Thailand 2015 - Trangs botaniska trädgård och varma källor i Krabi

Den här dagen bar det av till Trangs botaniska trädgård (Thung Khai).

Det är inte riktigt en botanisk trädgård så som vi västerlänningar tänker oss den - snarare ett stycke tämjd djungel med slingrande, väl upptrampade och uppskyltade stigar att följa.

De mer ovanliga växterna är namngivna, med namnskyltar på latin och Thai. Oftast är det namn som faktiskt inte säger mig ett endaste dugg...

Spännande!


Guiden varnar oss att se upp för rottinglianerna - med all rätt! Vilka taggar!

Han berättar också att de ofta kallades "wait-a-minute" av engelsmännen eftersom de innebar otaliga stopp i djungeln då man fick dra upp sin machete och hugga sig fram...

"Rotting" är ett samlingsnamn för flera olika sorters palmsläktingar som växer som lianer. Till de vanligaste hör sorterna i Calamus-släktet som har riktigt förfärliga taggar. Lianerna kan bli 200m (!!) långa. Fy för den lede...

Vi traskar vidare genom "djungeln" och följer skyltarna som leder mot the canopy walk och jag känner hur jag blir alltmer kallsvettig för varje steg.

Det vi ska göra är alltså att klättra upp i torn som leder upp i trädkronorna och sedan gå på broar mellan träden. Den högsta bron/spången är 40m upp i luften.  

Herregudherregudherregud... hör jag i mitt eget huvud som ett mantra.

Senast jag skulle upp riktigt högt (den gången visserligen på egen hand) gällde det den där j-vla Lejonklippan, Sigiriya, på Sri Lanka. Och det bara gick inte.

Den är visserligen hela 180m hög, och jag kom upp en bra bit, men sista biten gick det inte. Jag vände när det blev för svårt att hålla paniken i schack. Men oooh att det känns surt nu så här i efterhand.

Nej, jag gillar inte höjder...


Jag ser till att vi får gå sist - litegrann till sambons frustration, för då har ju alla andra turister redan hunnit skrämma slag på allt eventuellt djurliv som annars eventuellt hade gått att fånga på bild. Men han har god förståelse för min höjdskräck och både han och mamma håller mig självklart sällskap. Pappa undviker trappor så långt det bara går, så han stannar kvar på marknivå.

Och det går bra! Stegen är gjorda i hel plåt, inte sånt läskigt galler som t ex spiraltrappor ofta är gjorda i. Det knakar och knirrar en hel del i stålverket när vi rör oss, men det känns faktiskt solitt nog. Tack och lov!

Första plattformen är 10m upp, nästa 18m upp och sen hela vägen upp till 40m...

Det är riktigt, riktigt häftigt!

Eftersom vi är sist så får vi ju tyvärr se till att ha lite fart på för man vill junte bli alltför mycket på efterkälken, men man hinner ändå stanna upp lite och andas in djungel-luften. Och njuta av den makalösa utsikten.

Efter alla turer uppåt bär det så av neråt igen.

Lite skönt, måste jag erkänna, att vara nere på fast mark sen igen.

Efter tornen ser stigarna annorlunda ut, de är oftast gjutna i cement och leder oss över mer eller mindre våta marker. Snyggt!

Vi knorrar litegrann för oss själva, för just här är det faktiskt rejält myggigt - det hade vi inte riktigt räknat med i en "botanisk park".

Inför resan införskaffade vi nämligen allihop hela uppsättningar med Craghoppers NosiLife-kläder för att bättre klara oss undan alla eventuella malariamyggor. Och de kläderna hade vi duktigt på oss i djungeln, på flodfärderna osv, men dock inte nu till botaniska trädgården.

Men just här hade de nog verkligen varit bra att ha på sig...


Efter promenaden hinner vi köpa lite förfriskningar och kika på djuren som rehabiliteras i anslutning till parken. De är nästan tama och mycket vana vid turister.

Till vår stora förvåning (och förtjusning!) släpper kiosk-personalen utan förvarning ut en Svart jätteekorre (Ratufa bicolor) mitt ibland oss.

Vilket djur!

"Det där kan inte vara en ekorre!" muttrar guiden nästan lite förfärat, men jodå, det är det.


