onsdag 6 november 2013

Tidens relativa varande

Jag hade tänkt kalla dagens rubrik nånting i stil med 'vinterförberedelser' (eller nånting annat lika trist) men så kom jag på att det ju inte alls stämde - det var ju förberedelser för våren jag hade för händerna. Och mitt i allt fick jag känslan av tidig april; när snön just smält, grått börjar andas grönt och allt vänder igen.
För vet ni vad? Det är inte såå länge tills dess... 

Jag tror den här vintern blir kort och mild...

[I feel it in the water. I feel it in the earth. I smell it in the air.] 

...och jag brukar känna rätt.

6e november
Idag har jag krattat och flyttat löv. Dryga 20 skottkärror, kanske 30? Löven måste hur som haver bort från gräsmattan och då kan de lika gärna få göra nytta som jordförbättring i grönsakslandet. Nackdelen med trädgården är själva backen (som ju gett trädgården dess smeknamn) med sina typ 4 meters höjdskillnad från husets framsida ner till grönsakslandet. Det låter ju inte så mycket, men trava upp och ner där några 30 vändor så blir man ju lite mör till slut...

(Backen är ju också den stora fördelen med trädgården eftersom den ger både estetisk dynamik och optimalt mikroklimat, men det förstår ni ju själva.)

Jag flinar lite för mig själv när jag nynnar på "when löv is gone/where does it go?" för jag vet exakt vart löven tar vägen. ;)

Men lite trött blir jag allt innan det är klart.


Det är vackert väder den här veckan och jag försöker vara ute så mycket som möjligt medan klimatet så tillåter.




På väg efter posten kommer jag på mig själv med att beundra utsikten...

Det är ju fanimej nästan helt otroligt att ha hittat ett hus som ligger så här fantastiskt vackert!

Naturen med sina hassellundar och ekbackar, sjön bara ett par hundra meter bort - i Uppland, av alla ställen, där det ju knappt finns några sjöar alls. Amazing.



Sen så har jag brutit mot det löfte jag gav mig själv tidigare i år - att inte köpa några fler höstlökar...

Det gick inte, jag kunde inte hålla mig - surprise!

Det landade på 9 krukor smockfulla med  vårkänslor, inte så vansinnigt ändå för att vara jag:

1 kruka botaniska irisar, Iris reticulata
3 krukor holländska irisar, Iris hollandica
3 krukor vita krokus, Crocus 'Ard Schenk'
2 krukor vita orientliljor 'Casablanca'

Med andra ord - vitt och blått blir vårens melodi, tydligen.



...Kommer att tänka på alla dessa krukor som ligger på hög, både hos mig och min moder och säkerligen hos de allra flesta trädgårdsgalningar där ute i landet...

Nu står de där - alla krukorna - övergivna, glömda, onödiga, tomma och ensamma.

Men snart kommer våren och trädgårdsmänskor överallt i landet fumlar efter strömbrytare och tänder lampor i halvt bortglömda källare, garage och förråd. Letar med van blick efter just den kruka som passar bäst för just de fröna, just den sticklingen, just den hibiskusen som igen blivit vält av klumpig katt...

Och så är cirkeln sluten och vi börjar på nytt.

Hoppingivande.
 

söndag 3 november 2013

Slutet på oktober - när gränslinjen är tunn

Så kommer dagen då det är över.
15e oktober

Då återstår bara nedgången - det eskalerande förfallet inför vinterns kyla...

Inte en dag för tidigt började jag rensa igenom växthuset och ta in de sista tomaterna, auberginerna och gurkorna. Men det tar tid, löjligt lång tid, att plocka och sortera efter mognadsgrad, plocka bort det som farit illa. Jag hade inte kärl så det räckte! Den 15e lyckades jag bara plocka in allt som var moget och gjorde så mycket salsa som rymdes i kastrullerna...

Helgen därpå skulle det sista skördas.

Fick lite ont i magen när jag öppnade ytterdörren och möttes av ett skimrande rimfrosthav vart jag än tittade. Minus 3 fast solen var uppe ovanför trädtopparna. Hur hade tomaterna klarat sig?

