Thailand 2015 - Cheow Lan sjön

Dagen efter elefantridningen och flodturen bar det av till Ratchaprapadammen ("det kungliga ljusets damm") i Surat Thani provinsen.

Dammen och ett vattenkraftverk byggdes 1982.

Sjön skapades genom att man blockerade Klong Saeng floden (en biflod till Phum Duang floden) och innebar att  165 kvadratkilometer landyta lades under vatten.

385 familjer tvingades flytta, men kraftverket förser nu hela provinsen med elektricitet och har skapat bättre förutsättningar för fiske och bevattning och dessutom ökat möjligheterna att kontrollera översvämningarna i området. 

Den här platsen är fortfarande ganska okänd för utländska turister och det är främst thailändarna själva som åker hit.

Dammen fick sitt officiella namn vid kungens 60-årsfirande - dessförinnan kallades projektet Cheow Lan-projektet (eller Chao Lan, thailändsk stavning är en inte helt självklar historia). Därigenom lever namnet Cheow Lan sjön fortfarande kvar.

Sjön som bildades är upp till 50m djup och har ca 100 öar.

Tre kalkstenstoppar sticker upp och ger området smeknamnet Thailands Guilin (efter det kända kinesiska kalkstensområdet).

Efter lite väntan kliver vi i longtailbåtarna för att bege oss ut på vattnet.

Både pappa och sambon kikar nyfiket på de begagnade bilmotorerna som driver båtarna och skakar förundrat och förbluffat på sina huvuden. Det skulle ju gå så enkelt att effektivisera! Om man bara...

Mamma och jag nöjer oss med vetskapen att de går fort framåt, att de är rejält högljudda och att man kommer att bli blöt.

Sjöblöt.

Det är fantastiskt vackert här!

Fullständigt fantastiskt.

Jag tror ärligt talat inte jag varit någon annanstans som varit så hänförande - både gudomligt fridfullt och makalöst hisnande.

För mig blir just den här dagen resans absoluta höjdpunkt.

Som spöklika vålnader från det förgångna står de vitnande stammarna av de översvämmade träden kvar i vattnet.

Benvita skeletthänder mot den frodiga grönskan som speglas i det turkosgröna vattnet...

De står nog inte många år till - de har stått här döda i över 30 år nu...









Men friden är lite svår att finna i början, för longtailbåtarna för alltså ett fasligt oväsen och vattnet yr och stänker omkring oss.

Jag tycker mest det är härligt när vinden piskar en i ansiktet och allt vattenstänk är (mestadels) uppfriskande!

Men min moder är bitvis inte alls lika road...


Vi ser hänförda hur den frodiga växtligheten klänger längs de branta klipporna och förundras över hur de alls lyckas få fäste i bergväggen. Men kalkstenen är porös och näringsrik och i det fuktiga och varma klimatet borde man inte vara förvånad över att vegetationen trivs överallt...

Så kommer vi fram till den andra sidan av sjön och då är det dags att kliva ur båtarna.

Det är dags för djungelpromenad!

Vi blir dock något förvånande över guidens beskrivning av etappen som "lättillgänglig" eftersom stigningen faktiskt är hyfsat brant på sina ställen...

Som vanligt är det nästintill möjligt att fota sluttningar, men brant är det, det kan jag lova.

Pappa stannar kvar vid båtarna men mamma hänger med. Även om det egentligen inte är så långt att gå (bara knappa kilometern) så känns det verkligen inte så kort i över 30°C...

På turen får vi se en kameleont (men den vill inte fastna på bild), bohålan efter en fågelspindel och en glasögonlangur, Trachypithecus obscurus.

Glasögonlanguren listas av IUCN som nära hotad.

När man kommer ihåg att stanna upp och pusta lite emellanåt så upptäcker man ju att naturen faktiskt är riktigt vacker också här...

Så kommer vi fram till den lilla insjön som vi ska korsa för att komma fram till Coral Cave (Pakarang cave).














