Naturen kallar...

24e februari

Väl hemma igen möttes vi av helt fantastiskt vårväder med temperaturer nånstans kring 5-10 grader. I februari!! Förstå euforin!

För första gången på hela vintern kände jag äntligen den där oemotståndliga dragningen ut, lusten att börja greja med nånting utomhus; gräva, beskära, kratta, elda, göra fint...

För ärligt talat, den här tiden på året, när snön just smält bort, måste vara bland de absolut fulaste tidpunkterna i trädgården. Ingenting är vackert. Fjolårsgräset ligger platt och dött mot marken, de tomma jordytorna lyser klafsigt leriga, alla skavanker brutalt belysta av vårsolens obarmhärtiga sken. Usch.

Men, fördelen är att man är full av energi.
Nu j-vlar ska det fixas! ...och så har man glömt bort hur det går till; hur det känns när det smäller till; när man inte hinner, när man vill så mycket men orkar och hinner så lite...

Men det är tur det, att minnet är så kort. Och selektivt. Annars skulle jag väl kanske inte syssla med det jag gör.

Kring flädern har grisarna bökat om rätt rejält. Just där gör det ju inte så mycket, det enda de hjälpt till med är mossrivning, strängt taget.

Dessutom har mängder av snödroppar kvicknat till när de mitt i allt blivit frambökade efter sin (kanske mångåriga?) vila under mosstäcket.


 
Mellan träden vid infarten slängde min mamma och jag ner fjolårets hyacinter i somras.

Det var sådär lite lagom skämmigt - de hade legat i en plastpåse sen julen, och först i juli kom de i marken. Det var inte riktigt ett projekt jag trodde på, ärligt talat, men jodå, de överlevde och är fulla med knoppar nu!

De som började blomma i höstas däremot är mest bara slask efter vintern....


I samma rabatt hamnade fjolårets påskliljor också och de är fint på väg upp nu trots det rätt skuggiga läget.

Jag är lite tvehågset inställd till påskliljor - de är ju gula och dessutom blir blasten fasligt ful efter blomningen, så jag vill inte ha dem mitt i trädgården. Men samtidigt lyser de ju upp så fint...


Några andra lökar jag var tvungen att inspektera var vitlökarna. De har legat hela vintern under ett skyddande lövtäcke, rätt rejält tjockt, 15cm allra minst från början (nu något hopsjunket).

Jodå, de är på gång de också!

Rätt försiktigt tar jag bort hela lövtäcket, det är ganska fuktigt i botten och jag vill inte att de ska ruttna bort nu när de kommit upp så fint.

Istället krattar jag ihop torra eklöv och täcker dem på nytt, men de får ett betydligt tunnare och luftigare täcke så här års.

Stella och jag tar en tur upp i skogen mot dammen. Hon är helspattig den här dan, vill buffas varje stund och snärjer sig kring mina ben.

Vi hittar i alla fall första utslagna blåsippan på vägen till tjärnen.

Oooh, tänk att nåt så litet och skört kan vara så vackert och välbehövligt för en vårtörstande trädgårdsmänniska...

Vid dammen är det lika fint som vanligt den här tiden på året. Eller, rättare sagt: Det gäller att se omgivningarna med rätt glasögon, att se det som skulle kunna bli och inte nödvändigtvis det som är.

Få se nu när ett besked kan komma. Vi hoppas både att det kommer snabbt och att det dröjer ett tag, av lite randiga och rutiga skäl...


Inomhus har mycket börjat gro - de flesta chilisar, paprikor, kronärtskockor och aubergine är på gång. Också Sophora-fröna på sin varma plats uppe på akvariet (ja, de hamnade där trots allt) börjar visa sig.

I ateljén har min övervintrande Loropetalum, Loropetalum chinense var. rubrum 'Fire Dance', börjat blomma. Oh, att den är söt! 

Den tycks inte ha nåt vedertaget svenskt namn ännu, men 'kinesisk trollhassel' eller 'kinesisk fransblomma' borde man kunna kalla den. Den ingår iaf i trollhasselsläktet och trivs i väldränerad, svagt sur och humusrik jord. Borde funka bäst om den får rhododendronnäring. 

Hmpf. 

Hittills har jag faktiskt inte gjort nåt annat med den annat än vattnat den med akvarievatten (precis som allting annat) och att den fått övervintra ljust men hyfsat svalt i ateljén. Har för mig jag glömde kvar den ute riktigt länge på hösten, så nån frostknäpp fick den nog också. Hade tänkt plantera om den nu snart, men mitt i blomningen känns ju inte som en höjdare direkt...

