Slutet på oktober - när gränslinjen är tunn

Så kommer dagen då det är över.

15e oktober

Då återstår bara nedgången - det eskalerande förfallet inför vinterns kyla...

Inte en dag för tidigt började jag rensa igenom växthuset och ta in de sista tomaterna, auberginerna och gurkorna. Men det tar tid, löjligt lång tid, att plocka och sortera efter mognadsgrad, plocka bort det som farit illa. Jag hade inte kärl så det räckte! Den 15e lyckades jag bara plocka in allt som var moget och gjorde så mycket salsa som rymdes i kastrullerna...

Helgen därpå skulle det sista skördas.

Fick lite ont i magen när jag öppnade ytterdörren och möttes av ett skimrande rimfrosthav vart jag än tittade. Minus 3 fast solen var uppe ovanför trädtopparna. Hur hade tomaterna klarat sig?

19e oktober, Copy hjälper till.

Men det var ingen fara, otroligt nog.

Växthusets tak täcktes invändigt av ett lätt lager rimfrost, men växterna såg lika fina ut som innan frosten.

Fort som ögat tar jag i alla fall in allt ätbart, oavsett hur omoget det är...

Copernicus är med mig i växthuset och inspekterar att jag gör rätt.

Tigris.

Den här dan är de unga katterna galna.

De har nog inte upplevt den här typen av frost förut - det krasar och frasar under deras tassar för varje steg de tar.

De blir helspattiga.

Tigris leker 'hela havet stormar' i stackars skraltiga rosentryet så jag tror hon ska knäcka busken totalt. Men hon är otroligt smidig för att vara en sån fluffboll...

Frosten gör de gräsligaste ogräs riktigt vackra.

Till och med kirskål...

...och vägtistelns hiskeligt taggiga bladrosett blir ännu taggigare med frost...

...och nu är det definitivt slut på björnbärssäsongen för i år.

Jag äter de sista bären - de har ett skimmer av frost över sig, men är jättegoda fortfarande.

Stella älskar när det rasslar i det långa gräset.

Hon är en hejare på att fånga råttor, och denna frostens dag hör hon imaginära möss överallt, hela tiden...

Också sparrisen är vacker med frost i skägget.

[Ser ni Tigris på bilden?]

Copy är riktigt fotogenisk, för en gångs skull, denna dag.

Det klara höstljuset gör också hans fina päls rättvisa - han riktigt lyser i allt det frostnupna.


...och R lyckas, otroligt nog, få bukt med jordfräsen och landet får sig en rejäl sista omgång. Det är inte optimalt att jordfräsa lerjordar så här på hösten, men ärligt talat, jag orkar inte grepa igenom alltihop. Det går bara inte.

Nu blir landet också utvidgat, nästan så mycket som jag hoppats på, men hur vi ska lösa höjdskillnaderna får vi titta på i vår.

Alla växtrester från växthuset hamnar på komposten.

Jag tar bort det översta lagret med jord och det hamnar i grönsakslandet där det är som lerigast.

Vitlökssättning, 23e oktober

Jag sätter vitlök och Tigris kan, som vanligt, inte låta bli att vältra sig i leran... Med den pälsen!

Medan hon fortsätter roa sig börjar jag rotslå de sista växterna jag inte hunnit/inte kan plantera i år.

Kära nån.

Jag har visst varit rätt optimistisk (speciellt gällande tid och ork).

Det jag får i backen är 4 träd, 9 rosor, 9 (?) prydnadsbuskar, 25-30 perenner (tappar räkningen) och 5 gräs. Pust. Jag vet på´t ungefär var allt ska hamna, men ibland så hinner man ju bara inte.

Att jag är ledbruten efteråt, det kan jag garantera.

2a november

Det här innebär ju nu dårå att jag mitt i allt fyllt  hela utvidgningen av grönsakslandet.

Oops...


Nästa steg är att täcka alltihop med löv.

"Använd torra löv och undvik alltför stora löv så gott det går" förmanar jag på jobbet - men vad använder jag? Plaskvåta lönnlöv...

Skomakarens barn osv.

Stella.

Stella klättrar i träd som en liten apa.

Nästan helt omöjlig att få i fokus.

Den här hösten är ju lite knäpp. Fjolårets julhyacinter har börjat blomma!

Å andra sidan berättar min moder att en av hennes magnolior håller på att slå ut sina blomknoppar - det är värre än mina hyacinter det...

3e november

Till slut är växthuset skurat och sköljt invändigt och allt som ska övervintras är nedgrävt.

Efter rengöringen är det rätt så fuktigt inuti så på inrådan tänder jag några ljus för att snabba på upptorkningen.


Flinar lite åt att det påminner om ett altare - så här i Samhain-tider är det väl synnerligen lämpligt?

När mörkret sänker sig ser det riktigt effektfullt ut med ljusen.

Tänker att jag nog ändå måste investera i de där värmeljushållarna jag kikat på under lugg på jobbet det senaste halvåret...

3e november

Vi eldar dessa dagar och jag har aldrig sett träden omkring oss så mörka och mystiska som den här kvällen.

Man brukar ju säga att gränsen mellan världarna aldrig är så tunn som i dessa tider...

I det tätnande mörkret, när de höga hundraåriga granarna svajar i vinden och det susar mellan deras stammar - medan elden kastar glödande skuggor som förvrider allting och gnistorna flyger mot himlen - så känner man sig mitt i allt väldigt liten.


Och vet ni vad? Nu är vi ikapp igen. =)