i hörlurarna ett par nätter nu.
Strange.
Moon (the slips remix) med Björk:
Hmm. Från början letade jag lite mörkare och tyngre musik, men hur det nu sen begav sig så landade jag mitt i allt i Björk (efter alla dessa år!) medan jag jobbade. Och den här enerverande söta vårkänsliga låten bara fastnade - lite som en alien spawn som bekvämt satt sig tillrätta på hörselnerven. Och nu går den inte bort.
Men den är otroligt söt och jag har faktiskt somnat med den här i hörlurarna ett par nätter nu.
Strange.
Moon (the slips remix) med Björk:
"Best way to start-a-new is to fail miserably
Fail at loving and fail at giving
Fail at creating a flow then realign the whole"
Fail at loving and fail at giving
Fail at creating a flow then realign the whole"
___________________________________________________________________________________
2016-02-01
Och så tar vi en paus i tillvaron. Ett stillestånd i själen. Ett vakuum i hjärtat.
När jag körde till Stockholm häromdagen låg ängarna och fälten gröna och bara under det skälvande svaga vinterljuset. En lätt bris rasslade i trädkronorna. Temperaturen visade + 5 fast det bara var januari. Och jag fylldes med hopp.
...
Men nu täcker frosten hela världen igen och jag är kall in i märgen.
...
Jag får alltid höra all skit. Det är till just mig de kommer. Jag blir så trött, så matt och frustrerad. "Det är en komplimang, ett stort förtroende, och det vet du" sade någon för inte så länge sen och ja, jag vet. Men det blir ändå så svårt.
Men snart får jag gå ut igen.
[Innan dess nöjer vi oss med den kanske mest... intense and quietly disturbing... låten och musikvideon jag sett på länge.]
Wait med M83:
"Send your dreams
Where nobody hides
Give your tears
To tide"
Where nobody hides
Give your tears
To tide"
___________________________________________________________________________________
2016-01-25
När man vill få ett litet träd att slå rot, att etablera sig, för att senare växa till sig och bli ett stort och mäktigt träd som inte ens höststormarna rår på, så bör man slå ner en rejäl trästör till stöd. Det trädstödet ger trädet all den stadga som behövs tills trädet vuxit sig stort.
Men trästörar håller inte i all tid. Ett bra knep att ta till är dock att först köra in trästören i elden så att ytan blir lätt kolnad. Dels ser man då om stören alls klarar en sån påfrestning och samtidigt försluts träets porer så att snabb nedbrytning förhindras. Men inte ens detta gör att trästören håller i all evighet; förr eller senare blir den vinglig, skör; ger ingen stadga, kanske tom tvärtom. Om man då inte vill byta ut den gamla trästören kan man istället dra upp den ur marken, inspektera skadan och sedan helt sonika hugga bort den ruttnade delen. Om man sen vågar kan man köra in den nya änden i elden igen - har du tur kommer den ut med ny fin kolnad yta; har du otur är trästören för murken och torr och allting går upp i rök, eld och hetta... Men med lite tur går det att slå ner trästören igen, lite kortare, men kanske mycket starkare och stabilare än förut.
Just så. Det var det här med metaforer och liknelser, hmm?
Breakfast At Tiffany's med Deep BlueSomething:
När man vill få ett litet träd att slå rot, att etablera sig, för att senare växa till sig och bli ett stort och mäktigt träd som inte ens höststormarna rår på, så bör man slå ner en rejäl trästör till stöd. Det trädstödet ger trädet all den stadga som behövs tills trädet vuxit sig stort.
Men trästörar håller inte i all tid. Ett bra knep att ta till är dock att först köra in trästören i elden så att ytan blir lätt kolnad. Dels ser man då om stören alls klarar en sån påfrestning och samtidigt försluts träets porer så att snabb nedbrytning förhindras. Men inte ens detta gör att trästören håller i all evighet; förr eller senare blir den vinglig, skör; ger ingen stadga, kanske tom tvärtom. Om man då inte vill byta ut den gamla trästören kan man istället dra upp den ur marken, inspektera skadan och sedan helt sonika hugga bort den ruttnade delen. Om man sen vågar kan man köra in den nya änden i elden igen - har du tur kommer den ut med ny fin kolnad yta; har du otur är trästören för murken och torr och allting går upp i rök, eld och hetta... Men med lite tur går det att slå ner trästören igen, lite kortare, men kanske mycket starkare och stabilare än förut.
Just så. Det var det här med metaforer och liknelser, hmm?
Breakfast At Tiffany's med Deep BlueSomething:
"I see you, the only one who knew me
But now your eyes see through me
I guess I was wrong
So what now?"
But now your eyes see through me
I guess I was wrong
So what now?"