Jätteekorren kan ha en kroppslängd upp till 45cm och vissa exemplar kan väga upp till 3kg.

De lever i regnskogens trädkronor och kan hoppa över 6m från gren till gren.

 IUCN kategoriserar arten globalt som nära hotad.


Undertecknad måste naturligtvis dit. Riktigt nära. Fast jag vet man inte borde.

Ekorren har fantastiska tassar med långa vassa klor. Långa, fint glänsande, svarta morrhår viftar nyfiket fram och tillbaka, håller handen en nöt?





På väg till bussen snubblar jag över en absolut fantastiskt vacker växt. Hinner bara fota den i förbifarten och efteråt svär jag för mig själv att jag inte hann leta vare sig frön eller frukter...

Det är en propellerbuske, Petrea volubilis. Det är en klätterväxt (naturligtvis - nästan allt vackert jag faller för är alltsomoftast i klätterform och alltså superbesvärligt att ha som krukväxt...) hemmahörande i tropiska Amerika, det kan ju förklara varför jag inte sett den nånstans förut. "En sån måste man ju ha!" knorrar jag för mig själv några dagar senare när jag går igenom bilderna i kameran...

Med bussen åker vi vidare i riktning mot Krabi men stannar på vägen vid Hotell Nattha Waree Hot Spring Resort and Spa (i Nuea Khlong distriktet).

Hotellet är beläget direkt vid naturligt heta källor och här kan man bada i "härligt" mineraldoftande heta vatten.

Vissa bassänger håller 30, 35, 39 och ända upp till 40°C varmt vatten...

 Jag doppar lite försiktigt tårna i det 39-gradiga vattnet men rycker förskräckt upp dem igen. 

Hett hett hett! 

Kan inte föreställa mig hur man skulle klara av att verkligen bada i så varmt vatten - speciellt när det är nästan 35°C i luften...


Nånstans i trädgården ska det finnas ett fiskspa, så vi beger oss iväg på jakt efter denna bassäng...

Efter lite letande lokaliserar vi bassängen med Doktorfisk, Garra rufa. 

Den enda vars fötter de verkligen tycker om är pappa, så han får sig en ordentlig omgång. Oss andra är det nog för lite att gnaga på. 

Åsikterna går ju isär om hur nyttigt detta är - om bassängerna inte sköts kan det spridas allehanda sjukdomar och bakterier, men just här ser allt iaf fräscht och fint ut.





Omgivningarna och själva trädgården kring baden är verkligen helt fantastiska.

Både formspråket och växtligheten...

Bara se hur det ser ut!

Väl hemma igen, i ett vinterkallt och vintermörkt Sverige, får jag jättemycket galna idéer. 

Eller egentligen inte så mycket värre än de jag redan har...

Vi har ju nämligen pratat om en vinterträdgård. 

[Sen nån gång, långt i framtiden.] 

Tvåvånings. 

Och där...




Ja, ni kan ju tänka er. 

*harkel* 

Massa idéer får man ju i alla fall...

På väg till hotellets restaurant snubblar jag över ännu en rar växt - en Bauhinia, Bauhinia blakeana (eller kanske purpurea). Alltså den vars blomning jag precis missade i Gambia, om ni minns? 

Äntligen! 

Här är de i full blom - och - jaa!! - där är de; de fina små fröskidorna, mogna och krispigt torra. Några hamnar direkt i fickan...

Jag älskar det här trädet och har gjort det ända sen jag såg det första gången - tror det var i nån botanisk trädgård på Azorerna. 

Så fantastiska blommor och otroligt vackra blad - nästan lite lika Ginkgo, ser ni?

 Så - den dan det kanske, eventuellt, någon gång i framtiden, finns en vinterträdgård där hemma, så ska den här få hamna där. Har jag tänkt.

Thailand 2015 - Trangs skärgård

Efter alla dessa hyfsat fartfyllda dagar blev det riktigt skönt med en helt avkopplande dag ombord på en båt i Trangs otroligt vackra skärgård.

Ganska tidigt på morgonen begav vi oss till Pakmeng-piren. Piren sträcker sig långt ut i vattnet och då vi kommer dit är det långgrunt vatten så långt ögat kan nå - men när vi kommer tillbaka på kvällen kommer det att vara en annan syn som möter oss...

