Thailand 2015 - Trangs botaniska trädgård och varma källor i Krabi

Den här dagen bar det av till Trangs botaniska trädgård (Thung Khai).

Det är inte riktigt en botanisk trädgård så som vi västerlänningar tänker oss den - snarare ett stycke tämjd djungel med slingrande, väl upptrampade och uppskyltade stigar att följa.

De mer ovanliga växterna är namngivna, med namnskyltar på latin och Thai. Oftast är det namn som faktiskt inte säger mig ett endaste dugg...

Spännande!


Guiden varnar oss att se upp för rottinglianerna - med all rätt! Vilka taggar!

Han berättar också att de ofta kallades "wait-a-minute" av engelsmännen eftersom de innebar otaliga stopp i djungeln då man fick dra upp sin machete och hugga sig fram...

"Rotting" är ett samlingsnamn för flera olika sorters palmsläktingar som växer som lianer. Till de vanligaste hör sorterna i Calamus-släktet som har riktigt förfärliga taggar. Lianerna kan bli 200m (!!) långa. Fy för den lede...

Vi traskar vidare genom "djungeln" och följer skyltarna som leder mot the canopy walk och jag känner hur jag blir alltmer kallsvettig för varje steg.

Det vi ska göra är alltså att klättra upp i torn som leder upp i trädkronorna och sedan gå på broar mellan träden. Den högsta bron/spången är 40m upp i luften.  

Herregudherregudherregud... hör jag i mitt eget huvud som ett mantra.

Senast jag skulle upp riktigt högt (den gången visserligen på egen hand) gällde det den där j-vla Lejonklippan, Sigiriya, på Sri Lanka. Och det bara gick inte.

Den är visserligen hela 180m hög, och jag kom upp en bra bit, men sista biten gick det inte. Jag vände när det blev för svårt att hålla paniken i schack. Men oooh att det känns surt nu så här i efterhand.

Nej, jag gillar inte höjder...


Jag ser till att vi får gå sist - litegrann till sambons frustration, för då har ju alla andra turister redan hunnit skrämma slag på allt eventuellt djurliv som annars eventuellt hade gått att fånga på bild. Men han har god förståelse för min höjdskräck och både han och mamma håller mig självklart sällskap. Pappa undviker trappor så långt det bara går, så han stannar kvar på marknivå.

Och det går bra! Stegen är gjorda i hel plåt, inte sånt läskigt galler som t ex spiraltrappor ofta är gjorda i. Det knakar och knirrar en hel del i stålverket när vi rör oss, men det känns faktiskt solitt nog. Tack och lov!

Första plattformen är 10m upp, nästa 18m upp och sen hela vägen upp till 40m...

Det är riktigt, riktigt häftigt!

Eftersom vi är sist så får vi ju tyvärr se till att ha lite fart på för man vill junte bli alltför mycket på efterkälken, men man hinner ändå stanna upp lite och andas in djungel-luften. Och njuta av den makalösa utsikten.

Efter alla turer uppåt bär det så av neråt igen.

Lite skönt, måste jag erkänna, att vara nere på fast mark sen igen.

Efter tornen ser stigarna annorlunda ut, de är oftast gjutna i cement och leder oss över mer eller mindre våta marker. Snyggt!

Vi knorrar litegrann för oss själva, för just här är det faktiskt rejält myggigt - det hade vi inte riktigt räknat med i en "botanisk park".

Inför resan införskaffade vi nämligen allihop hela uppsättningar med Craghoppers NosiLife-kläder för att bättre klara oss undan alla eventuella malariamyggor. Och de kläderna hade vi duktigt på oss i djungeln, på flodfärderna osv, men dock inte nu till botaniska trädgården.

Men just här hade de nog verkligen varit bra att ha på sig...


Efter promenaden hinner vi köpa lite förfriskningar och kika på djuren som rehabiliteras i anslutning till parken. De är nästan tama och mycket vana vid turister.