19e oktober, Copy hjälper till.
Men det var ingen fara, otroligt nog.

Växthusets tak täcktes invändigt av ett lätt lager rimfrost, men växterna såg lika fina ut som innan frosten.

Fort som ögat tar jag i alla fall in allt ätbart, oavsett hur omoget det är...

Copernicus är med mig i växthuset och inspekterar att jag gör rätt.




Tigris.


Den här dan är de unga katterna galna.

De har nog inte upplevt den här typen av frost förut - det krasar och frasar under deras tassar för varje steg de tar.

De blir helspattiga.

Tigris leker 'hela havet stormar' i stackars skraltiga rosentryet så jag tror hon ska knäcka busken totalt. Men hon är otroligt smidig för att vara en sån fluffboll...


Frosten gör de gräsligaste ogräs riktigt vackra.

Till och med kirskål...

...och vägtistelns hiskeligt taggiga bladrosett blir ännu taggigare med frost...

...och nu är det definitivt slut på björnbärssäsongen för i år.

Jag äter de sista bären - de har ett skimmer av frost över sig, men är jättegoda fortfarande.
Stella älskar när det rasslar i det långa gräset.

Hon är en hejare på att fånga råttor, och denna frostens dag hör hon imaginära möss överallt, hela tiden...

Också sparrisen är vacker med frost i skägget.

[Ser ni Tigris på bilden?]
Copy är riktigt fotogenisk, för en gångs skull, denna dag.

Det klara höstljuset gör också hans fina päls rättvisa - han riktigt lyser i allt det frostnupna.


...och R lyckas, otroligt nog, få bukt med jordfräsen och landet får sig en rejäl sista omgång. Det är inte optimalt att jordfräsa lerjordar så här på hösten, men ärligt talat, jag orkar inte grepa igenom alltihop. Det går bara inte.

Nu blir landet också utvidgat, nästan så mycket som jag hoppats på, men hur vi ska lösa höjdskillnaderna får vi titta på i vår.

Alla växtrester från växthuset hamnar på komposten.

Jag tar bort det översta lagret med jord och det hamnar i grönsakslandet där det är som lerigast.

Vitlökssättning, 23e oktober
Jag sätter vitlök och Tigris kan, som vanligt, inte låta bli att vältra sig i leran... Med den pälsen!

Medan hon fortsätter roa sig börjar jag rotslå de sista växterna jag inte hunnit/inte kan plantera i år.

Kära nån.

Jag har visst varit rätt optimistisk (speciellt gällande tid och ork).

Det jag får i backen är 4 träd, 9 rosor, 9 (?) prydnadsbuskar, 25-30 perenner (tappar räkningen) och 5 gräs. Pust. Jag vet på´t ungefär var allt ska hamna, men ibland så hinner man ju bara inte.

Att jag är ledbruten efteråt, det kan jag garantera.

2a november
Det här innebär ju nu dårå att jag mitt i allt fyllt  hela utvidgningen av grönsakslandet.

Oops...


Nästa steg är att täcka alltihop med löv.

"Använd torra löv och undvik alltför stora löv så gott det går" förmanar jag på jobbet - men vad använder jag? Plaskvåta lönnlöv...

Skomakarens barn osv.

Stella.
Stella klättrar i träd som en liten apa.

Nästan helt omöjlig att få i fokus.





Den här hösten är ju lite knäpp. Fjolårets julhyacinter har börjat blomma!

Å andra sidan berättar min moder att en av hennes magnolior håller på att slå ut sina blomknoppar - det är värre än mina hyacinter det...

3e november
Till slut är växthuset skurat och sköljt invändigt och allt som ska övervintras är nedgrävt.

Efter rengöringen är det rätt så fuktigt inuti så på inrådan tänder jag några ljus för att snabba på upptorkningen.


Flinar lite åt att det påminner om ett altare - så här i Samhain-tider är det väl synnerligen lämpligt?


När mörkret sänker sig ser det riktigt effektfullt ut med ljusen.