Vete fasen bara om jag ska våga mig på att testa att övervintra den i växthuset nästa vinter? Fast har hittat info som tyder på att den definitivt inte gillar under -15. Men, om vi mot alla odds skulle hinna få till min ännu-inte-existerande växtbod innan hösten, så kanske..?

Hoppet är det sista som lämnar människan, eller hur var det? *skratt*

Åland i februari

I helgen blev det till sist en tur till Åland. Min moder och jag traskade runt i snålblåsten och beskådade Helleborus-knoppar, snödroppar och vintergäck...


Vår allra första magnolia någonsin, M. x loebneri 'Leonard Messel', är överfylld med blomknoppar och lovar att bli fantastisk denna vår!

'Leonard Messel' är en rosablommande hybrid mellan M. stellata och M. kobus och anses höra till de allra härdigaste. Detta till trots frös den ner, i stort sett ända till marken, den första vintern och det var på håret att vi inte grävde upp hela rasket. Men - av en trädgårdsmästare fick vi rådet att skrapa på stammen och kolla om barken var levande grön därunder. Och det var den, så vi lät den stå kvar. Och jamenvisst, den tog sig!

Det är ju nu då dryga 20-25 (?) år sen nu, och varken min moder eller jag var några riktiga mästare på det där med trädgård på den tiden...


En rätt lyckad kompis till magnolian är silverbenved Euonymus 'Emerald Gaiety'. Det är en städsegrön marktäckare som lite försiktigt klättrar på magnolians stam.

När kylan kommer på hösten får de vita bladkanterna ofta en vackert rosa ton - ett sorts svagt eko till vårens magnoliablom...

Jag absolut älskar magnolior, men ärligt talat är de ändå rätt trista när blomningen är över - speciellt i unga år innan de fått sin fullvuxna silhuett. 'Emerald Gaiety' lyfter det hela med sitt silverglitter i magnolians skugga.

Något som jag, faktiskt, är lite småmallig över är lavendelhäcken. Den är löjligt fin - bullig, frodig och friskt grågrön så här på senvintern.

Den är egenhändigt förökad från sticklingar från en praktikdag i Kunskapsparken (dåvarande Kunskapsträdgården) ute på Ultuna.

Vilken sort? Inte en aning, tyvärr. Hade jag haft lite vett så hade jag så klart tagit reda på det, men just då hade jag fullt fokus på att beskära den befintliga häcken på rätt sätt samtidigt som jag tog hand om alla de små sticklingarna. Och det vart ju ett gäng...

Ca 50 stycken tog sig, har jag för mig, och efter det så försöker vi ta nya sticklingar med jämna mellanrum. När andan faller på.


Men en del saker ligger och tär på mitt samvete...

Växtbarnkammaren i mammas trädgård.
Oj kära nån.

Här har en hel del av mina fynd från de senaste åren hamnat - i väntan på att få komma hem.

Men i år, tamme fan, så ska vi fixa plats till åtminstone en del! Jag har ju redan ritat på hur det ska se ut i fruktträdslunden, så det är väl bara att sätta fart? Bara det att det är exakt där grisarna bökat runt som allra mest. God dammit. Vi måste hitta på en lösning snart...


Medan jag funderar på vilken ordning man borde börja nysta i [trädgårdsarbete är som Tetris, känner jag] tar jag en runda längs med stranden.


Det är bara en tunn hinna is ute på vattnet nu.

Skönt det - då kan våren komma snabbare när inte isen ligger som ett kylmagasin därute. 

Vi gillar inte vassen när den växer igen alla badvikar, men visst är den fin så här på vintern?

Gräs är snyggt, juh!













Den här alen har jag allt klättrat i en hel del.

Fast det var rätt länge sen sist... ;)






Väl inne igen går min moder och jag igenom frösamlingarna och diskuterar vad som ska sås och vilka frön vi ska byta med varandra.

Trots att jag tycker att jag fullkomligt drunknar i frön har mamma otvivelaktigt ännu fler frön än jag, så det är ju bara att ta emot diverse påsar.

Och så ska vi se om jag månne äntligen lyckas med Paulownian... Den är inplanerad exakt där växtbarnkammaren är - så den dan jag har ett tillräckligt stort exemplar att plantera ut så måste det ju vara tomt där.

Nåmen dåså. Då har jag ju en deadline. Bra!
Jag jobbar alltid bättre under lite press...

Fortsättning Schisandra - och det här med stratifiering

Igår hade Schisandra-fröna legat i blöt i 2 dygn enligt instruktionen från Impecta, så egentligen skulle de då gå vidare till nästa steg. Men... Dels har jag hittat många uppgifter som tyder på att de behöver mycket fukt för att vakna till liv, och dels så flöt ungefär hälften av fröna fortfarande. Det är ett varningstecken - torra frön flyter, medan de som sugit vatten och är redo att börja gro, de brukar i regel sjunka. Så jag lät dem ligga kvar i glaset en natt till.

Imorse flöt ett par frön fortfarande, men när jag skakade lite på glaset så sjönk de så snällt! Då så!

Jag delar upp sådden i två omgångar, A och B.

A får följa Impectas odlingsråd och B blir ett hopkok av vad jag läst mig till på nätet. Internet-odlingsråden säger blötläggning betydligt längre tid, så ca 10 frön åkte tillbaka i glaset med nytt varmt vatten. Där får de ligga ett par dagar till.

I A-gruppen ska nu 12 frön istället stratifieras enligt de bifogade odlingsråden.
 

19e februari

Jag häller upp ca ½ glas vermikulit och fyller på med uppkokt (men avsvalnat) vatten. Vermikuliten ska bli vattenmättad, men inte blöt. Det är lättare sagt än gjort, så jag häller nog på för mycket vatten. Men ett bra sätt att åtgärda det är att vika hushållspapper dubbelt flera varv och sen vända glaset upp och ner mot pappret. Då sugs överflödigt vatten upp och det som blir kvar blir precis lagom fuktigt. (Hoppas jag, iaf).

Sen blandar jag in fröna i denna sk basmassa, och de kommande dagarna ska den röras om lite nu och då. Täcker glaset med plast och så får det stå i rumstemp 5-6 dagar innan det ska in en månad i kyl. (B-gruppen ska däremot få stå i basmassa i upp till en månad i rumstemp innan kylen.)

Vad är då alltså stratifiering?

En del frön, speciellt till vedartade växter, ligger i djup dvala för att förhindra att de gror vid olämpliga tidpunkter - t ex på hösten precis innan vintern. För att väcka dem ur denna dvala måste de suga upp rejält med vatten (vilket härmar höstregnen) och sedan utsättas för en kylperiod (efterliknar vintern). Efter det börjar de gro när de utsätts för varmare temp (precis som på våren).

En standardmetod är att blöta upp sand, torv eller vermikulit, vilket kallas basmassa, och sen blanda ner fröna i basmassan, placera dem i kylskåp (ofta minst en månad) och sedan ta fram för att få dem att gro. Medan de ligger i kylskåpet är det bra att kolla dem nån gång i veckan ifall något frö börjat bli dåligt och skaka om så inget frö hamnar utanför massan och torkar.

Jag har gjort det här förr i några omgångar på lite olika sätt. Man kan ibland så fröna i små krukor innan man sätter dem i kylskåpet och det kan funka fint det med. (Både mamma och jag minns nog med viss fasa mina ca 100 frösådda klematisar som vi måste försöka hitta hem åt för några år sen...)

Bild från Impecta.

En annan sort som behöver stratifieras är Frilandsklerodendrum, Clerodendrum trichotomum.

Den ska bli riktigt spännande att följa! I regel ser man alltid bilder på de minst sagt ovanliga frukterna, men själva blommorna är otroligt vackra, vita och doftande.

Som synes på latinet är den nära släkt med vår hyfsat vanliga krukväxt Ödesträd, men den här ska funka på friland. I zon I-II... Ja just ja. Jag glömde var jag bor...

Mamma, du vill kanske ha en? =)

Fler såningsexperiment...

Mjaha. Jag tänker hålla mig sysselsatt den här våren, verkar det som.
No shit... ;)

Igår lade jag diverse udda frön i blöt - speciellt sorter med hårt skal brukar behöva det för att gro. Idag kom de raringarna i jorden:

Bild från Impecta.

Pepparrotsträd, Moringa oliefera

Rätt udda växt som ska få vita, orkidélika, honungsdoftande blommor. Både frukter, blad och frön används speciellt i indisk matlagning och roten kan ersätta pepparrot. Övervintras frostfritt och måste odlas på varm plats, t ex i växthus.

Jorden blandade jag själv enligt instruktion - älskar att blanda egen jord! Då känns det att man gör det på riktigt. Hälften P-jord, 1/4 solmull och 1/4 perlite, och täckte med perlite. Ska vattnas underifrån.

Bild från Impecta.

Pagodträd, Sophora japonica

Den här jäkeln hade jag ju tänkt köpa som färdig planta, men eftersom jag aldrig hittar den i handeln - och vi inte lyckas få in den till jobbet - så får man ju så själv istället!

Vanlig som bonsai, men kan eventuellt överleva ute i milt klimat - hos mamma kanske? Jag tänker testa i växthuset. Det borde gå.




Blandade P-jord med solmull och perlite. Sådden ska hållas i ca 25-28 grader tills groning - det måste nog bli ovanpå kylskåpet. Det optimala skulle vara på akvariet, men blicken jag fick från R när jag föreslog det igår fick mig att tänka om. Ovanpå akvariet är nämligen en av sovplatserna som alla katterna slåss om. Ja just ja. Tänkte'nte på det...

Bild från Impecta.

Knölvial (Ardacker), Lathyrus tuberosa

Kulturväxt som odlades i slottsträdgårdarna på 1600-1800-talet. Får mörkröda, doftande ärtblommor och 3-5 cm långa rotknölar med god, kastanjelik, smak. Bra dragväxt för bin.

Den här jäkeln hade frön som skulle ruggas med fint sandpapper innan blötläggning. Ooooh vad jag svor när de små fröna skuttade all världens väg! Men 10st lyckades jag hålla ordning på.

Sådde i vanlig såjord men täckte med perlite. Kan vara lite tjurig, så om de inte grott inom en månad måste de in i kylen på stratifiering. Om de börjar gro i kylskåpet ska man genast ta ut dem därifrån.


Några andra sorter behövde i alla fall inte blötläggas först, men däremot (förmodligen) vistas i kylen ett tag:

Bild från Impecta.

Kapris, Capparis spinosa

Ouch, nu först såg jag latinet på den! "Spinosa" - det låter taggigt det. Attans...

Den här har jag sett släktingar till lite här och var i världen - främst i Oman, har jag för mig? Kapris är en vedartad buske med vackra, stora, vita blommor med långa, violetta ståndare. Det är själva blomknopparna man lägger in och äter.


Fröna gror långsamt och oregelbundet och placeras i kyl en månad. Sådde i vanlig såjord och täckte med perlite. Ska övervintras frostfritt (det blir i ateljén det) men trivs utomhus sommartid.

Bild från Impecta.

Narrbuske (eller Död mans finger, men det är ett läskigt namn, så det skippar vi, tycker jag), Descaisnea fargesii

Buske för frilandsodling, härdig till typ zon III, med gul-gröna blomvippor som följs av blå, rätt lustiga, 10 cm långa ätbara frukter. De ska smaka lite som honungsmelon.

I årets Trädgårdslandet är det en av de sorter som Anders Stålhand rekommenderar.

Blandade hälften P-jord med hälften perlite. Täckte med perlite. Ska nu vara i kyl ca två månader.

Bild från Impecta.

Björnrot, Meum athamanticum

Gammal krydd- och läkeväxt, förr vanlig i klosterträdgårdar. (Ska kunna kokas i vin eller vatten vid magåkommor, få se om det är nåt jag vågar mig på.)

Bildar vackra, täta tuvor av dillikt, doftande bladverk. Ska smaka som en mix av dill och curry - perfekt när jag gör mammas sillåda, tänker jag mig! (Fast andra säger en mix av persilja och selleri, så fan vet).

Sådde i vanlig såjord och täckte med perlite. Testar groning i vanlig rumstemp först, men om groning inte skett inom en månad placeras sådden i kyl ca en månad.


Idag sambeställde min moder och jag dessutom ett par [host harkel] olika sorters blomsterlökar. Oj herregud. Vi är nog lika tossiga båda två... Men kul är det!

18e februari.

Idag var det också äntligen dags för första koppen kaffe ute i solskenet (pure bliss!) och i gräsmattan bekänner första krokusen färg...

Den här våren liknar ingen annan... Men jag klagar inte det minsta!

Experiment: Schisandra chinensis

Jag gillar ju - som ni kanske vet - utmaningar, och en av vårens stora utmaningar blir att få Fjärilsranka, Schisandra chinensis, att gro.

Bild från Impecta.

Fjärilsrankan är en klätterväxt med vit-rosa, doftande små blommor och röda bär i klasar.

Bären används i många traditionella kinesiska naturläkemedel.
 
Fjärilsrankan är lite besvärlig när det gäller sådd - den behöver hettas upp, blötläggas och stratifieras (= kylas ner) innan den - kanske, så småningom - gror.

Hmpf...

Har hittat lite olika metoder på nätet och jag har tillräckligt med frön för att testa ett par olika.

Steg ett är i alla fall rätt enkelt: blötlägg i hett vatten ett par dagar (2 eller 4, beroende på var man läser). Så det har jag alldeles just gjort med hetaste vattnet från kranen, ca 48 grader varmt. Få se nu hur det går.

To be continued...

Första blåsipporna, jordmandel och Cobb sallad

"Våren" - om vi nu kan kalla den det - fortskrider sakta men säkert.
...inte mindre än 3 vårtecken på samma dag!

1) fick frågan om jag vill vara med på Trädgårdsmässan - och det är klart jag vill! Tjohoo!
2) hittade första blåsippsknopparna (men jag fick allt leta länge och väl innan jag hittade dem, i varmaste slänten vid skogstjärnen)
3) fler sådder, omgång 2, kom i jorden...

Dagens sådder blev ganska få och jag hade egentligen tänkt hinna plantera om alla övervintrade pelargoner också, men hur det nu sen gick så vart det bara att ta sticklingar av en enda. Laga mat och ranta runt tog längre tid än planerat...

Dagens bravader i sin korthet:

Havannapeppar 'Habanero', får stå tillsammans med övriga chili/paprikor i köket där det är varmt, med tilläggsljus.
Purjo 'Elefant', som gror svalt, hamnar alltså i ateljén i år. Bredsådde med P-jord i botten + lite benmjöl (kanske dumt - kanske bra, få se). Tänker låta dem stå kvar i den byttan betydligt längre än ifjol så de kanske hinner få lite storlek innan utplantering. Avskyr att plantera ut purjo - det fick mamma sköta åt mig ifjol, tusen tack. ;)
Sallatsmix 'Baby Leaf', gror svalt så de hamnar också i ateljén. Men jodå, när de bara är klara för skörd så kommer de till köket, jag lovar. ;)

...och så årets första riktigt roliga påfund!

Bild från Impecta.

Jordmandel, Cyperus esculentus, blötlagda knappt ett dygn innan sådd, sådda 3 och 3 i P-jord, inte såjord, enligt instruktion.

Det ska bli spännande! Tänker mig krukodling i växthuset. Som ni ser på latinet är det ett halvgräs, släkt med papyrus.

De ska ha en söt, nötlik smak - lite lik kokos - och kan ätas färska eller rostas, rivas eller saltas som snacks.


På tal om mat - att göra egen Cobb Sallad är verkligen hur gott, enkelt och nyttigt som helst. Det måste ni testa!

Det som behövs:

en bit ädelost
ett par hårdkokta ägg
en bit stjälkselleri
ett paket stekt bacon
valnötter (typ en näve)
ruccola (efter tycke och smak)
isbergssallad
en bit purjolök
ett päron
en skvätt olivolja
krutonger (om man vill, skippa dem för LCHF)
 
Så här gör man (så enkelt att det nästan känns överflödigt med förklaring):

Koka ett par ägg. Medan de kokar: strimla ett paket bacon, stek dem krispiga.
Strimla isbergssallad, stjälkselleri och en bit purjo. Skär ett päron i tärningar. Blanda ihop.
Rör ner lämplig mängd ruccola, nån näve valnötter. Skala de kokta äggen, skär i tärningar, blanda i tillsammans med baconet. Strö över önskad mängd ädelost. Ös över önskad mängd olivolja. Om man så vill kan man steka krutonger och toppa med. Kalasgott!

Men räkna inte med att det blir nåt över... ;)

Vårens fasa och yra - svin och sådder

Såå... då var våren officiellt startad! Sticklingarna inköpta, de första fröna sådda, de första vårlökarna beskådade i trädgården - och allt det på samma vecka.
Det känns bra! Minst sagt.

Vägen hem i januari 2014...

Men egentligen är ju världen upp och ner. Ute droppar det från taken, gräsmattan börjar synas grön och bar och det känns som sen mars i luften...

Så här borde det ju se ut i februari... Men det gör det inte. Thank heavens!

Kanske inte bara nackdelar med klimatförändringarna, hm..?

Något som syntes väl i januarisnön var vildsvinens framfart.

Lite här och var men nästan överallt har de varit - men inte in på vår gräsmatta.

Men hur länge är de så pass artiga, tro?

Idag gick jag ut för att reka katastrofområdena efter svinen och kolla generella läget i trädgården.

Och vestigia terrent. Ve och fasa.

Det här är utvidgningen i stora diket - det som varit fiskodlingsdamm för många herrans år sen och som, vilket år som helst nu, ska bli min stora trädgårdsamm...

Och vilka är det då månne som varit ned till vattnet, precis till höger om alstubben? Jodå...

När vi (jag och katterna) går runt till andra sidan diket ser det inte alls vackert ut. Fullständigt uppbökat, i stort sett hela området som ska bli magnolialund.

Ja herregud, hur ska det gå till?

Ibland vill jag bara skrika rakt ut - alternativt ta jägarexamen...

Jag är lite skraj när jag närmar mig planteringen med olika sorters sippor och guckuskor...

För grisarna har varit överallt runtomkring trädstammen... Och redan på håll ser jag att de varit in innanför den också... 

Och vad har de gjort där? Jo, de har ryckt upp min Cypripedium 'Kentucky' och lagt den på sidan. Sådär bara. Inte tuggat på den, inte ätit nånting, inte bökat. Bara lyft upp den och flyttat på den. Why??

Med andan i halsen kan jag iaf konstatera att den fortfarande lever (flera fina nya skott på gång, på tok för tidigt, men den har åtminstone överlevt så här långt). Så det är bara att plantera ner den igen och täcka med lite löv. Och hålla tummarna.


Tess och jag går över till andra sidan andra diket. 


Peppar peppar verkar det som att de inte är så förtjusta i att gå över vatten, jag hoppas det i alla fall. Jag funderar på vallgravar av olika slag... Dammsystem. Om det går att göra både funktionellt och vackert. Jag vet inte, måste klura.

Jag spejar lite efter ramslöken jag satte ifjol (den ska inte synas nu, så det är väl helt riktigt) men just där den sattes är det rätt rejält uppbökat, så vete f-n. 

Däremot har åtminstone hjorttungan, Asplenium scolopendrium, överlevt riktigt fint mellan de mossiga stenblocken där jag planterade den i somras. Skönt!

De mossiga stenarna lyser riktigt smaragdgrönt mot allt grått och visset. 

Ohhh, att det kan bli fint här!

Vi började ju röja här ifjol och i år ska det fortsättas med det - det är i alla fall planen. 

Hittills har jag röjt sly i stort sett precis fram till tomtgränsen, men få se nu när skogsbolaget kan tänkas lämna ett svar...

Ytterligare en sak att hålla tummarna för denna vår.

Inne i trädgården är det också grönt här och var - och inga grisar ännu.  

I den japanska rabatten lyser de vintergröna gräsen riktigt vackert mot den vita snön... 

Här Carex 'Kaga-Nishiki'...

 
...och här Carex 'Ice Dance'.  

Carex plantaginea är också vintergrön men inte lika fräsch som de andra. Muttrar lite för mig själv att jag inte fyndade fler på rean, men just då orkade jag inte tänka mer på trädgård och jag var inte säker på vare sig hur de skulle överleva eller hur gröna de skulle hålla sig. Men nu vet jag. Eller lite senare i vår vet jag rättare sagt ännu bättre...

10e februari

Och vad är nu detta! Första snödroppen! Wihii!





Men det är inte slut där - i gräsmattan nedanför rosenrabatterna börjar de första krokusarna våga sig fram genom snön.

Asså, nu känns det som att vi är på banan!

Inne i växthuset spirar det också, irisen visar tydligt att den tycker det är dags för vårkrukor.

Jodå, jag ska!

Nästa lediga dag om jag handlar nån primula med mig hem, kanske?




Inomhus har jag ju redan skördat ärtskott ett bra tag.

De är verkligen hur lättskötta som helst, och precis lika goda som på fina krogen där man bara får en eller ett par ovanpå förrätten. Mums!




Sticklingar blev det i år också (surprise...) men mest till min moder, jag kommer att odla så helsikkes mycket annat att jag inte kommer hinna sköta dem. Jag känner mig själv rätt väl, så jag vet mina brister...

Men några är mina - lite dubbla surfinior och hängfuchsior, borde bli vackert i grytan tänker jag mig (i mitt huvud är ju grytan redan svartmålad och inte orange...)


Och så var det ju det här med årets frön och sådder.

Jag trodde jag var färdig med frö-shoppandet innan helgen, men icke då.

Knölvialen hade ju blivit efter, ve och fasa! Och när jag nu ändå skulle ha den från nätet så kunde man ju.. ehm.. ta några till.. fraktfritt om man handlar för över 500..

...ehhh - jag behövde en fröpåse men det blev 15? Hur gick det till?!

Listan (Listan med stort L) på årets odlingar är under utveckling. Måste konferera lite med min moder om vilka tomater vi tyckte var odlingsvärda och vilka inte, men i övrigt är den nästan klar. Den kommer så småningom.

Årets första riktiga sådder skedde i alla fall idag och det blev:

5 sorters paprika. Alla från ifjol + 'Thor'.
1 st Pimento/Pimiento (blir inte klok på hur den ska stavas eller om den ska räknas som paprika eller chili. Upplys mig någon?) sorten 'Padron' - tydligen den som Plura föll i farstun för. Perfekt till tapas, så det lär ju gå åt.
4 sorters chili, samma som ifjol + 'Vampire' (för hettan och de vackra grönsvarta bladverket med lila blommor). Sen fick jag lämna utrymme för 'Habanero' som kommer med posten om ett par dagar...