Tidvattenvariationerna är ganska stora här så skillnaden mellan ebb och flod mycket påtaglig.






Den knalligt pastellfärgade båten tar med oss ut på en heldags ö-luffning i Andamanhavet.


Vi åker från ö till ö hela dagen; helt fantastiska små öar med dramatisk natur...

Just den här dan har vi vare sig med böcker, korsord eller ens hörlurar. Det blir en dag när man bara sitter och spanar ut över horisonten, solar, simmar eller småpratar med varandra.

Det är obeskrivligt skönt. Jag älskar att vara ute på sjön! Inga problem med någon sjösjuka heller, trots att hela Indiska oceanen ligger framför oss.

Tack och lov.

Första stoppet är strax utanför Emerald Cave (Tham Morakot), Smaragdgrottan vid Koh Mook.

Tyvärr litar jag inte tillräckligt på mig själv för att våga ge mig in där.

Ser ni det lilla svarta hålet mellan berg och vatten? Där ska man in.

Man ska simma efter varandra på led genom en 80m lång tunnel för att komma till andra sidan. Där överraskas besökaren av en sanslöst vacker lagun med en sandstrand, omgiven av tropiska växter och branta klippor.

Sambon är inte överdrivet förtjust i trånga utrymmen (speciellt inte i samband med vatten) och definitivt inte jag heller. Dessutom är jag är rädd att kroppen ska börja konstra med kramper eller annat "skoj" just då. Så vi avstår. Men det känns surt - speciellt när man vet hur vackert det lär vara där...

En annan gång när man känner sig modigare, kanske?


Smaragdgrottan är för övrigt ett mycket populärt utflyktsmål.

För alla de sorter, verkar det som.

Vi ser allt från ensamma atletiska kanotister, horder av unga back-packers med dreads ombord på longtailbåtar, småbarnsfamiljer med gallskrikande ungar i hyrda kritvita segelbåtar till miljonärer i vita kostymer ombord på sina dyra yachter.

Alla kryssar de omkring i vattnen utanför grottan...

 

Vi åker vidare, från ö till ö.

Landstiger på någon strand och njuter av den kritvita sanden mellan tårna...

...och det varma vattnet...

...och solen.












Utanför en ö hoppar vi i vattnet direkt från båten och simmar bland de små nyfikna och hungriga korallfiskarna.

De är glupska och nyps!







Känns som att simma i ett akvarium när hundratals små kroppar kittlande snuddar vid huden och många små munnar provbiter i armar och tår...

Inte för det gör ont, det är mest kuriöst.




Det är helt fantastiskt vackert här.

Det är otroligt hur man verkligen nästan fysiskt känner hur batterierna laddas i takt med att kroppen slappnar av och huvudet blir allt tommare. Ni förstår hur jag menar?

Huvudet blir tomt på "måste" och "borde" och "skall" samtidigt som det fylls med nya intryck och frid.

På någon av öarna ser vi en rustik fiskehydda uppkrupen på klipporna. Det är ju just så pittoreskt och genuint man vill tänka sig att fiskenäringen är här.

Men den bilden stämmer inte helt och hållet...





Ute till havs ser vi flera båtar som nattfiskar med ljusrigg.

Grönt ljus för att fånga squids, till exempel. Inte lagligt hos oss, på tok för effektivt, nämligen...

Och de flesta båtarna ser ut att läcka kemikalier som såll och skulle knappast klassas som sjödugliga hos oss.


Det är svårt när miljökraven och önskan som hållbart fiske ställs mot människors hunger och fattigdom. Vilka är vi att ta ifrån dem deras huvudsakliga inkomst? Vill vi på så sätt tvinga in folk i sexindustrin och droghandeln hellre än att låta dem fiska så som de gjort i generationer?

Det är en svår fråga och jag vet ärligt talat inte vad jag tycker. Jag har läst en del miljöekonomi och ekologi; om fiskerikvoter, fredade zoner, hur man skapar resilience i ett ekosystem - men de flesta sådana frågor är inte så enkla att lösa i praktiken som teoriböckerna vill ge sken av...


När vi närmar oss land igen så möts vi av en helt annan syn än på morgonen...

Det är lågvatten nu, så stora delar av det som tidigare var hav är inte längre täckt av vatten. Ett tag kör vi fast i det grunda vattnet så alla ombord får hoppa fram i fören så att propellrar och roder ska gå fria från sandbankarna. Spännande!

Det funkar och vi kommer loss.


När vi kommer fram till piren ser vi många strandade båtar övergivna längs med stranden och doften av ebb slår emot oss.

Just det där med doftminnen är så otroligt - jag associerar alltid lukten av saltvatten, dy och ruttnande tång med besöket i Portugal när jag var nio år gammal; pappa och jag som går längs med strandpromenaden efter att vi varit på loppis och jag fått köpa en hiskeligt stor och hiskeligt ful gipskatt. Och jag var otroligt lycklig...

Stranden är nu full av en massa hål och mellan dem springer roliga vinkarkrabbor där hannarna viftar frenetiskt med sina överdrivna klor. 

Sen bär det av tillbaka till hotellet i Trang. Det känns som att hela världen gungar under fötterna, så det är riktigt skönt med fast mark under dem igen.

Nästa dag väntar en utmaning som jag sett framemot hela resan med både fasa och förtjusning: en promenad uppe i trädkronorna i en botanisk trädgård utanför Trang. Hur ska det gå till med min höjdrädsla? Det får ni se nästa gång...

Thailand 2015 - Wat Mahatat i Nakhon Si Thammarat

 Utanför mitt fönster fortsätter våren långsamt att masa sig fram...

     Stella i vårsolen och snålblåsten.    

Jag tittar på dagens datum i almanackan och vill bara gallskrika - vart tar tiden vägen?! Men våren rör sig i det tempo som är rätt. Och just nu går det långsamt.

I trädgården ligger snön fortfarande här och var, gräsmattan är klafsblöt, det porlar i diket och det är rått i luften. Vi krattar lite smått, eldar ris och däremellan blir det några koppar kaffe på altanen.

Solljuset är välbehövligt nu, men det är inte mycket värme i solen ännu - men Stella njuter trots snålblåsten...

I övrigt händer inget direkt revolutionerande, så jag tänkte visa lite mer bilder från Thailand i stället.


Från Surat Thani bar färden av mot Nakhon Si Thammarat (alternativ stavning Nakorn Sri Thammarat), huvudstad i provinsen med samma namn.

Namnet betyder "den heliga/viktiga staden" och är detta är en av de äldsta städerna i Thailand.

Vi besöker Wat Mahatat, ett av de äldsta, och kanske det viktigaste, templet i Sydthailand.

Tempeltornet är hela 77 m högt och har en spira på toppen som består av 142 kg (!!) guld.


Tempeltornet, en Chedi (alltså det thailändska ordet för stupa), är klockformat och byggt i Sri Lankesisk stil och sägs innehålla en av Buddhas tänder.

Det är rätt roligt med alla dessa heliga tänder (och benbitar) som finns överallt - om man satte man samman dem så skulle det nog räcka till ett minst tiotal uppsättningar tänder...

Just denna tand sägs ha förts hit av en sri lankesisk prins (Thontha Khuman) och prinsessan (Hem Chala) på 300-talet.



Stupor som sådana har sitt ursprung i förbuddhistiska gravkullar med rundat tak där man begravde sina härskare.

De buddhistiska stuporna så som vi känner dem idag kan indelas i fem typer beroende på deras  utformning och funktion:  

Relikstupan innehåller reliker efter Buddha

Objektstupan innehåller föremål som tillhört Buddha eller hans lärjungar

Minnesstupan är byggd för att påminna om olika händelser i Buddhas liv

Symbolikstupan symboliserar olika aspekter i den buddhistiska teologin

Votivstupan byggd för att påminna om viktiga besök.

Buddha i nisch.

Just den här relikstupan byggdes antingen 555 eller 757, därom tvista de lärda, nästan mitt i den ursprungliga gamla staden, vilket var ganska ovanligt på den tiden.

Då var det nämligen inte alls ovanligt att man placerade helgedomarna alldeles off-track ute i naturen och inte alls i anslutning till bebyggelsen.

Man placerade dem där andarna så önskade, där heliga händelser ägt rum eller där energierna helt enkelt var rätt.

Sen fick människorna rätta sig därefter.

Blommande ökenros Adenium obesum,
formad som en bonsai.
Den hade jag glömt bort, man ser den
sällan i handeln numera.

Utanför templet vimlar det av folk som antingen är på väg in eller ut ur templet.

Vi har ju varit med förut så vi har allihop på oss vettiga skor som går snabbt att ta av och på - inga skor inne i byggnaderna, absolut no no!

Det finns ju en hel del man bör tänka på när man är inne på buddhistiska tempelområden om man inte vill framstå som en fullständigt obildad buffoon:

Respektfull klädsel. Täckta axlar och knän för män och kvinnor. För män gäller egentligen långbyxor men för dam funkar det fint med vadlång kjol.

Vadlånga capribyxor eller liknande är dock inte ok - jag minns vad som hände vid Grand Palace i Bangkok: hur jag fick byta från min vadlånga byxkjol till ordentlig långkjol. Vakterna upptäckte nämligen att det ju faktiskt var byxor jag hade på mig - inte kjol.

Men det är få ställen där de är fullt så nitiska som just där...

Klockan symboliserar Buddhas röst och då
     man får den att ljuda kallar man på andarnas    
uppmärksamhet. Man brukar också säga att
klockans ljud motsvarar ljudet av Dharma,
eniteten som upprätthåller alltets ordning.

Dessutom kan man ju tänka på att inte kliva på trösklarna (för inne i dem bor det andar och dem vill man inte vredga).

Man bör inte heller vända ryggen mot en Buddhabild för det är respektlöst.

Just det är dock oftast ganska omöjligt att inte göra eftersom de finns överallt.

Men att stå och luta rumpan mot en Buddhafigur skulle vara fruktansvärt taktlöst.

Och se för i jösse namn till att inte göra en massa lustiga grimaser och gester medan du blir fotad vid en Buddha. Inte okej.

Vår guide berättade om en grupp amerikaner som moonade medan de fotades vid en Buddha i något buddhistiskt land. Aarrgghhh!!!

Trött hund vid Buddhafigur.
Just den här typen av hundar finns överallt.
Det är mycket populärt att skaffa hundvalp,
men vuxna hundar är visst inte riktigt lika
roliga att ta hand om...

Inte är det konstigt att schismer uppstår här och var i världen oftast med just religiösa missförstånd som grund?

Respekt, det är vad man ska visa. Ska det vara så svårt att förstå?

Däremot är det få buddhister som skulle komma på tanken att tillrättavisa dig som turist när du gör en massa respektlösa misstag.

Men att de skulle se dig, skaka förfärat på huvudet och tyst döma dig efter ditt förståndslösa handlande, det kan du ge dig på. 

Demoner, krigare och andar i en salig röra.

Inne i templet är det ganska tyst, folk pratar med bibliotekstonfall (duktiga turister som inte beter sig som en skränflock med apor för en gångs skull).

Det glimrar och glittrar av bladguld, det är trångt, lite dammigt och ganska svettigt.

Jag tänker lite bedrövat på de människor som faktiskt försöker utöva sin religion här och försöker röra mig lugnt och respektfullt samtidigt som jag skyndar mig genom utrymmet för att hinna se så mycket som möjligt av det hela utan vara alltför mycket i vägen.

Det är en svår balans det där.


Jag fortsätter traska runt på tempelområdet och hittar många fina växter, de flesta av dem formade som bonsaier i krukor.

Flaskfot, Jatropha podagrica

Här ännu ett exempel på en sort jag glömt bort: Flaskfot!

Såå snygg!

Både den och ökenrosen ovan har jag/min moder haft som krukväxt, från den tiden jag jobbade på Åland och kom hem med både ett och annat roligt.

Då var de vanliga som krukväxter. Nu har jag faktiskt inte sett någon av dem på flera år.

Otroligt trist eftersom de båda två är tåliga och lättskötta... Och snygga.


 

Så himla fint!
Jag vill jag vill jag vill!
"Så så, lugna sig lite nu" muttrar sambon frustrerat.

Sen åkte vi vidare till Trang och den fantastiska skärgården däromkring. Men det tar vi en annan gång.

Thailand 2015 - Tapifloden i Surat Thani

Dagen efter turen till Cheow Lan sjön bar det av på flodutfärd på Tapifloden i Surat Thani.

Hela provinsen Surat Thani är känd för en lång tradition av fiske, gummiplantager och kokosnötsexport - men själva huvudstaden Surat Thani är fortfarande en riktig doldis för de flesta utländska turister.

Det är dock en viktig hamnstad som har ett strategiskt läge vid mynningen till de båda floderna Tapi och Phum Duang.

Tapifloden är, med sina 230 km, Sydthailands längsta flod och har sin källa uppe i Khao Luang berget.




Vi ska nu hoppa på ännu en longtailbåt, men pappa har fått nog av flytetyg.

Han bestämmer sig för att stanna kvar på land i den fina parken invid båtbryggan.





Väl ute på floden får vi andra se exempel på hur genuin thailändsk arkitektur sett ut genom tiderna - och ser ut än idag.

Av tillgänglighetsskäl uppstod de allra första bosättningarna längs med floderna.

Dessa bosättningar utvecklades till byar och samhällen och vidare till större knutpunkter för handel; städer.

Man byggde husen på pålar för att lättare kunna leva med flodens fluktuationer, och det byggnadssättet upprepades också av dem som valde att bosätta sig på fasta land. Då placerade man husdjuren i skuggan rakt under huset, men numera är det inte riktigt lagligt längre pga santitära orsaker.

Från flodsidan får vi direkt inblick i människornas vardag, alldeles oförfalskad.

Olika fantastiska dofter sprider sig från husen -  härliga dofter av mat och rökelse och blomdoft från de otaliga andehusen.

Traditionella thailändska hem saknar oftast vanliga västerländska kök - det allra mesta tillagas i wok över öppen eld eller gaslåga.

Doften av chili, citrongräs, helig basilika, koriander, ingefära, kaffirlime blandas med mycket annat vi inte kan namnge...

Också här odlas det friskt - i alla typer av krukor ser vi kryddor, olika fetbladiga växter, bonsaier - och så orkidéer förstås.








 
Det verkar vara ganska gott om husdjur, speciellt hundar storlek mindre ser vi lite här och var.

Den här lilla mopsen är ju bara för söt!












Vi lämnar de mer tättbefolkade områdena och beger oss längre in i den frodiga grönskan...

Floden kantas av vajande nippapalmer, Nypa fruticans. 

Nippapalmen är den enda palmen som anses vara helt anpassad till ett liv i mangroveträsken. Hela dess stam är begravd i vattnet och dyn så endast dess blad och blomstänglar syns över ytan.

Bladen kan bli upp till 9m höga!

Palmens blomma ger en nektar vars saft kan kokas till "karamellsocker" och själva frukten äts som dessert i kokosmjölk.

Stillheten på floden, grönskan som speglar sig i vattnet - helt fantastiskt...

Men som vanligt så tar det ett tag innan man vant sig vid det olidliga oljudet från longtailbåtarnas motorer...
























Vi får också syn på diverse djur på färden...

...några kungsfiskare, här en svarthuvad kungsfiskare (Black capped kingfisher)...

...en simmande varan...

...och en otroligt söt näbbgädda (Needlefish).

När vi återvänder mot mer civiliserade trakter ser vi hur flera fiskare tagit sig ut på floden.

Med otrolig grace och skicklighet kastar de ut sina nät.

Och så småningom återvänder vi till bryggan där pappa väntar på oss.

Längs med floden löper en promenadstig i parken.

Denna promenadstig kantas av allehanda gymnastikredskap tillgängliga för allmänheten - alltifrån cross-traniers (low-tech style) till olika balans-tränings-anordningar.





Mamma hoppar gladeligen upp på en av dem och testar funktionen.

Den funkar helt superbt!

Men jag har ju lovat att inte posta några bildbevis från denna tilldragelse...







Det är en vacker park med slingrande gångvägar, dammar och fontäner. I den sköna skuggan ser vi ganska många människor som gymnastiserar, gamla som unga.

Rörelserna ser mestadels ut som Tai Chi eller Qi Gong för oss oinitierade västerlänningar.

Men vi har inte tid för något gymnastikpass - nu är det dags att bege sig iväg mot nästa resmål; Nakorn Sri Thammarat.

Mer om det senare.