Tänker att jag nog ändå måste investera i de där värmeljushållarna jag kikat på under lugg på jobbet det senaste halvåret...



3e november
Vi eldar dessa dagar och jag har aldrig sett träden omkring oss så mörka och mystiska som den här kvällen.

Man brukar ju säga att gränsen mellan världarna aldrig är så tunn som i dessa tider...

I det tätnande mörkret, när de höga hundraåriga granarna svajar i vinden och det susar mellan deras stammar - medan elden kastar glödande skuggor som förvrider allting och gnistorna flyger mot himlen - så känner man sig mitt i allt väldigt liten.


Och vet ni vad? Nu är vi ikapp igen. =)

tisdag 29 oktober 2013

Att presentera ett svin

 Det kallas chocktillstånd...

[Förlåt Kent-anspelningen, kunde inte låta bli] 


"Nu är grisarna här", sa sambon en kväll när jag kom hem (det var nog fredagen den 11e).
"Nääe", sa jag [i förnekelsefasen].
"Kom med och titta då," sa han, och så traskade vi ut i skymningen.

Stod och påtade med fötterna i den uppgrävda, kringkastade och uppbökade jord- och gräsröran i det tätnande mörkret.

"Nu kan du glömma det här med trädgård," sa han ganska torrt konstaterande.
"...Meen, kan det inte vara grävlingar, det här också?" försökte jag [fortfarande i förnekelse] medan han bara skakade på huvudet.

Sen jobbade jag flera dagar. Försökte tänka på annat.
Kanske de där spåren bara var en synvilla i skymningsljuset, kanske var de magiskt helt bort-trollade om jag bara blundade tillräckligt hårt och länge innan jag gick ut och letade spår?

Den 15e oktober går jag med tveksamma steg ner till trädgårdens sydvästra hörn för att inspektera i dagsljus...

Jag håller tummarna att jag ska hitta tassavtryck. Vad som helst, bara inte klövar...

15e oktober
Men - nej.

Vildsvin.

Ingen tvekan.

Jorden är uppbökad och i leran tydliga spår av klövar. Överallt.

"Men de höll sig i alla fall utanför tomten" försöker jag uppmuntra mig själv. (Ganska exakt på centimetern utanför tomtgräsen, denna första gång.)

Ser ni de två vassa klövavtrycken?
"Men de var säkert bara på genomfart, de har passerat, kommer inte tillbaka," försöker jag intala mig.

Fast jag ju mycket väl vet att de emellanåt finns söder om oss. Jag har ju liksom kört förbi varningsskyltarna...


Några dagar senare så respekterar de inte tomtgränsen så värst noga längre.

Runtomkring flädern fanns det lixom ingen gräsmatta kvar (ok, det var inte så mkt gräsmatta innan heller, utan snarare den udda kombinationen nässlor-mossa, men ändå). Allt uppbökat, stora grästuvor uppgrävda och kringkastade. Som en jordfräs gått fram...

19e oktober
Och inte bara kring flädern - inne bland svarta vinbären, bland hallonen, i det blivande woodlandet, på väg ner mot dammen, och in i snårskogen... Faktiskt hade de inte rört en enda rabatt - de hade slutat böka 50cm från japanska rabatten vid stora stenen...

Först kände jag hur hjärtat sjönk. Hopplöshet. Förstörda drömmar.
What's the point?

Sen frustration.
Ilska.
Vrede.

Så beslutsamhet.

Nej nu j-vlar.  

It's war!

måndag 28 oktober 2013

Början av oktober - höstfärger à la Samsung

Oktober inleddes med potatisupptagning precis som ifjol...

Fast eventuellt lyckades vi vara ett par dagar tidigare i år!


Jag ska inte trötta ut er med otaliga bilder på potäter - men, damn it, vad Asterix är en vacker och bra sort! Fast ok, i år fick den en hel del skorv, vilket vare sig Minerva eller Amandine fick. Kan ärligt talat inte riktigt klura ut varför det blev så, för de har alla fått samma förutsättningar...


