Thailand 2015 - Tapifloden i Surat Thani

Dagen efter turen till Cheow Lan sjön bar det av på flodutfärd på Tapifloden i Surat Thani.

Hela provinsen Surat Thani är känd för en lång tradition av fiske, gummiplantager och kokosnötsexport - men själva huvudstaden Surat Thani är fortfarande en riktig doldis för de flesta utländska turister.

Det är dock en viktig hamnstad som har ett strategiskt läge vid mynningen till de båda floderna Tapi och Phum Duang.

Tapifloden är, med sina 230 km, Sydthailands längsta flod och har sin källa uppe i Khao Luang berget.




Vi ska nu hoppa på ännu en longtailbåt, men pappa har fått nog av flytetyg.

Han bestämmer sig för att stanna kvar på land i den fina parken invid båtbryggan.





Väl ute på floden får vi andra se exempel på hur genuin thailändsk arkitektur sett ut genom tiderna - och ser ut än idag.

Av tillgänglighetsskäl uppstod de allra första bosättningarna längs med floderna.

Dessa bosättningar utvecklades till byar och samhällen och vidare till större knutpunkter för handel; städer.

Man byggde husen på pålar för att lättare kunna leva med flodens fluktuationer, och det byggnadssättet upprepades också av dem som valde att bosätta sig på fasta land. Då placerade man husdjuren i skuggan rakt under huset, men numera är det inte riktigt lagligt längre pga santitära orsaker.

Från flodsidan får vi direkt inblick i människornas vardag, alldeles oförfalskad.

Olika fantastiska dofter sprider sig från husen -  härliga dofter av mat och rökelse och blomdoft från de otaliga andehusen.

Traditionella thailändska hem saknar oftast vanliga västerländska kök - det allra mesta tillagas i wok över öppen eld eller gaslåga.

Doften av chili, citrongräs, helig basilika, koriander, ingefära, kaffirlime blandas med mycket annat vi inte kan namnge...

Också här odlas det friskt - i alla typer av krukor ser vi kryddor, olika fetbladiga växter, bonsaier - och så orkidéer förstås.








 
Det verkar vara ganska gott om husdjur, speciellt hundar storlek mindre ser vi lite här och var.

Den här lilla mopsen är ju bara för söt!












Vi lämnar de mer tättbefolkade områdena och beger oss längre in i den frodiga grönskan...

Floden kantas av vajande nippapalmer, Nypa fruticans. 

Nippapalmen är den enda palmen som anses vara helt anpassad till ett liv i mangroveträsken. Hela dess stam är begravd i vattnet och dyn så endast dess blad och blomstänglar syns över ytan.

Bladen kan bli upp till 9m höga!

Palmens blomma ger en nektar vars saft kan kokas till "karamellsocker" och själva frukten äts som dessert i kokosmjölk.

Stillheten på floden, grönskan som speglar sig i vattnet - helt fantastiskt...

Men som vanligt så tar det ett tag innan man vant sig vid det olidliga oljudet från longtailbåtarnas motorer...
























Vi får också syn på diverse djur på färden...

...några kungsfiskare, här en svarthuvad kungsfiskare (Black capped kingfisher)...

...en simmande varan...

...och en otroligt söt näbbgädda (Needlefish).

När vi återvänder mot mer civiliserade trakter ser vi hur flera fiskare tagit sig ut på floden.

Med otrolig grace och skicklighet kastar de ut sina nät.

Och så småningom återvänder vi till bryggan där pappa väntar på oss.

Längs med floden löper en promenadstig i parken.

Denna promenadstig kantas av allehanda gymnastikredskap tillgängliga för allmänheten - alltifrån cross-traniers (low-tech style) till olika balans-tränings-anordningar.





Mamma hoppar gladeligen upp på en av dem och testar funktionen.

Den funkar helt superbt!

Men jag har ju lovat att inte posta några bildbevis från denna tilldragelse...







Det är en vacker park med slingrande gångvägar, dammar och fontäner. I den sköna skuggan ser vi ganska många människor som gymnastiserar, gamla som unga.

Rörelserna ser mestadels ut som Tai Chi eller Qi Gong för oss oinitierade västerlänningar.

Men vi har inte tid för något gymnastikpass - nu är det dags att bege sig iväg mot nästa resmål; Nakorn Sri Thammarat.