Här, som överallt i Thailand, odlar man friskt var än man kommer åt - och i synnerhet orkidéer...

Tänk om det var så här enkelt att ta hand om dem hemmavid?

Jag har för tillfället fortfarande (mer eller mindre) paus från orkidéer - det går inte med katterna och ska jag börja greja med orkidéer på riktigt igen så vill jag ha alla förutsättningar att verkligen lyckas med dem. 

Men jag ska inte sticka under stol med att jag håller ögonen öppna efter orkidémarknader på resan. 

[När vi var senast på Malackahalvön tyckte jag de fanns överallt! Men just den här resan kommer vi inte förbi ett enda försäljningsställe. Kanske tur det...]


Damen som ska köra vår bambuflotte står stencool och kedjeröker medan hon väntar på sin nästa turistlass...

Vattnet är lugnt och helt stilla på den lilla sjön och turen går snabbt. Man får dock snabbt flytta på ryggsäckar och annat eftersom bambuflottens golv snabbt täcks av vatten...

 Det är lite besvärligt att ta sig upp och in i grottan, men efter lite suck och pust så går det vägen.

Att jag aldrig ska bli kvitt min rädsla för att falla?


Vi får på oss hjälmar med pannlampor, och det är nog tur det för inne i grottan är det alldeles mörkt och svalt. Kontrasten mot ljuset och värmen utanför är påtaglig...

Vi fattar också snart varför det är bra med hjälm, eftersom stalaktiterna som hänger i otroliga formationer från taket finns överallt och det är lätt att gå rakt in i dem i mörkret. På samma sätt är marken belamrad med motsvarande stalagmiter.

Att fota är nästintill omöjligt: på bilden intill testar jag utan blixt, på bilden nedan testar sambon med blixt.

Varken eller blir riktigt bra...

Tillbaka ute i ljuset bär det så av tillbaka till bambuflottarna över sjön, och sedan tillbaka mot båtarna genom djungeln.


Stigningen på vägen tillbaka är minst lika besvärlig som vägen dit, så det måste vara en bergskam (eller okej då, en ås kanske snarare) som vi rör oss över.

Tillbaka vid båtarna träffar vi min pappa igen, som tagit det lugnt i skuggan.

Attans bara att mamma sprang ifrån honom så snabbt att han vart kvar ensam utan pengar. Det var ju faktiskt lite taskigt...

Vi hoppar i båtarna igen och nu bär det av till ett flytande bungalowhotell, helt översvämmat av högljudda ryssar.

Medan ryssarna dricker vodka och plaskar i vattnet njuter vi av en efterlängtad men synnerligen sen lunch: ett styck mindre vacker fisk, fångad i dammen.

Som vanligt är allting utsökt gott - förutom just denna fula fisk som är både torr och förfärligt ben-bemängd.

Tror aldrig våra iskalla Singhas smakat så gott som denna dag...

Efter maten får vi lite fritid - till att spankulera omkring, sitta och sola på bryggorna eller bada.














Bada har jag ingen lust med, men det är gudomligt skönt plaska med fötterna i det klara vackra vattnet...














Vi tar också en tur runt på bryggorna mellan de flytande bungalowerna.

I vattnet mellan de flytande husen vimlar det av karpfiskar.

Kanske var det en av de här vi just fick serverad till lunch?










Toaletterna ligger uppe på land så vi beger oss dit också.











Hela miljön är sagolikt icke-nordisk.







 

Sen bär det tillbaka över sjön mot den väntande bussen.

Den här gången tar vi en lite annan väg så vi kommer riktigt nära en del otroligt piktureska små öar.

 [Nej, jag vet att det ordet inte finns på svenska, men pittoresk är faktiskt inte alls samma sak].

Efter detta bar det av till staden Surat Thani, ”de goda människornas stad”, huvudstaden i provinsen med samma namn. Men mer om det senare...