Grönsakslandet är i lagom bedagat skick den här tiden på året.

Det som står kvar på bilden är:
Rotselleri (verkar tåla frost riktigt bra)
Bondbönor (fast de fick nog stå kvar lite i längsta laget)
Squash och sockerärter (misstag i arbetet)
Kronärtskockor (ska få lite torra löv till vintertäckning)
Purjo (för skörd nästa vår, de har vuxit för skruttigt för att jag ska bry mig om att skörda dem nu)
I trädgården börjar färgerna övergå i höstens nyanser. 

Särskilt vacker är den koreanska plymspirean Aruncus aethusifolius som hos mig får en vacker, röd-rosa-lila skiftande färg [som skulle matcha vingad benved perfekt, note to self]. Om det är han- eller honplantor jag fått tag på vet jag tyvärr inte, men man måste ju ha lite mysterier kvar i sin trädgård... 
På bilden tillsammans med rosenplister, Lamium maculatum  'Beacon silver'.

Men vissa sorter slår ut sina blommor så här sent... Hos mig är det skugglilja Tricyrtis 'Dark Form' som är höstens spektakel. Blir bara så ledsen över att de är så förbaskat svåra att hålla liv i. När inte ens mamma lyckas så känns det som ett hopplöst företag på denna lerjord... Plantan som blommar på bilden är inköpt i år, medan plantan jag köpte året innan lever - men vägrade blomma.

Den 6e oktober är första dan jag har nya telefonen (en Samsung Galaxy S4) i bruk - och då måste man ju passa på att testa kameran också! Både för- och nackdelar jämfört med gamla mobilen, Samsungen hittar fokus på ingen tid alls och bilderna blir riktigt krispiga - men att ta ett enskilt foto tar tid. HTCn var jäkligt snabb att ta bilden - men hitta fokus kunde vara omöjligt ibland, men jag tycker ändå bilderna fick en trevligare färgmättnad och känsla. 

Nu skiftar lönnarna färg runtomkring oss och det är en kalasfin dag att vara ute och fota. Mest gul-orangea nyanser häromkring, måste bero på den milda hösten.


Grannens stora lind (längst till vänster i bild) har redan tappat de allra flesta löven...

Och jag får upp ögonen, på riktigt, för hur himla vacker vår stora lönn är... 
Den som jag tänkt att vi måste fälla på sikt. Men nej nej, absolut inte!

Ibland måste man hinna smälta saker och ting innan man agerar.

Att vi tog ner den stora asken (hann vi ens fånga den på bild?) är inget jag ångrar (fast jag hade tänkt hamla den först, men när herrarna upptäckte hur murken den var inuti så åkte den ner helt och hållet utan pardon). Men att ta bort lönnen hade verkligen varit en miss.

Inte gå för fort framåt när man ska kapa ting - när något väl är borta så är det ju faktiskt borta för alltid. No turning back...

Ner mot grannarna vid sjön lyser solen vackert genom de höstfärgade löven. Vilken förändring efter att nye sommarstuge-grannen kapade alla gräsliga granar på sin tomt. Där kan vi snacka ett bra beslut!

Vår skogsdunge börjar också få fina höstfärger...


Det är vackert vart man än vänder sig den här dagen.


Det kändes som att det var en lovande skön höst vi hade framför oss.

Men bara en vecka senare fick vi... ovälkommet... besök.

Men mer om det senare.

söndag 27 oktober 2013

September - månaden som försvann

Jag förstår inte riktigt vart september tog vägen.

Det började ju bra, med fint väder och en massa positiv energi. Sen kom ryggvärken och sjukskrivningen och sen gick det bara utför, känns det som. Vilket ledde till att inget tungt eller nyskapande blev gjort alls. Istället traskade jag omkring hemma med ett gäng katter kring fötterna - de var hellyckliga över att slippa vara ensamma men deras matte var ganska miserabel till sinnes.

10e september
Skönt var i alla fall det vackra vädret, som gjorde att mycket i växtväg hann bli så fint som det sällan annars hinner bli en vanlig, ruggig, svensk höst.

