Att presentera ett svin

 Det kallas chocktillstånd...

[Förlåt Kent-anspelningen, kunde inte låta bli] 

"Nu är grisarna här", sa sambon en kväll när jag kom hem (det var nog fredagen den 11e).
"Nääe", sa jag [i förnekelsefasen].
"Kom med och titta då," sa han, och så traskade vi ut i skymningen.

Stod och påtade med fötterna i den uppgrävda, kringkastade och uppbökade jord- och gräsröran i det tätnande mörkret.

"Nu kan du glömma det här med trädgård," sa han ganska torrt konstaterande.
"...Meen, kan det inte vara grävlingar, det här också?" försökte jag [fortfarande i förnekelse] medan han bara skakade på huvudet.

Sen jobbade jag flera dagar. Försökte tänka på annat.
Kanske de där spåren bara var en synvilla i skymningsljuset, kanske var de magiskt helt bort-trollade om jag bara blundade tillräckligt hårt och länge innan jag gick ut och letade spår?

Den 15e oktober går jag med tveksamma steg ner till trädgårdens sydvästra hörn för att inspektera i dagsljus...

Jag håller tummarna att jag ska hitta tassavtryck. Vad som helst, bara inte klövar...

15e oktober

Men - nej.

Vildsvin.

Ingen tvekan.

Jorden är uppbökad och i leran tydliga spår av klövar. Överallt.

"Men de höll sig i alla fall utanför tomten" försöker jag uppmuntra mig själv. (Ganska exakt på centimetern utanför tomtgräsen, denna första gång.)

Ser ni de två vassa klövavtrycken?

"Men de var säkert bara på genomfart, de har passerat, kommer inte tillbaka," försöker jag intala mig.

Fast jag ju mycket väl vet att de emellanåt finns söder om oss. Jag har ju liksom kört förbi varningsskyltarna...


Några dagar senare så respekterar de inte tomtgränsen så värst noga längre.

Runtomkring flädern fanns det lixom ingen gräsmatta kvar (ok, det var inte så mkt gräsmatta innan heller, utan snarare den udda kombinationen nässlor-mossa, men ändå). Allt uppbökat, stora grästuvor uppgrävda och kringkastade. Som en jordfräs gått fram...

19e oktober

Och inte bara kring flädern - inne bland svarta vinbären, bland hallonen, i det blivande woodlandet, på väg ner mot dammen, och in i snårskogen... Faktiskt hade de inte rört en enda rabatt - de hade slutat böka 50cm från japanska rabatten vid stora stenen...

Först kände jag hur hjärtat sjönk. Hopplöshet. Förstörda drömmar.
What's the point?

Sen frustration.
Ilska.
Vrede.

Så beslutsamhet.

Nej nu j-vlar.  

It's war!