Till vår stora förvåning (och förtjusning!) släpper kiosk-personalen utan förvarning ut en Svart jätteekorre (Ratufa bicolor) mitt ibland oss.

Vilket djur!

"Det där kan inte vara en ekorre!" muttrar guiden nästan lite förfärat, men jodå, det är det.


Jätteekorren kan ha en kroppslängd upp till 45cm och vissa exemplar kan väga upp till 3kg.

De lever i regnskogens trädkronor och kan hoppa över 6m från gren till gren.

 IUCN kategoriserar arten globalt som nära hotad.


Undertecknad måste naturligtvis dit. Riktigt nära. Fast jag vet man inte borde.

Ekorren har fantastiska tassar med långa vassa klor. Långa, fint glänsande, svarta morrhår viftar nyfiket fram och tillbaka, håller handen en nöt?





På väg till bussen snubblar jag över en absolut fantastiskt vacker växt. Hinner bara fota den i förbifarten och efteråt svär jag för mig själv att jag inte hann leta vare sig frön eller frukter...

Det är en propellerbuske, Petrea volubilis. Det är en klätterväxt (naturligtvis - nästan allt vackert jag faller för är alltsomoftast i klätterform och alltså superbesvärligt att ha som krukväxt...) hemmahörande i tropiska Amerika, det kan ju förklara varför jag inte sett den nånstans förut. "En sån måste man ju ha!" knorrar jag för mig själv några dagar senare när jag går igenom bilderna i kameran...

Med bussen åker vi vidare i riktning mot Krabi men stannar på vägen vid Hotell Nattha Waree Hot Spring Resort and Spa (i Nuea Khlong distriktet).

Hotellet är beläget direkt vid naturligt heta källor och här kan man bada i "härligt" mineraldoftande heta vatten.

Vissa bassänger håller 30, 35, 39 och ända upp till 40°C varmt vatten...

 Jag doppar lite försiktigt tårna i det 39-gradiga vattnet men rycker förskräckt upp dem igen. 

Hett hett hett! 

Kan inte föreställa mig hur man skulle klara av att verkligen bada i så varmt vatten - speciellt när det är nästan 35°C i luften...


Nånstans i trädgården ska det finnas ett fiskspa, så vi beger oss iväg på jakt efter denna bassäng...

Efter lite letande lokaliserar vi bassängen med Doktorfisk, Garra rufa. 

Den enda vars fötter de verkligen tycker om är pappa, så han får sig en ordentlig omgång. Oss andra är det nog för lite att gnaga på. 

Åsikterna går ju isär om hur nyttigt detta är - om bassängerna inte sköts kan det spridas allehanda sjukdomar och bakterier, men just här ser allt iaf fräscht och fint ut.





Omgivningarna och själva trädgården kring baden är verkligen helt fantastiska.

Både formspråket och växtligheten...

Bara se hur det ser ut!

Väl hemma igen, i ett vinterkallt och vintermörkt Sverige, får jag jättemycket galna idéer. 

Eller egentligen inte så mycket värre än de jag redan har...

Vi har ju nämligen pratat om en vinterträdgård. 

[Sen nån gång, långt i framtiden.] 

Tvåvånings. 

Och där...




Ja, ni kan ju tänka er. 

*harkel* 

Massa idéer får man ju i alla fall...

På väg till hotellets restaurant snubblar jag över ännu en rar växt - en Bauhinia, Bauhinia blakeana (eller kanske purpurea). Alltså den vars blomning jag precis missade i Gambia, om ni minns? 

Äntligen! 

Här är de i full blom - och - jaa!! - där är de; de fina små fröskidorna, mogna och krispigt torra. Några hamnar direkt i fickan...

Jag älskar det här trädet och har gjort det ända sen jag såg det första gången - tror det var i nån botanisk trädgård på Azorerna. 

Så fantastiska blommor och otroligt vackra blad - nästan lite lika Ginkgo, ser ni?

 Så - den dan det kanske, eventuellt, någon gång i framtiden, finns en vinterträdgård där hemma, så ska den här få hamna där. Har jag tänkt.