Jag är ju lite bortskämd med de varma åländska höstarna (vattnet runtomkring kobbarna fungerar som en värmedepå som gör att höstklimatet blir helt annorlunda...) men i år var det nästan lika vackert hos oss som hos mina föräldrar.

Min Blåvinge, Clerodendrum myricoides 'Ugandense', började nu slå ut sina blommor i vad som lovade bli ett otroligt överflöd.
Tess - så söt och rar, men skenet bedrar...
Tesla nyttjar alla tillfällen att njuta i minsta gnutta sol hon kan hitta. Jag kommer osökt att tänka på Bo Kaspers "Hon är så söt när hon sover" - för när hon däremot är vaken så kan hon ha samma temperament som sin matte och vara en riktig Häxan Surtant... ;)

Men det ser man inte minsta spår av när hon njuter godan ro i solskenet...



11e september
Den här tiden på året orkar solen knappt visa sig ovanför trädtopparna i söder.

Därav denna starka lust att öppna upp och åtminstone få bort granarna och släppa in mer ljus...

[Och snart är det kanske rentav möjligt att få göra det. Håll tummarna nu att allting går enligt plan...]

Men jag älskar ljuset här.

Och de stora lövträden...


11e september
Oro i luften.

Förändring.

Jag tycker om väder. Och jag tycker om oväder - bara någon minut senare så brakade hela h-lvetet loss med ösregn och åskstorm...

Då är det skönt att sätta sig inne vid öppna spisen och lyssna på det stillsamma spraket från elden medan åskan mullrar där ute.

Tess och Copy
Tesla och Copernicus tillsammans är en duo vi ser ganska sällan.

Att de alls kan samsas är ytterst sällsynt, och då i regel med bara knappt bibehållen fred...

Det räcker med en felaktig blick från Copy för att Tess ska fräsa till och bita honom i örat.

Bara utifall att.

Man vet ju aldrig vad han kan hitta på? Och då måste hon ju visa vem som bestämmer.

16e september
Nu börjar de första valnötterna trilla ner.

Nånstans läser jag att de är mogna först då det yttre höljet spricker (som med kastanjer) men det måste nog gälla äkta valnöt det, för de här visar inte minst tecken till att vilja spricka.

En dag har mitt i allt hälften trillat i backen. Då gör jag slag i saken och plockar ner också de som sitter kvar i trädet.

Lite drygt 100st vart det, inte så illa!

Medan jag plockar nötterna märker jag en oväntat god doft runtomkring mig. "Precis som katsura", tänker jag förvirrat innan jag inser att det måste vara valnötens höstgula blad som doftar.

Hade jag ingen aning om!

17e september
 Nötterna befrias sen enkelt från sitt hölje, men ganska missfärgad blir man allt om händerna...

Sen slänger jag in dem på torkning i ugnen på 50°C med luckan på glänt och varmluften igång. 

Några timmar tar det innan de torkat tillräckligt för att lagras.



 Smaken? Jodå, de är mycket goda som färska, men h-lvetiskt svåra att bryta sig in i. Få se om det ändrar sig efter lagringen...







Tigris är en riktig kelgris.

Helst vill hon bara ligga i famnen mest hela tiden.

Och när hon inte ligger i famnen står hon oroligt mellan mina fötter och kväker att hon vill bli upplyft.

Ja, "kväker", för hon kan knappt jama som en vanlig katt.


Jag tar med mig Tess ut i skogen för att få tiden att gå när ryggen krånglar.

Det är nästan omöjligt att tänka sig att den här underbara miljön snart är ett minne blott. Men skogen bakom huset är 100 år och med andra ord definitivt avverkningsbar.

F-n.

Jag skördar tomater och tar vara på frön på samma gång.

Tycker mitt påfund var ganska listigt - lägger man ut fröna på kaffefilter på det här sättet så torkar de dels riktigt bra och samtidigt kan man ju skriva sortnamnet på filtret.
Fiffigt, huh?


Copy älskar vårt pilträd.