Mer om det senare.

Thailand 2015 - Cheow Lan sjön

Dagen efter elefantridningen och flodturen bar det av till Ratchaprapadammen ("det kungliga ljusets damm") i Surat Thani provinsen.

Dammen och ett vattenkraftverk byggdes 1982.

Sjön skapades genom att man blockerade Klong Saeng floden (en biflod till Phum Duang floden) och innebar att  165 kvadratkilometer landyta lades under vatten.

385 familjer tvingades flytta, men kraftverket förser nu hela provinsen med elektricitet och har skapat bättre förutsättningar för fiske och bevattning och dessutom ökat möjligheterna att kontrollera översvämningarna i området. 

Den här platsen är fortfarande ganska okänd för utländska turister och det är främst thailändarna själva som åker hit.

Dammen fick sitt officiella namn vid kungens 60-årsfirande - dessförinnan kallades projektet Cheow Lan-projektet (eller Chao Lan, thailändsk stavning är en inte helt självklar historia). Därigenom lever namnet Cheow Lan sjön fortfarande kvar.

Sjön som bildades är upp till 50m djup och har ca 100 öar.

Tre kalkstenstoppar sticker upp och ger området smeknamnet Thailands Guilin (efter det kända kinesiska kalkstensområdet).

Efter lite väntan kliver vi i longtailbåtarna för att bege oss ut på vattnet.

Både pappa och sambon kikar nyfiket på de begagnade bilmotorerna som driver båtarna och skakar förundrat och förbluffat på sina huvuden. Det skulle ju gå så enkelt att effektivisera! Om man bara...

Mamma och jag nöjer oss med vetskapen att de går fort framåt, att de är rejält högljudda och att man kommer att bli blöt.

Sjöblöt.

Det är fantastiskt vackert här!

Fullständigt fantastiskt.

Jag tror ärligt talat inte jag varit någon annanstans som varit så hänförande - både gudomligt fridfullt och makalöst hisnande.

För mig blir just den här dagen resans absoluta höjdpunkt.

Som spöklika vålnader från det förgångna står de vitnande stammarna av de översvämmade träden kvar i vattnet.

Benvita skeletthänder mot den frodiga grönskan som speglas i det turkosgröna vattnet...

De står nog inte många år till - de har stått här döda i över 30 år nu...









Men friden är lite svår att finna i början, för longtailbåtarna för alltså ett fasligt oväsen och vattnet yr och stänker omkring oss.

Jag tycker mest det är härligt när vinden piskar en i ansiktet och allt vattenstänk är (mestadels) uppfriskande!

Men min moder är bitvis inte alls lika road...


Vi ser hänförda hur den frodiga växtligheten klänger längs de branta klipporna och förundras över hur de alls lyckas få fäste i bergväggen. Men kalkstenen är porös och näringsrik och i det fuktiga och varma klimatet borde man inte vara förvånad över att vegetationen trivs överallt...

Så kommer vi fram till den andra sidan av sjön och då är det dags att kliva ur båtarna.

Det är dags för djungelpromenad!

Vi blir dock något förvånande över guidens beskrivning av etappen som "lättillgänglig" eftersom stigningen faktiskt är hyfsat brant på sina ställen...

Som vanligt är det nästintill möjligt att fota sluttningar, men brant är det, det kan jag lova.

Pappa stannar kvar vid båtarna men mamma hänger med. Även om det egentligen inte är så långt att gå (bara knappa kilometern) så känns det verkligen inte så kort i över 30°C...

På turen får vi se en kameleont (men den vill inte fastna på bild), bohålan efter en fågelspindel och en glasögonlangur, Trachypithecus obscurus.

Glasögonlanguren listas av IUCN som nära hotad.

När man kommer ihåg att stanna upp och pusta lite emellanåt så upptäcker man ju att naturen faktiskt är riktigt vacker också här...

Så kommer vi fram till den lilla insjön som vi ska korsa för att komma fram till Coral Cave (Pakarang cave).














Här, som överallt i Thailand, odlar man friskt var än man kommer åt - och i synnerhet orkidéer...

Tänk om det var så här enkelt att ta hand om dem hemmavid?

Jag har för tillfället fortfarande (mer eller mindre) paus från orkidéer - det går inte med katterna och ska jag börja greja med orkidéer på riktigt igen så vill jag ha alla förutsättningar att verkligen lyckas med dem. 

Men jag ska inte sticka under stol med att jag håller ögonen öppna efter orkidémarknader på resan. 

[När vi var senast på Malackahalvön tyckte jag de fanns överallt! Men just den här resan kommer vi inte förbi ett enda försäljningsställe. Kanske tur det...]


Damen som ska köra vår bambuflotte står stencool och kedjeröker medan hon väntar på sin nästa turistlass...

Vattnet är lugnt och helt stilla på den lilla sjön och turen går snabbt. Man får dock snabbt flytta på ryggsäckar och annat eftersom bambuflottens golv snabbt täcks av vatten...

 Det är lite besvärligt att ta sig upp och in i grottan, men efter lite suck och pust så går det vägen.

Att jag aldrig ska bli kvitt min rädsla för att falla?


Vi får på oss hjälmar med pannlampor, och det är nog tur det för inne i grottan är det alldeles mörkt och svalt. Kontrasten mot ljuset och värmen utanför är påtaglig...

Vi fattar också snart varför det är bra med hjälm, eftersom stalaktiterna som hänger i otroliga formationer från taket finns överallt och det är lätt att gå rakt in i dem i mörkret. På samma sätt är marken belamrad med motsvarande stalagmiter.

Att fota är nästintill omöjligt: på bilden intill testar jag utan blixt, på bilden nedan testar sambon med blixt.

Varken eller blir riktigt bra...

Tillbaka ute i ljuset bär det så av tillbaka till bambuflottarna över sjön, och sedan tillbaka mot båtarna genom djungeln.


Stigningen på vägen tillbaka är minst lika besvärlig som vägen dit, så det måste vara en bergskam (eller okej då, en ås kanske snarare) som vi rör oss över.

Tillbaka vid båtarna träffar vi min pappa igen, som tagit det lugnt i skuggan.

Attans bara att mamma sprang ifrån honom så snabbt att han vart kvar ensam utan pengar. Det var ju faktiskt lite taskigt...

Vi hoppar i båtarna igen och nu bär det av till ett flytande bungalowhotell, helt översvämmat av högljudda ryssar.

Medan ryssarna dricker vodka och plaskar i vattnet njuter vi av en efterlängtad men synnerligen sen lunch: ett styck mindre vacker fisk, fångad i dammen.

Som vanligt är allting utsökt gott - förutom just denna fula fisk som är både torr och förfärligt ben-bemängd.

Tror aldrig våra iskalla Singhas smakat så gott som denna dag...

Efter maten får vi lite fritid - till att spankulera omkring, sitta och sola på bryggorna eller bada.














Bada har jag ingen lust med, men det är gudomligt skönt plaska med fötterna i det klara vackra vattnet...














Vi tar också en tur runt på bryggorna mellan de flytande bungalowerna.

I vattnet mellan de flytande husen vimlar det av karpfiskar.

Kanske var det en av de här vi just fick serverad till lunch?










Toaletterna ligger uppe på land så vi beger oss dit också.











Hela miljön är sagolikt icke-nordisk.







 

Sen bär det tillbaka över sjön mot den väntande bussen.

Den här gången tar vi en lite annan väg så vi kommer riktigt nära en del otroligt piktureska små öar.

 [Nej, jag vet att det ordet inte finns på svenska, men pittoresk är faktiskt inte alls samma sak].

Efter detta bar det av till staden Surat Thani, ”de goda människornas stad”, huvudstaden i provinsen med samma namn. Men mer om det senare...

Thailand 2015 - Khao Sok

Utanför mitt fönster faller just nu ett stilla... vinterregn? Årstiderna är galna, men vi lär väl kunna vänta oss mer av den varan framöver. Å andra sidan - om det innebär klimat à la England så säger inte jag nej...

Nu har jag äntligen hunnit gå igenom de första bilderna från Thailand, håll till godo!

Resan ner gick smidigt och utan bekymmer.

Medvind och extra benutrymme - fantastiskt!

Vi landade på flygplatsen i Krabi och åkte sen mot nationalparken Khao Sok. Regnskogen här är det största sammanhängande området i södra Thailand, och det bäst bevarande.

Khao Sok River Lodge

Vårt boende är de första nätterna är på Khao Sok River Lodge som är uppbyggd på pålar där man rör sig på broar mellan de olika rummen.

Tydligen plågas lodgen av stora gäng med makaker som gärna plundrar rummen, så vi fick order om att hålla alla fönster och dörrar stängda.

Inte för vi såg några apor - men vi hörde dem på nätterna...



Morgonen därpå bär det av på elefantridning på djungelstig.
 
Så värst mycket mer turist-klyschigt än så kan det väl knappast bli - elefanterna går på rad efter varandra i väl upptrampade spår i "djungeln" och några vilda djur kan man inte räkna med att få syn på.

Elefanterna och deras mahouter (elefantskötare) är förvisso tysta där de rör sig smidigt genom grönskan, men turistflocken är det däremot inte.
Varför blir jag inte förvånad?

Jag tycker ändå det är bra roligt att rida elefant. Eller rida - "åka", kanske snarare. Tredje gången gillt, men det är ändå rätt spännande att sitta lite svajigt, högt upp på ett så stort och främmande djur och förlita sig på att elefanten och dess skötare vet vad de gör och att den inte drabbas av nåt spatt-ryck under färden...

Elefanter är fantastiska djur.

Efter turen kan vi mata elefanterna med sockerrör och passa på att klappa dem - vilket undertecknad naturligtvis gör, till sambons stora frustration.

Vi behöver väl inte göra turistjippot ännu mer turistigt?

Men jo, det behöver vi.

[När det gäller att gulla med djur så gör undertecknad alltid det. Även de gånger jag får otrevliga hudåkommor av mindre friska utländska katter osv. Ja ja, jag veet.]

Efteråt får elefanterna en välbehövlig dusch av sina mahouter innan det är dags för dem att ta sig an nästa lämp med turister...

Sambon i photo-shoot-mode.

På eftermiddagen blir det dags för kanotfärd på floden.

Vägen dit går genom en helig grotta komplett med buddhor, rökelse och offergåvor i form av blomster och frukt.

Kalkstenen här är porös och lätteroderad vilket har gett upphov till fantastiska bergsformationer men också allehanda grottor här och var. I Thailand är man ju övertygad om att andarna finns överallt, och speciellt lär de ju svärma på extra natursköna och unika platser...

 Nedanför grottan flyter floden och just här intill grottan bubblar floden av stora stim med barber.

Att mata dem anses lyckobringande, så det gör vi naturligtvis.


Så bär det av ut på floden!

Turen den här gången går i uppblåsbara kanoter av gummi, oväntat bekväma.

Hur duktiga kanotisterna är på engelska varierar från person till person, så vissa ekipage får veta mycket om vad de ser och andra får veta mindre...

Vår kanotist vill så himla gärna visa saker, men har ingen aning om vad de heter på engelska. Det leder till en hel del glada utrop och pekanden från hans sida och en hel del glada (men totalt förvirrade) miner från oss som absolut inte förstår vad han försöker berätta för oss...


Naturen här är helt fantastisk!

Sambons bilder får dessutom en fantastisk lyster och färgåtergivning efter att han köpt ett nytt filter till kameran.

Däremot svär han nog lite över att hela tiden ha ett hatt-beprytt huvud i förgrunden...



Inte är jag väl i vägen, så säg...?












På färden får vi syn på en trädgroda...











...diverse fåglar...













 ...och en trädorm.

Lite googlande hemmavid ger vid handen att det bör vara en Red-tailed Racer, Gonyosoma oxycephalum. 

Nåt svenskt namn hittar jag inte, men den hör till snoksläktet och kan bli 2,4 m lång och äter mest fåglar och fladdermöss...


Naturen här är mestadels grön, vi verkar ha kommit i en period då inte mycket blommar. 

Men grönt är vackert, speciellt när man kommer från kall nordisk vinter... 













 I övrigt är det ont om djur här...

Men naturen är helt otrolig!



















Den ena fantastiska vyn avlöser den andra...

Det här berget ser ut som King Kong i silhuett, ser ni det?

Sen bär det tillbaka till lodgen.

Vi sitter på mina föräldrars balkong, smälter intrycken och njuter av välkylda Singhas denna eftermiddag.


Sällskap har vi också, av små geckosar både högt och lågt!




De är en riktig gudagåva i tropikerna eftersom de äter både mygg och spindlar.

Så de får gärna sitta upp och ner i taket och titta på oss om de vill...