Thailand 2015 - Tigergrottans tempel och diverse guldkorn på vägen

Efter de heta källorna bar det av till Tigergrottans tempel, Wat Tham Sua, ett par kilometer nordost om Krabi.

Det buddistiska templet ligger inne i en kalkstensgrotta där det finns avtryck från en sägenomspunnen tiger.

Platsen omgärdas av vacker natur och hela tempelkomplexet innehåller bland annat också ett kinesiskt färgglatt Mahayanabuddhistiskt tempel.




Från tempelområdet kan man också traska 1200 trappstegen upp längs med en bergvägg till en fin utsiktsplats - men det var inget vi vare sig orkade eller hade lust med just denna dag...

Mycket tigrar överallt.

Naturligtvis.

Det kinesiska templet.

Det sticker ut direkt, med sin arkitektur, färgskala och figuriner...

Figuren i gult är den kvinnliga heliga boddhisattvan Guan Yin.


...och notera hur vackert klippta buskarna är!










Hela området översvämmas att fantasifull figurbeskärning av träd och buskar - topiary - när det är som bäst (från latinets ars topiaria).









Söta elefanter växer fram i en stålram för att få till den rätta formen.

Men de hade kunnat skippa ögonen, tycker jag...

Makakerna finns överallt.

De är söta och nyfikna, men man får vara lite försiktig så de inte norpar nåt värre än godis och frukt.

Skulle ju vara lite synd om de stack iväg med kamera eller mobil...

Söta statyer av knubbiga lekande barn och djur ramas in  av grönskan - och i bakgrunden konstgjorda bergväggar med vattenfall.

Otroligt gulligt allting, nästan lite väl pluttenuttigt.

Tyvärr var väldigt lite vattenkonst igång den dan vi var där, det hade verkligen varit roligt att se!

Älskar denna lilla elefant! Såå söt!

Sekunderna innan jag tog den här bilden satt det dessutom en makak på elefantens huvud...

Den här drakstatyn är faktiskt ganska imponerande.

Drakhuden med sina fjäll är otroligt skickligt utförd.

Så taktilt!

Det riktigt kliade i fingrarna på mig att få peta och klämma...

Sent om eftermiddagen anlände vi äntligen till Ao Nang.

Efter lite bök med rumsbyte så hann mamma och jag med ett dopp i poolen och sen passade jag på att fota lite i den fantastiska hotellträdgården!

Wow, alltså!

Som synes ligger både matsal och bar precis intill en gigantisk damm med fiskar.

Och varaner - märkte vi vid frukosten dagen därpå...

Blommor högt och lågt här!

Så otroligt roligt att se våra krukväxter användas som trädgårdsväxter här...

Fina lösningar för att exponera orkidéerna i ögonhöjd på trädstammarna.

Liknande skulle man kunna göra inomhus hos oss.

Hmmm....

Morgonen därpå bär det av till Phang Nga provinsens skärgård med den välkända ön – Nålsön på svenska, Khao Phing Kan på Thai.

Ön är ju med i Bond-filmen “The Man with the Golden Gun” och kallas sen dess James Bond Island.

Mamma och jag var ju här för en herrans massa år sen och redan då var detta en turistfälla av rang - nu är det sju resor värre.

De muslimska handelskvinnorna som säljer smycken har dock verkligen vackra saker till salu - både mor och jag kommer därifrån varsitt armband rikare. Såå fina!

 


Sen fortsatte vi ut till Koh Panyee, den lilla ön där den muslimska befolkningen, som är ättlingar till malaysiska sjöfare som kom hit på 1700-talet, bygger sin hus på pålar. Ön har idag faktiskt en liten klinik, skola och moské (ni ser den gyllene kupolen mitt i byn).

Här var vi också då för många år sen. Från det besöket är de oerhört läskiga gångbroarna det bestående minnet för mig. Plankorna var murkna och glesa och det var långt ner till vattnet som man hela tiden såg emellan dem...

Nu är situationen annorlunda. Turismen och kommersialismen har tagit över helt och hållet och när vi äter på en av de stora restaurangerna därute har man ingen känsla av att befinna sig mitt ute på havet - annat än att man ser vatten överallt man tittar, förstås.