Han ska absolut ut på de allra tunnaste grenarna och sen blir han häpen när de inte bär honom.

Han är däremot kvick som en ål i vatten och nästan omöjlig att fånga på bild...


Han följer också med mig på turer i skogen.

Men nån svamp-letar-katt kommer han aldrig att bli...



Före.
Efter. Mycket varsam beskärning.
Så är det dags att beskära lite träd.

Valnöten hyfsar vi bara till lite lätt för att få en snyggare form.

Med tiden kommer jag nog att vilja sätta en markspot nedanför stammen så hela trädet lyser upp i höstmörkret!



Valnötsträd har ju en fantastisk arkitektonisk form, så det är ju bara dumt att inte ta tillvara den.

Före
Vi är i valet och kvalet om äppelträdet nere vid grönsakslandet ska få vara kvar eller inte. Vi vet inte ens vad det är för sort, för det har inte gett någon frukt. Sambon säger bort med rasket, men jag har svårt att ta bort något utan att ge det en chans först. Så det gör vi.

Det är illa angripet av kräfta och alldeles förvuxet.











Efter.
Beskärningen är inte färdig, men man kan inte ta allt på en gång.
Det blir för traumatiskt för trädet.
Men det går faktiskt att få fram en ganska hygglig korgform genom att kapa toppen/topparna och sen glesa rejält bland grenarna.

Det är inte jag som beskär den här gången.

Jag kan knappt röra mig de här dagarna så jag står bredvid och ger order. Är väldigt tacksam för att jag har en så lyhörd och förstående sambo och att det faktiskt går så smidigt som det gör.



21a september
Så börjar skäggbusken blomma.

Otrolig blå färg på blommorna! 

Den jag satte förra sommaren klarade ju inte vintern, men den här gången går det kanske vägen?

22a september
I det blivande woodlandet har det spirat en del sly och en del av det vi röjde i vintras blev aldrig helt färdigt åtgärdat...
Så kan man ju inte ha det! Vi startar en brasa och röjer lite.

Ett par småträd åker ner, lite döda grenar tas ner.

Det är otroligt hur liten insats som ibland behövs för att få ett fint resultat!

Vad jag gör? Jag vaktar brasan. Ibland petar jag till nån pinne.

Jag hatar att vara sjuk.

Bakom stocken (till höger i bild) har jag min plantering med cypripedium och olika sorters vitsippor.

Bilder kommer nästa vår när/om de blommar. Inte mycket att fota i dagsläget eftersom både orkidéer och sippor var typ nedvissnade när jag satte dem.

Ibland känns det ju helt vansinnigt att betala runt hundringen för vad som ser ut som en tom kruka, men bara man vet vad man gör så.. ;)

22a september
Nätterna blir allt kallare.

Mitt i allt är det frost i luften fast solen just gått ner, och jag får himla brått att släpa in Blåvingen, alla citrusar, palmerna och allt det andra som stått på altanen.

Lite i sista stund, men inget tog stryk!
Tigris är väldigt söt, men världens mest intelligenta katta är hon inte.

När vi hängt upp fågelmataren i äppelträdet så parkerar hon sig med självklarhet på grenen ovanför.
Jag anar en baktanke här...
 
Vad tror hon - att stekta sparvar ska flyga in i munnen på henne?

Fullt så dumdristiga är inte våra talgoxar som vid det här laget är synnerligen vana vid våra fyrbenta mordmaskiner...

27e september
Jag tar in löken som vilat ute på tork.

På tok för sent, yes, I know.

Men otroligt nog verkar de inte ha tagit skada trots frosten, men det är definitivt mer av tur än skicklighet från min sida....

Solrosorna börjar visa att de inte trivs med de kalla temperaturerna.

Jag tar tillvara de färdiga frökakorna och lägger dem på tork till fåglarna, men de solrosor som fortfarande är i knopp och blom hamnar i Höganäs-kruset istället.

Ibland behövs det inte så mycket för att man ska känna sig rik.

...inte rik på pengar, men i livskvalitet.