___________________________________________________________________________________
2016-01-06
Han är på så pissigt humör att jag "kan lika gärna sitta här". Jupp. Så är det.
Men jag är van.
...
Men det går lika bra, jag fick en tanke igår och den vill jag ändå få nerskriven. So here goes:
Det allt rör sig om är att få någonting ner på pränt. Göra ett avtryck. Lämna någonting efter sig. Någonting som ger en aning om vem jag var, en gång i framtiden, när det som är jag för länge sedan är stoft och aska.
Om 100 år finns orden jag skrivit kvar. Om 100 år växer buskarna jag planterat, rosorna blommar; doftar, perennerna har rymt från sina bäddar, träden har vuxit sig höga. Och i deras skugga kommer kommande generationer av nya människor att vandra. Och med de skrivna orden, de som kom på pränt - orden som blev kvar - så kan man förstå vad jag en gång tänkte och hur jag en gång kände.
Ett monument.
Men också en knutpunkt, en point of transition, där nuet och framtiden och det förgångna möts och förenas.
...
I trädgården idag hittar jag rester av gamla grusgångar. Jordens struktur berättar för mig att någon jordförbättrat och ansträngt sig. Små tynande rododendron och perenner mitt ute i det vilda visar att någon har planterat, någon har brytt sig.
Och det är väl det allt handlar om i slutändan. Att bry sig. Att anstränga sig.
...
Nu är totalt 2250 texter färdiga. Det är iaf något.
...
En bra låt till detta. Ärligt talat en helt otroligt bra låt. Fantastiskt bra. Sjutusans jävla bra, ärligt talat.
Jag saknar stängt taget adjektiv nog.
Monument med Robyn & Röyksopp:
"This will my monument
This will be a beacon when I'm gone
Gone, gone
When I'm gone
Gone, gone
When I'm gone
So that when the moment comes,
I can say I did it all with love
Love, love
All with love
Love, love
All with love
Make a cast
Of my body.
Pull back out,
So that I can see.
Let go of
How you knew me.
Let go of
What I used to be."
This will be a beacon when I'm gone
Gone, gone
When I'm gone
Gone, gone
When I'm gone
So that when the moment comes,
I can say I did it all with love
Love, love
All with love
Love, love
All with love
Make a cast
Of my body.
Pull back out,
So that I can see.
Let go of
How you knew me.
Let go of
What I used to be."
___________________________________________________________________________________
2016-01-03
Det är lustigt hur vissa låtar fastnar så man blir sådär fullständigt hooked - och man kan lyssna varv på varv på varv utan att tröttna. Eller jag är ju sån, iaf. Jag vet ju inte hur ni andra är. ;)
Just nu sitter jag klistrad vid datorn för jobbet och bara måste ha nånting i lurarna eller på högtalarna hela tiden som håller ångan uppe alla dessa långa timmar.
Den här låten sitter jag och verkligen diggar första gången jag hör den för dagen. Skriver i takt t o m, märker jag nu... -skratt-
Men när den går in på sitt andra varv, tredje varv, fjärde... så hör jag den inte länge. Bara ett back-drop som driver en framåt, ersätter bruset. Men sen, mitt i allt, några timmar senare, inser jag att det fortfarande är samma låt jag lyssnar på. Jag lixom återupptäcker den, fast den aldrig försvann där på vägen. Visst är det märkligt? Både konstigt och nästan lite magiskt.
Do It Again med Robyn & Röyksopp
Det är lustigt hur vissa låtar fastnar så man blir sådär fullständigt hooked - och man kan lyssna varv på varv på varv utan att tröttna. Eller jag är ju sån, iaf. Jag vet ju inte hur ni andra är. ;)
Just nu sitter jag klistrad vid datorn för jobbet och bara måste ha nånting i lurarna eller på högtalarna hela tiden som håller ångan uppe alla dessa långa timmar.
Den här låten sitter jag och verkligen diggar första gången jag hör den för dagen. Skriver i takt t o m, märker jag nu... -skratt-
Men när den går in på sitt andra varv, tredje varv, fjärde... så hör jag den inte länge. Bara ett back-drop som driver en framåt, ersätter bruset. Men sen, mitt i allt, några timmar senare, inser jag att det fortfarande är samma låt jag lyssnar på. Jag lixom återupptäcker den, fast den aldrig försvann där på vägen. Visst är det märkligt? Både konstigt och nästan lite magiskt.
Do It Again med Robyn & Röyksopp
"Let's do it again
Don't care what they say, it hurts so good
It hurts so good
I don't wanna stop, I know I should"
Don't care what they say, it hurts so good
It hurts so good
I don't wanna stop, I know I should"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar