Att finna det man inte söker

Ledig påskhelg.

Förstår ni hur gudomligt det är? (fast egentligen står jag ju stand-by utifall att nåt oförutsett skulle hända).

Egentligen borde jag naturligtvis inte slösa värdefull trädgårdstid här i soffan med datorn - men ärligt talat är det fantastiskt skönt med långfrukost och många koppar kaffe innan man ger sig i kast med utmaningarna där ute.

Vanliga dagar har jag ingen chans att hinna med sån lyx...

Det är, som ni säkert redan förstått, lite svårt att hinna med allting den här tiden på året.

Så - vad har hänt sen senast?

Nektarinen har blommat helt fantastiskt i växthuset. Över en månad har den hållit på! Ända sen jag var borta och jobbade i Stockholm - även om den i skrivande stund har en något bedagad skönhet...

Vi har pollinerat den i två omgångar, först gjorde R det medan jag var borta och sen jag själv ca en vecka senare. Men, hmpf, borde inte blomningen ha avtagit efter lyckad pollinering? Blir lite orolig nu att vi misslyckats totalt med att få pollenet dit det ska. Men det lär väl visa sig.

Vilken dag som helst så ska den flyttas från växthus-bädden till stora krukan den ska få stå i under sommaren. Så får vi hålla tummarna att inte alla eventuella kart trillar väck i processen.


Utomhus blommar backen vid sommarhuset alldeles blå med vårstjärnor. Riktigt vackert när de står blandade med vitsippor. I gräsmattan.

Asså, det där med regelrätta gräsmattor, är det nåt att sträva efter det? Börjar alltmer tycka att så inte är fallet.


I växthuset har jag också påbörjat den stora rockaden.

Det som övervintrat och överlevt där (och det är fan-i-mig nästan allt - gah, vad ska jag göra med alla växter!?) ska flyttas ut till altanen (under tak) eller ut i rabatter och krukor. Och diverse växter från ateljén ska börja flytta in i växthuset. Redan nu är olivträdet och variegerade palmliljan ditflyttade. Men mycket mer återstår innan det är klart...

Några växter som jag är helt flabbergasted över att överlevt vintern i växthuset är ett gäng svagväxande udda småträd (de i illröda krukor, ni som är initierade vet vilka jag menar).

Jag fyndade dem på rean för två år sen. Inte för att jag ville ha dem, men för att ingen annan köpte dem. Stod inte ut med tanken att de skulle slängas på soporna...

De överlevde med knapp nöd första vintern i sommarhuset. När jag insåg att de fortfarande levde slängde jag ut dem i höga gräset, precis utanför trappen. Där stod de sen, helt ovattnade och o-omskötta, hela förra sommaren. Insåg efter några månader, med viss fasa, att de mot alla odds överlevt sommaren. Så de hamnade i växthuset, mest för att jag inte täcktes göra nåt annat när de nu verkar vara så fast beslutna att överleva... Och nu står de gröna igen. Jag förstår inte. Och jag vet verkligen inte var jag ska sätta dem heller. Men jag börjar få en idé, som kanske kan fungera. Återkommer.


Ute blommar nu vårlöken och myrorna har vaknat.

Inomhus har jag sått mina första sommarblommor någonsin. Är egentligen inte så trakterad av saker som är så kortvariga - men vissa sorter, främst rosenskäror, må leva bara en enda sommar men de är så fina att man inte kan vara utan dem...

Målet i år är att åstadkomma en potager snarare än ett regelrätt grönsaksland. Blir alltid så himla inspirerad av Mandelmanns och planen har länge varit att inhandla och läsa deras "Självhushållning på Djupadal", men fasen när tiden inte räcker till! 

Men men, jag kan väl testa potager à la Zandra i år - så läser jag lite fackböcker till nästa år så får vi se om det går bättre? Nåt inlägg här ska väl hinnas med också så småningom, är tanken. 


I övrigt så har vår kära Sputnik varit ute på vift i långt över en månad.

Han gör ju så, går på walkabout när han känner för det, och kommer sen hem mitt i allt som han aldrig varit borta, kelig och väldigt pratig (vill väl berätta om allt han sett och gjort). Förbaskade kisse.

Från bilen tycker vi att vi sett honom på avstånd - många kilometer hemifrån...


Förra helgen fattade vi beslut om att ge oss ut på kattjakt.

Senast vi skymtat honom (eller hans dubbelgångare) var det i trakterna kring naturreservatet vid sjön. Så då kan man ju slå flera flugor i en smäll - ta en promenad, njuta av naturen, fota vackra omgivningar och leta katt samtidigt.

Sagt och gjort.

Vi hittade många vackra vyer - men av nån katt såg vi inget spår...

 

Någon dag senare skymtade vi en katt igen genom bilfönstret. Den här gången var jag övertygad om att det var Sputnik. Glad i hågen klev jag ur och försökte prata med honom - men han stirrade på mig med oförståelse och total brist på igenkännande. Blicken var vild; vaksam - och kvick som en ål vände han om och rände till skogs innan jag ens fattat vad som hänt. Jag stod kvar och stirrade häpet övergiven mot skogsbrynet där han försvunnit..

Hemma igen var vi ganska modstulna. Var det ens Sputnik vi sett?
"Men nu kanske han börjar minnas oss" sa R, och jag fnös nåt om att "Det tror jag knappast..."

På jobbet delade vi katthistorier och pratade kattpersonligheter och deras vilda lynne. "De går tillbaka till de vilda tigrarna" sa en kollega och jag kunde bara hålla med. Han kommer väl hem när han är redo.

Morgonen därpå satt han i köket. 

Som om han aldrig varit borta och ingenting hänt.