Sen åker vi mot rundresans sista destination: Phuket.

På vägen stannar vi till vid ytterligare ett Café Amazon, bara ett i raden av de otaliga kaffe- och toalettstopp vi gjort på färden. Det är nämligen ett av de få ställen där man kan få vettigt kaffe i Thailand, enligt guiden.








Den här gången passar jag på att fota lite - det första jag får syn på är nämligen  den fantastiska gröna väggen de skapat på baksidan av toaletterna.

Wow! Här kan vi snacka vertikal trädgård!

Finfina färgeffekter fås av t ex palettblad

Solenostemon scutellarioides.

Jag blir grymt imponerad - en sån påkostad trädgårdsmiljö, med dammar, vattenfall, fiskar och otroligt vacker grönska - vid ett café!

Det här vore nåt att kopiera i kalla Norden...

[Ja, jag satt och fnulade på en affärsidé ett tag innan jag kom på att jag faktiskt aldrig skulle genomföra det hela. Men nån annan, kanske?]

Känner ni igen den rödbladiga busken?

Det gör jag!

Med ett smärre glädjeyl hoppade jag intill den och kollade noga hur den står och hur den växer.

Det är ju en Loropetalum chinense var. rubrum! 

Om det är just 'Fire Dance' (som jag har hemma) vet jag inte, men den är allt busligt lik... Kul!

Igen har man passat på att placera blommorna i träden.

Otroligt fint sätt att lyfta fram orkidéer och olika sorters Tillandsia...

Problemet är bara att jag vet att det inte skulle funka hemma hos oss. Med tre klättergalna katter? Aldrig i livet. *liten suck*











 ...och känner ni igen den lilla växten i nederkant på den här bilden?

Det är en isopskufea Cuphea hyssopifolia!  

När jag får syn på den blir jag nostalgisk - den sålde vi i butiken på Åland för evigheter sen, men sen dess har jag inte sett den i handeln.

Men nu på våren har den ju faktiskt dykt upp på jobbet, till min stora glädje!

Tyvärr gör den så lite väsen av sig att många nog inte får upp ögonen för hur söt och blomvillig den är...

Till slut är vi framme i Phuket. 

Hela rundresan avslutar vi med en fantastisk skaldjursmiddag på Kan Eng restaurang i Chawaeng. Det är en restaurang med 40 års historia och det är en av de bästa på Phuket, speciellt när det gäller fisk och skaldjur. Mums vad gott allting var!

Omgivningarna är otroligt vackra - man sitter på en stor terrass precis intill havet och mysbelysningen skapar fantastisk stämning...

Jag tänker speciellt på hur befriande det är att kunna hänga upp discokulor och blanda dem med lyktor av alla de slag - och det ser faktiskt bara vackert ut, inte pråligt eller konstlat. Sånt borde vi ta efter mer hemma...

Thailand 2015 - Trangs botaniska trädgård och varma källor i Krabi

Den här dagen bar det av till Trangs botaniska trädgård (Thung Khai).

Det är inte riktigt en botanisk trädgård så som vi västerlänningar tänker oss den - snarare ett stycke tämjd djungel med slingrande, väl upptrampade och uppskyltade stigar att följa.

De mer ovanliga växterna är namngivna, med namnskyltar på latin och Thai. Oftast är det namn som faktiskt inte säger mig ett endaste dugg...

Spännande!


Guiden varnar oss att se upp för rottinglianerna - med all rätt! Vilka taggar!

Han berättar också att de ofta kallades "wait-a-minute" av engelsmännen eftersom de innebar otaliga stopp i djungeln då man fick dra upp sin machete och hugga sig fram...

"Rotting" är ett samlingsnamn för flera olika sorters palmsläktingar som växer som lianer. Till de vanligaste hör sorterna i Calamus-släktet som har riktigt förfärliga taggar. Lianerna kan bli 200m (!!) långa. Fy för den lede...

Vi traskar vidare genom "djungeln" och följer skyltarna som leder mot the canopy walk och jag känner hur jag blir alltmer kallsvettig för varje steg.

Det vi ska göra är alltså att klättra upp i torn som leder upp i trädkronorna och sedan gå på broar mellan träden. Den högsta bron/spången är 40m upp i luften.  

