Dagboken 2018

Varför skriver jag här?

För min egen skull. 

Och för att det känns bättre att veta att åtm en del av er faktiskt förstår hur det är.

Ett tips - musikvalet säger mycket mer än de ord jag väljer att skriva.

Om ni inte vill veta - blunda och håll för öronen.

__________________________________________________________________________________

2018-02-28
Vakuum.

Det är där vi är just nu.

Tiden går så otroligt fort - och samtidigt så otroligt långsamt.
Och ingenting - och allting - händer just nu.

Jag är lite i chock över vad som hände på jobbet. Inser att jag har sån otrolig tur som "flyger under radarn" samtidigt som de ju helt klart har behov av mig. Kommer det behovet finns kvar sen? och kommer jag alls att ha lust då?

...

Det är lite som att ödets makter griper in och hjälper till att kapa banden. Så det nya livet blir lättare.
Eller lätt och lätt - det blir enklare och renare på ett sätt - och samtidigt ohyggligt mkt mer komplicerat. Men samtidigt såå mycket enklare. Ett enda fokus, jämfört med tusen.

...

Det senaste halvåret har jag jobbat på förändringar. Det bästa sättet är ju att se till att motivera sig själv, och när man läser tillräckligt så är det inte så svårt att fatta väl underbyggda beslut och sedan stå principfast vid vad man beslutat.

Men lite rörigt är det ju ändå i skallen. Lite typ den här låten! Nedan får ni den instrumentella för tycker den är bättre, men ni får ändå originaltexten till.

[Hör ni också typ Hooverphonics version av Shake the disease i början? Det gör iaf jag. :)] 

Krack med Soulwax:

"The great escape from you
Cut-off from all clear lines
You turn it upside down
The stopwatch prophecy

You try to take it all back
Something will make it go krack

And I want to tell you then
But then I lose the words
It's neither this nor that
It's all the same"

__________________________________________________________________________________

2018-01-29
Splittrad. Yes.

Det är ju inte lite som ändras nu framöver - och vi är mitt i en omvandling som gäller själva essensen av oss själva också.

Det kommer bli bra - men det kommer bli annorlunda.

Det gäller att lyfta bort det som ytligt definierat mig i 9 års tid - lyfta det över huvudet, slänga det bakom mig och sedan fortsätta framåt utan att titta bakåt.

Och det som är jag definieras inte av vad ni tror att ni har sett dessa år - det definieras av vad som finns kvar när ytan är borta. Och den kärnan känner jag väl, även om inte alla andra gör det. Men ibland döljs den helt av allt det där andra tingel-tanglet, så bort med det. Jag skalar lök, så får vi se vad som återstår sen.

Nu gör vi rent hus och banar väg för det som komma skall.

...

Den är låten slår bara undan benen för mig. Jag blev tokkär första gången jag hörde den, nu går den på repeat. Gåshud, alltså. :) The storm is coming.

Ocean med Goldfrapp:

"I borrowed bones, I borrowed skin
To save me from the hell I'm in
Your fantasy

And every time I think of you
I see the dark, I hear their hooves
They're coming
They're coming for you"

 

__________________________________________________________________________________

2018-01-16
Jag hade egentligen tänkt spela en helt annan låt här - men nej, det vill sig inte, den får vänta till en annan dag.

...

Det är mycket som snurrar i huvet just nu. Förstås.

Ärligt talat är det riktigt förargligt att så mycket råkar hända samtidigt. Jag skulle vilja kunna ägna mig helhjärtat åt en sak åt gången (det är då jag är som bäst) men det går bara inte. Varken åt det ena eller det andra hållet.

Den här låten är vald pga en gnagande känsla av frustration. I grund och botten frustration över att människor är så förbannat inkompetenta, ärligt talat. Jag gnisslar tänder när jag för andra gången är tvungen att gå in och korrläsa och redigera norska texter, god dammit, jag kan ju inte ens vare sig prata eller skriva på norska (dock läsa, höra och förstå), men så där urbota undermåligt får man ju helt enkelt inte lämna ifrån sig!