I övrigt? Kronärtskocka, aubergine och stevia (gräsligt små pilliga frön på stevian, de får allt växa himla bra och tacksamt för att jag ska orka pilla med sånt finlir i fortsättningen. Men de går ju å andra sidan att sticklingsföröka också).

På tal om sticklingar - en snittros har vägrat att dö, har stått i vas vecka ut och vecka in utan att trilla av pinn...

När jag sen till slut ändå tänkte slänga den i elden så fick jag ju syn på alla fina små skott. Så då det vart jag ju tvungen att testa sticklingsförökning av snittros också...

Varför kan jag bara inte låta saker och ting få dö i fred? Varför måste jag försöka rädda dem? För fanstygen överlever ju, det är ju det som är problemet. Känner du igen dig i problematiken, mamma? ;)

Gambia 2013: Senegambia Beach

När man semestrar i Gambia behöver man strängt taget inte ens lämna hotellet för att se djur- och växtliv på nära håll.

I alla fall inte när man väljer att bo på Senegambia Beach.

Det är en stor hotellanläggning som ligger direkt vid stranden, med flera pooler och resturanger och allt annat som hör till en riktigt skön semester.

Men det bästa är den stora trädgården som omger det hela!


Enligt hotellets egen information finns det uppemot 100 olika djur- och fågelarter bara inom hotellområdet.

Fördelen med djuren och fåglarna här är att de är synnerligen vana vid turisterna så möjligheten att få se dem på riktigt nära håll är stor.

De vi noterar först, med viss spänning och lite avsmak, är de stora gamarna som dyker upp lite varstans i trädgården.

De vaggar framför oss på gångvägarna, de sitter ovanför oss i palmerna medan vi äter, de breder lojt ut sina vingar och solar på gräsmattan...

De är kort och gott överallt.

Varje dag matas de på hotellområdet, så det är inte konstigt de tycker det här är ett kalasfint ställe att samlas på. Men de stinker.

Det är flera sorter, men kappgam (Hooded Vulture) verkar vara den vanligaste.

Vid frukost dagen därpå är det de vita hägrarna som pockar på uppmärksamhet.

De är otroligt vackra med sin kritvita fjäderdräkt och stolta hållning. Men de är riktiga skadedjur!

De håller till överallt där vi äter; vid stora restaurangen, vid lunch-resturangen och poolbaren...

De är fräcka och glupska, dessutom kvicka och orädda. Ser de en övergiven portion frukost-bacon så ryker den. Samma sak med mackor och pizzabitar. Efter att ha sett dem in action på nära håll lär vi oss att inte lämna maten oövervakad ett enda ögonblick...

Några andra opportunister är hotellets kattkollektiv.

Jag var rätt osäker på hur man värderar katter i Afrika - anses de vara skadedjur (som på så många andra ställen), eller ses de som något positivt?

Vi fick svaret nästan direkt första dagen medan vi väntade på våra nycklar i loungen.

Tvärs igenom lobbyn strosar en stor hankatt med lugna och självsäkra steg. Halvvägs över golvet får en anställd syn på honom. Till min stora förvåning möts katten med värme istället för sparkar och slag (som vi ju sett så många gånger förr). Mannen böjer sig ner och mot katten och säger "Hey you, you're not supposed to be inside! Come on, get yourself outside!" varvid han pekar med hela handen åt det håll han tycker den ska gå. Katten tittar förnärmat på honom men verkar inte bry sig nämnvärt. Väl utanför dörren slår den sig ner i skuggan av en palm. Där får nästa hotellarbetare syn på katten och hälsar leende på den med en nick och ett "Hi, there!".

Jag är helt astounded. Så brukar verkligen inte katter behandlas när de hänger kring hotell...

Ett annat gäng med opportunister är hotellets apor.

På den här bilden är förvisso apan lite ur fokus - men i fokus är däremot geckoödlan på muren.

Ser ni den?



De gröna markattorna rör sig obehindrat överallt.

Speciellt poolområdet tycker de är bra jaktmarker. Alltid finns det nån kvarglömd banan eller halvuppäten macka man kan roffa åt sig...

Och turisterna skrattar förtjust och fotograferar.

Ser ni att den här visar fingret? *skratt* 

Markattorna får ibland sällskap av röda colobus-apor.

De är betydligt skyggare och rör sig snabbt tvärs igenom poolområdet - genom och förbi de förtjusta hoparna av människor.

En varan får vi också syn på en eftermiddag på väg tillbaka från poolen.

Den här är inte så vansinnigt stor, knappt 1½ meter lång ännu.