Herregudherregudherregud... hör jag i mitt eget huvud som ett mantra.

Senast jag skulle upp riktigt högt (den gången visserligen på egen hand) gällde det den där j-vla Lejonklippan, Sigiriya, på Sri Lanka. Och det bara gick inte.

Den är visserligen hela 180m hög, och jag kom upp en bra bit, men sista biten gick det inte. Jag vände när det blev för svårt att hålla paniken i schack. Men oooh att det känns surt nu så här i efterhand.

Nej, jag gillar inte höjder...


Jag ser till att vi får gå sist - litegrann till sambons frustration, för då har ju alla andra turister redan hunnit skrämma slag på allt eventuellt djurliv som annars eventuellt hade gått att fånga på bild. Men han har god förståelse för min höjdskräck och både han och mamma håller mig självklart sällskap. Pappa undviker trappor så långt det bara går, så han stannar kvar på marknivå.

Och det går bra! Stegen är gjorda i hel plåt, inte sånt läskigt galler som t ex spiraltrappor ofta är gjorda i. Det knakar och knirrar en hel del i stålverket när vi rör oss, men det känns faktiskt solitt nog. Tack och lov!

Första plattformen är 10m upp, nästa 18m upp och sen hela vägen upp till 40m...

Det är riktigt, riktigt häftigt!

Eftersom vi är sist så får vi ju tyvärr se till att ha lite fart på för man vill junte bli alltför mycket på efterkälken, men man hinner ändå stanna upp lite och andas in djungel-luften. Och njuta av den makalösa utsikten.

Efter alla turer uppåt bär det så av neråt igen.

Lite skönt, måste jag erkänna, att vara nere på fast mark sen igen.

Efter tornen ser stigarna annorlunda ut, de är oftast gjutna i cement och leder oss över mer eller mindre våta marker. Snyggt!

Vi knorrar litegrann för oss själva, för just här är det faktiskt rejält myggigt - det hade vi inte riktigt räknat med i en "botanisk park".

Inför resan införskaffade vi nämligen allihop hela uppsättningar med Craghoppers NosiLife-kläder för att bättre klara oss undan alla eventuella malariamyggor. Och de kläderna hade vi duktigt på oss i djungeln, på flodfärderna osv, men dock inte nu till botaniska trädgården.

Men just här hade de nog verkligen varit bra att ha på sig...


Efter promenaden hinner vi köpa lite förfriskningar och kika på djuren som rehabiliteras i anslutning till parken. De är nästan tama och mycket vana vid turister.

Till vår stora förvåning (och förtjusning!) släpper kiosk-personalen utan förvarning ut en Svart jätteekorre (Ratufa bicolor) mitt ibland oss.

Vilket djur!

"Det där kan inte vara en ekorre!" muttrar guiden nästan lite förfärat, men jodå, det är det.


Jätteekorren kan ha en kroppslängd upp till 45cm och vissa exemplar kan väga upp till 3kg.

De lever i regnskogens trädkronor och kan hoppa över 6m från gren till gren.

 IUCN kategoriserar arten globalt som nära hotad.


Undertecknad måste naturligtvis dit. Riktigt nära. Fast jag vet man inte borde.

Ekorren har fantastiska tassar med långa vassa klor. Långa, fint glänsande, svarta morrhår viftar nyfiket fram och tillbaka, håller handen en nöt?





På väg till bussen snubblar jag över en absolut fantastiskt vacker växt. Hinner bara fota den i förbifarten och efteråt svär jag för mig själv att jag inte hann leta vare sig frön eller frukter...

Det är en propellerbuske, Petrea volubilis. Det är en klätterväxt (naturligtvis - nästan allt vackert jag faller för är alltsomoftast i klätterform och alltså superbesvärligt att ha som krukväxt...) hemmahörande i tropiska Amerika, det kan ju förklara varför jag inte sett den nånstans förut. "En sån måste man ju ha!" knorrar jag för mig själv några dagar senare när jag går igenom bilderna i kameran...

Med bussen åker vi vidare i riktning mot Krabi men stannar på vägen vid Hotell Nattha Waree Hot Spring Resort and Spa (i Nuea Khlong distriktet).