Och en del människor är egentligen kompetenta, men blir inkompetenta när arbetsbelastningen blir för hög.

Eller när livet kommer emellan.

Jag har full förståelse för att livet kan komma emellan - livet kommer alltid emellan, och inget oförutsett sker nånsin med bra timing. Så är det.

Så, fast jag pyser svavel ur öronen har folk naturligtvis min fulla sympati.

Jag hoppas bara att folk kan ha sympati för mig när den dagen kommer. What goes around, comes around? I really hope so.

Kingdom med  Dave Gahan:

"Can you feel me coming
Open the door it's only me
I have that desperate feeling
In trouble is where I'm going to be

I know you hear me knocking
So open the door and set me free
 

If there's a kingdom beyond it all
Is there a God who loves us all
Do we believe in love at all
I'm still pretending, I'm not a fool

So in your infinite wisdom
Show me how this life should be"

__________________________________________________________________________________

2018-01-08
Okej, det har varit en riktigt lång paus här nu. Jag har ju haft mycket att tänka på (och jobba med) så tiden och orken har helt enkelt inte räckt till.

...

Egentligen har jag lyssnat rätt förstrött på musik, lite gammalt och lite nytt, utan att det riktigt har fastnat, så att säga. Idag valde dock Spotify att ta fram en gammal klassiker till mig och då jäklar kom både energierna och lusten att skriva! (Passar dessutom bra nu när jag sätter fart med nästa moment arbetsmässigt, behöver lite extra energiboost nu...)

...

Mein Teil.

Den här låten är inte det minsta barntillåten, vare sig video eller texter. Däremot är den fantastiskt tankeväckande, provocerande och helt enkelt bara bra. När låten släpptes -04 rös jag över hela kroppen av en läskig kombination av obehag och välbehag, eftersom musiken var så otroligt bra medan texten var så förfärlig. Numera känner jag att jag kan lyssna på den utan att nödvändigtvis "höra texten" och istället är jag faktiskt desto mer fascinerad av videon...

 Jag har alltid varit intresserad av psykologi, både min egen och andras, och med tanke på situationen så har jag (vi) ju ägnat mkt tankemöda åt just den sidan av oss själva på sista tiden.

...och i den här videon ser jag så mycket av mänsklighetens mörkare sidor visualiserat - saker som åtminstone ger resonans i mig själv och säkerligen i många andra människor med mig...

Kruspe som ständigt tvingas möta och slåss mot sitt alterego/undermedvetna om kontrollen.

Lindemann som (mot sin vilja?) dödar och förstör allt det vackra i sitt liv (så tolkar iaf jag den vita ängeln, och notera hur han nästintill gråter vid 3.05 då han besinningslöst försöker äta upp hennes fjädrar).

Cristoph (som den hårt hållna och kontrollerade transpersonen) som förgäves försöker visa upp en perfekt fasad (trots en hel del svårkontrollerade lustar där under ytan).

Och sen kan vi till slut se hur de allesammans slåss okontrollerat - kanske är de bara manifestationer av en människas många olika personligheter? Det vi ser här är kanske hur de olika mörka dragen i en och samma människas inre obarmhärtigt slåss om kontrollen och stretar åt helt olika håll, ända tills Christoph (överjaget, personan?) tar kontroll över dem alla, sätter dem i koppel och tar upp dem till den normala verkligheten (notera att de går upp för en trappa, alltså upp en nivå i medvetandegrad).

Så länge överjaget håller de brutala odjuren i schack så kan hela ekipaget klara sig ute i verkligheten, men bryter personan ihop och odjuren tar sig loss - ja, då bryter hela helvetet lös och människans välputsade fasad krackelerar.

Hm. Ja, det var då min lilla tolkning. Det märks att jag fortfarande, trots jord under naglarna och byggdamm i håret, i grund och botten är en analytisk akademiker, huh? *asg*

[Nej, jag lyssnar på det här i lurarna, sånt här utsätts inte lilla pyret för.]

Mein Teil med Rammstein:

"Ein Schrei wird zum Himmel fahren
Schneidet sich durch Engelsscharen"