Thailand 2015 - Trangs skärgård

Efter alla dessa hyfsat fartfyllda dagar blev det riktigt skönt med en helt avkopplande dag ombord på en båt i Trangs otroligt vackra skärgård.

Ganska tidigt på morgonen begav vi oss till Pakmeng-piren. Piren sträcker sig långt ut i vattnet och då vi kommer dit är det långgrunt vatten så långt ögat kan nå - men när vi kommer tillbaka på kvällen kommer det att vara en annan syn som möter oss...

Tidvattenvariationerna är ganska stora här så skillnaden mellan ebb och flod mycket påtaglig.






Den knalligt pastellfärgade båten tar med oss ut på en heldags ö-luffning i Andamanhavet.


Vi åker från ö till ö hela dagen; helt fantastiska små öar med dramatisk natur...

Just den här dan har vi vare sig med böcker, korsord eller ens hörlurar. Det blir en dag när man bara sitter och spanar ut över horisonten, solar, simmar eller småpratar med varandra.

Det är obeskrivligt skönt. Jag älskar att vara ute på sjön! Inga problem med någon sjösjuka heller, trots att hela Indiska oceanen ligger framför oss.

Tack och lov.

Första stoppet är strax utanför Emerald Cave (Tham Morakot), Smaragdgrottan vid Koh Mook.

Tyvärr litar jag inte tillräckligt på mig själv för att våga ge mig in där.

Ser ni det lilla svarta hålet mellan berg och vatten? Där ska man in.

Man ska simma efter varandra på led genom en 80m lång tunnel för att komma till andra sidan. Där överraskas besökaren av en sanslöst vacker lagun med en sandstrand, omgiven av tropiska växter och branta klippor.

Sambon är inte överdrivet förtjust i trånga utrymmen (speciellt inte i samband med vatten) och definitivt inte jag heller. Dessutom är jag är rädd att kroppen ska börja konstra med kramper eller annat "skoj" just då. Så vi avstår. Men det känns surt - speciellt när man vet hur vackert det lär vara där...

En annan gång när man känner sig modigare, kanske?


Smaragdgrottan är för övrigt ett mycket populärt utflyktsmål.

För alla de sorter, verkar det som.

Vi ser allt från ensamma atletiska kanotister, horder av unga back-packers med dreads ombord på longtailbåtar, småbarnsfamiljer med gallskrikande ungar i hyrda kritvita segelbåtar till miljonärer i vita kostymer ombord på sina dyra yachter.

Alla kryssar de omkring i vattnen utanför grottan...

 

Vi åker vidare, från ö till ö.

Landstiger på någon strand och njuter av den kritvita sanden mellan tårna...

...och det varma vattnet...

...och solen.












Utanför en ö hoppar vi i vattnet direkt från båten och simmar bland de små nyfikna och hungriga korallfiskarna.

De är glupska och nyps!







Känns som att simma i ett akvarium när hundratals små kroppar kittlande snuddar vid huden och många små munnar provbiter i armar och tår...

Inte för det gör ont, det är mest kuriöst.




Det är helt fantastiskt vackert här.

Det är otroligt hur man verkligen nästan fysiskt känner hur batterierna laddas i takt med att kroppen slappnar av och huvudet blir allt tommare. Ni förstår hur jag menar?

Huvudet blir tomt på "måste" och "borde" och "skall" samtidigt som det fylls med nya intryck och frid.

På någon av öarna ser vi en rustik fiskehydda uppkrupen på klipporna. Det är ju just så pittoreskt och genuint man vill tänka sig att fiskenäringen är här.

Men den bilden stämmer inte helt och hållet...





Ute till havs ser vi flera båtar som nattfiskar med ljusrigg.

Grönt ljus för att fånga squids, till exempel. Inte lagligt hos oss, på tok för effektivt, nämligen...

Och de flesta båtarna ser ut att läcka kemikalier som såll och skulle knappast klassas som sjödugliga hos oss.


Det är svårt när miljökraven och önskan som hållbart fiske ställs mot människors hunger och fattigdom. Vilka är vi att ta ifrån dem deras huvudsakliga inkomst? Vill vi på så sätt tvinga in folk i sexindustrin och droghandeln hellre än att låta dem fiska så som de gjort i generationer?

Det är en svår fråga och jag vet ärligt talat inte vad jag tycker. Jag har läst en del miljöekonomi och ekologi; om fiskerikvoter, fredade zoner, hur man skapar resilience i ett ekosystem - men de flesta sådana frågor är inte så enkla att lösa i praktiken som teoriböckerna vill ge sken av...


När vi närmar oss land igen så möts vi av en helt annan syn än på morgonen...

Det är lågvatten nu, så stora delar av det som tidigare var hav är inte längre täckt av vatten. Ett tag kör vi fast i det grunda vattnet så alla ombord får hoppa fram i fören så att propellrar och roder ska gå fria från sandbankarna. Spännande!

Det funkar och vi kommer loss.


När vi kommer fram till piren ser vi många strandade båtar övergivna längs med stranden och doften av ebb slår emot oss.

Just det där med doftminnen är så otroligt - jag associerar alltid lukten av saltvatten, dy och ruttnande tång med besöket i Portugal när jag var nio år gammal; pappa och jag som går längs med strandpromenaden efter att vi varit på loppis och jag fått köpa en hiskeligt stor och hiskeligt ful gipskatt. Och jag var otroligt lycklig...

Stranden är nu full av en massa hål och mellan dem springer roliga vinkarkrabbor där hannarna viftar frenetiskt med sina överdrivna klor. 

Sen bär det av tillbaka till hotellet i Trang. Det känns som att hela världen gungar under fötterna, så det är riktigt skönt med fast mark under dem igen.

Nästa dag väntar en utmaning som jag sett framemot hela resan med både fasa och förtjusning: en promenad uppe i trädkronorna i en botanisk trädgård utanför Trang. Hur ska det gå till med min höjdrädsla? Det får ni se nästa gång...