Hotellet är beläget direkt vid naturligt heta källor och här kan man bada i "härligt" mineraldoftande heta vatten.

Vissa bassänger håller 30, 35, 39 och ända upp till 40°C varmt vatten...

 Jag doppar lite försiktigt tårna i det 39-gradiga vattnet men rycker förskräckt upp dem igen. 

Hett hett hett! 

Kan inte föreställa mig hur man skulle klara av att verkligen bada i så varmt vatten - speciellt när det är nästan 35°C i luften...


Nånstans i trädgården ska det finnas ett fiskspa, så vi beger oss iväg på jakt efter denna bassäng...

Efter lite letande lokaliserar vi bassängen med Doktorfisk, Garra rufa. 

Den enda vars fötter de verkligen tycker om är pappa, så han får sig en ordentlig omgång. Oss andra är det nog för lite att gnaga på. 

Åsikterna går ju isär om hur nyttigt detta är - om bassängerna inte sköts kan det spridas allehanda sjukdomar och bakterier, men just här ser allt iaf fräscht och fint ut.





Omgivningarna och själva trädgården kring baden är verkligen helt fantastiska.

Både formspråket och växtligheten...

Bara se hur det ser ut!

Väl hemma igen, i ett vinterkallt och vintermörkt Sverige, får jag jättemycket galna idéer. 

Eller egentligen inte så mycket värre än de jag redan har...

Vi har ju nämligen pratat om en vinterträdgård. 

[Sen nån gång, långt i framtiden.] 

Tvåvånings. 

Och där...




Ja, ni kan ju tänka er. 

*harkel* 

Massa idéer får man ju i alla fall...

På väg till hotellets restaurant snubblar jag över ännu en rar växt - en Bauhinia, Bauhinia blakeana (eller kanske purpurea). Alltså den vars blomning jag precis missade i Gambia, om ni minns? 

Äntligen! 

Här är de i full blom - och - jaa!! - där är de; de fina små fröskidorna, mogna och krispigt torra. Några hamnar direkt i fickan...

Jag älskar det här trädet och har gjort det ända sen jag såg det första gången - tror det var i nån botanisk trädgård på Azorerna. 

Så fantastiska blommor och otroligt vackra blad - nästan lite lika Ginkgo, ser ni?

 Så - den dan det kanske, eventuellt, någon gång i framtiden, finns en vinterträdgård där hemma, så ska den här få hamna där. Har jag tänkt.

Thailand 2015 - Trangs skärgård

Efter alla dessa hyfsat fartfyllda dagar blev det riktigt skönt med en helt avkopplande dag ombord på en båt i Trangs otroligt vackra skärgård.

Ganska tidigt på morgonen begav vi oss till Pakmeng-piren. Piren sträcker sig långt ut i vattnet och då vi kommer dit är det långgrunt vatten så långt ögat kan nå - men när vi kommer tillbaka på kvällen kommer det att vara en annan syn som möter oss...

Tidvattenvariationerna är ganska stora här så skillnaden mellan ebb och flod mycket påtaglig.






Den knalligt pastellfärgade båten tar med oss ut på en heldags ö-luffning i Andamanhavet.


Vi åker från ö till ö hela dagen; helt fantastiska små öar med dramatisk natur...

Just den här dan har vi vare sig med böcker, korsord eller ens hörlurar. Det blir en dag när man bara sitter och spanar ut över horisonten, solar, simmar eller småpratar med varandra.

Det är obeskrivligt skönt. Jag älskar att vara ute på sjön! Inga problem med någon sjösjuka heller, trots att hela Indiska oceanen ligger framför oss.

Tack och lov.

Första stoppet är strax utanför Emerald Cave (Tham Morakot), Smaragdgrottan vid Koh Mook.

Tyvärr litar jag inte tillräckligt på mig själv för att våga ge mig in där.

Ser ni det lilla svarta hålet mellan berg och vatten? Där ska man in.

Man ska simma efter varandra på led genom en 80m lång tunnel för att komma till andra sidan. Där överraskas besökaren av en sanslöst vacker lagun med en sandstrand, omgiven av tropiska växter och branta klippor.