Den är ett riktigt muskelpaket och jag ser till att hålla mina bara fötter på vettigt avstånd från det gapet!

Ett djur hinner vi inte fånga på bild.

Den första kvällen tar vi en drink i baren innan middan. Småpratar, försöker få wifin att fungera, njuter av atmosfären och alla nya, okända ljud i halvdunklet. Mitt i allt får jag syn på nåt som faktiskt får håren att resa sig på armarna (och då är jag ändå inte särskilt känslig för sånt) - en jätteråtta nosar omkring nedanför terrassen! Och när jag skriver "jätteråtta" så menar jag verkligen jätteråtta! Inklusive svans - kring metern lång...

Väl tillbaka på rummet kollar jag i min afrikanska däggdjursbok - och visst hade vi sett rätt. Det var en gambiansk jättepåsråtta, Cricetomys gambianus. Resten av semestern håller jag verkligen ögonen öppna, för den är inget jag skulle vilja snubbla över på väg hem om kvällen. Men den visar sig, tack och lov, inte igen.


Förutom alla djuren tittar nog undertecknad kanske mest på växterna ändå...

Här är det Kasuarina, Casuarina equisetifolia, som dokumenteras.

En ny favorit från den här resan! Vind- tork- och salttålig och fantastiskt vacker, dessutom städsegrön.

Unga exemplar verkar ha upprättväxande skott medan de vuxna träden har vackert hängande grenar. De små "kottarna" är dock infernaliskt hemska att gå på barfota...

Jag tycker speciellt om de halvt formklippta häckarna, de är fantastiska i sin fluffighet och ger ett otroligt taktilt intryck.

En annan snygging som man verkligen vill ta på är kapok-trädets bark, Ceiba pentandra.

Eller rättare sagt - det här trädet är tydligen så pass gammalt att dess taggar försvunnit. Kapokens stam är nämligen galet taggig medan trädet är juvenilt - och mitt i allt inser jag vilket träd det var vi fotade på Azorerna för många år sen!

Kapoken kan bli över 60m hög och är det högsta trädet i Afrika. Det kallas också bomullsträd eftersom dess frön täcks av silkesliknande hår som ser ut just som bomull. De används ofta i madrasser, kuddar osv.


Det finns många vackra växter i trädgården, men de flesta av dem är standard i de flesta tropiska hotellträdgårdar - och därigenom inte särskilt spännande.

I linje med detta hittar vi så klart bougainvillea, oleander, frangipani, hibiskus och allt annat som ska finnas i en sån här trädgård.







Om jag tittar mest på växterna så spanar R mest efter fåglarna. Och fåglar finns det minst sagt gott om i hotellträdgården!

Här en biätare...

...och en långstjärtad glansstare (Long-tailed Glossy Starling)...

...en skriktrast (Brown Babbler).

Kolla in de orangea ögonen, den är helfräck, tycker jag.

En familj grå hackspettar matar sina just flygfärdiga ungar...

...en rödbröstad barbett (Bearded Barbet)...

...en skattoko (African Pied Hornbill)...

...och en vithättad snårtrast (White-crowned Robin-chat).

Semesterns roligaste bild!

Vissa gör visst vad som helst för att fota lite fjäderfän.

Vet inte hur länge den här mannen låg på det sättet, men länge var det...

Så här dedikerade är varken R eller jag, det kan jag lova!



Jag låter bli att kräla på gräsmattan och inte klättrar jag i träd heller när jag fotar.

Men lika glad för det är jag...

Vad jag tittar på?

Fåglarna som hittat fågelbadet - eller rättare sagt läckan i röret intill fågelbadet...


Här samsas - med knapp nöd - duvor, starar och sparvar under livligt tjatter och kiv om bästa badplatsen.

Emellanåt kliver en gam fram för att bada och då flyr övriga badgäster.

Efter de dagliga upptäcktsfärderna är det skönt att slå sig ner på sin terrass och bara njuta av solen och omgivningarna.







De beskar/stympade/högg ner (?) ett träd precis när vi anlänt och den stubben blev mäkta populär sittplats för flera fåglar.

Speciellt den rödnäbbade tokon (Red-billed Hornbill) med familj trivdes bra här, precis utanför vårt rum.



De är riktigt vackra exotiska fåglar. De traskade förbi på gräsmattan lite nu och då på eftermiddagarna..

Så värst vaksamma var de inte heller, utan man kunde titta på dem i godan ro medan de letade mat...

Men sen ibland så släppte vi allt vad det här med naturskådande heter.
Då var det skönt att bara slappa med korsord, några bra böcker och god dryck istället.

Så ska en riktigt bra semester vara!