Sambon är inte överdrivet förtjust i trånga utrymmen (speciellt inte i samband med vatten) och definitivt inte jag heller. Dessutom är jag är rädd att kroppen ska börja konstra med kramper eller annat "skoj" just då. Så vi avstår. Men det känns surt - speciellt när man vet hur vackert det lär vara där...

En annan gång när man känner sig modigare, kanske?


Smaragdgrottan är för övrigt ett mycket populärt utflyktsmål.

För alla de sorter, verkar det som.

Vi ser allt från ensamma atletiska kanotister, horder av unga back-packers med dreads ombord på longtailbåtar, småbarnsfamiljer med gallskrikande ungar i hyrda kritvita segelbåtar till miljonärer i vita kostymer ombord på sina dyra yachter.

Alla kryssar de omkring i vattnen utanför grottan...

 

Vi åker vidare, från ö till ö.

Landstiger på någon strand och njuter av den kritvita sanden mellan tårna...

...och det varma vattnet...

...och solen.












Utanför en ö hoppar vi i vattnet direkt från båten och simmar bland de små nyfikna och hungriga korallfiskarna.

De är glupska och nyps!







Känns som att simma i ett akvarium när hundratals små kroppar kittlande snuddar vid huden och många små munnar provbiter i armar och tår...

Inte för det gör ont, det är mest kuriöst.




Det är helt fantastiskt vackert här.

Det är otroligt hur man verkligen nästan fysiskt känner hur batterierna laddas i takt med att kroppen slappnar av och huvudet blir allt tommare. Ni förstår hur jag menar?

Huvudet blir tomt på "måste" och "borde" och "skall" samtidigt som det fylls med nya intryck och frid.

På någon av öarna ser vi en rustik fiskehydda uppkrupen på klipporna. Det är ju just så pittoreskt och genuint man vill tänka sig att fiskenäringen är här.

Men den bilden stämmer inte helt och hållet...





Ute till havs ser vi flera båtar som nattfiskar med ljusrigg.

Grönt ljus för att fånga squids, till exempel. Inte lagligt hos oss, på tok för effektivt, nämligen...

Och de flesta båtarna ser ut att läcka kemikalier som såll och skulle knappast klassas som sjödugliga hos oss.


Det är svårt när miljökraven och önskan som hållbart fiske ställs mot människors hunger och fattigdom. Vilka är vi att ta ifrån dem deras huvudsakliga inkomst? Vill vi på så sätt tvinga in folk i sexindustrin och droghandeln hellre än att låta dem fiska så som de gjort i generationer?

Det är en svår fråga och jag vet ärligt talat inte vad jag tycker. Jag har läst en del miljöekonomi och ekologi; om fiskerikvoter, fredade zoner, hur man skapar resilience i ett ekosystem - men de flesta sådana frågor är inte så enkla att lösa i praktiken som teoriböckerna vill ge sken av...


När vi närmar oss land igen så möts vi av en helt annan syn än på morgonen...

Det är lågvatten nu, så stora delar av det som tidigare var hav är inte längre täckt av vatten. Ett tag kör vi fast i det grunda vattnet så alla ombord får hoppa fram i fören så att propellrar och roder ska gå fria från sandbankarna. Spännande!

Det funkar och vi kommer loss.


När vi kommer fram till piren ser vi många strandade båtar övergivna längs med stranden och doften av ebb slår emot oss.

Just det där med doftminnen är så otroligt - jag associerar alltid lukten av saltvatten, dy och ruttnande tång med besöket i Portugal när jag var nio år gammal; pappa och jag som går längs med strandpromenaden efter att vi varit på loppis och jag fått köpa en hiskeligt stor och hiskeligt ful gipskatt. Och jag var otroligt lycklig...

Stranden är nu full av en massa hål och mellan dem springer roliga vinkarkrabbor där hannarna viftar frenetiskt med sina överdrivna klor. 

Sen bär det av tillbaka till hotellet i Trang. Det känns som att hela världen gungar under fötterna, så det är riktigt skönt med fast mark under dem igen.

Nästa dag väntar en utmaning som jag sett framemot hela resan med både fasa och förtjusning: en promenad uppe i trädkronorna i en botanisk trädgård utanför Trang. Hur ska det gå till med min höjdrädsla? Det får ni se nästa gång...