Att bygga en naturstensmur

Minns ni den här bilden?

Från en helg tidigare i våras som gick helt i slitets tecken - och jag lovade uppdatering när allt var klart.

Men.

Klart och klart - det är ju en definitionsfråga...

Vårens allra första trädgårdsprojekt blev nämligen att göra om naturstensmuren vid bagarstugan.

Maj 2012

Som synes på bilden intill från 2012 så syntes muren knappt bakom alla pioner och all kirskål. Och här ser vi dessutom det gamla körsbäret (längst till höger i bild) och längre bort skymtar de gamla häggarna.

Maj 2012

Beslutet att fälla körsbärsträdet var enkelt, det var riktigt sjukt med stora döda partier. Däremot tog det längre tid att bestämma sig för att fälla häggarna (men de trillade ju nästan av sig själva vintern därpå).

Men när jag ser de gamla bilderna nu så känns det som ett självklart beslut! Så himla skuggigt och murrigt det var, redan tidigt på kvällen (bilden tagen strax före 18).

Men muren, muren! När och hur skulle man hinna fixa den? Till stor del raserad, med många självsådda körsbärsplantor här och var mellan stenarna. Mängder med ogräs både ovanför och nedanför. Och nedanför muren de fina pionerna, helt insnärjda i kirskål.

Suck och pust.


Muren måste alltså plockas ner helt och hållet, alla pionerna grävas bort (tillfälligt), hela ytan rensas från kirskål, muren byggas upp igen och sen allting återplanteras. Suck och pust, som sagt.

Bästa tiden att flytta pioner är sent på hösten. Det är tyvärr också den äckligaste tiden att vara ute och jobba (iaf om man ogillar kyla, blåst och väta, vilket jag gör). Näst bästa alternativet är tidigt på våren. Och då brukar jag ha som mest att göra - redan utan extraprojekt... Så mur-projektet har alltså legat och gnagt på samvetet sen 2012.


Men i år kom ju då våren fantastiskt tidigt!

8e mars, gamla muren riven

Och en tidig lördagsmorgon, när vi över några koppar kaffe diskuterat möjligheten att börja åtgärda muren, hann jag inte ens hämta kameran innan sambon gav sig i kast med att börja riva stenarna.

Ibland går det snabbt!

Tess inspekterar arbetsplatsen.

Nästa steg var att gräva bort de självsådda körsbärsplantorna.

Åren innan har jag ju kört strutsmetoden (huvudet i sanden) och bara klippt bort körsbärsskotten allteftersom de växte. Syns inte, finns inte!

En lärdom att dra - gör inte det. Man kanske slipper se plantorna, men rötterna växer sig starkare och starkare under jorden och när det väl är dags att gräva upp dem på riktigt så är de infernaliska att få bort. Med andra ord - fram med spaden direkt, inte sekatören.


Nästa steg var att få bort den gamla körsbärsstubben.

Copy vill vara i centrum...

Det var ett dagsverke som hette duga!

Men rötterna från stubben gick hela vägen ut till muren och eftersom jag dessutom ville utvidga solnedgångs-rabatten längs med hela murens ovankant så måste ju stubben bort...

...en riktig attention junkie...

Arbetet blev inte på något sätt enklare genom att Copy envisades med att rulla runt/åma sig/slingra sig runt benen på oss precis där vi höll på att gräva...

Vad är det med nygrävd jord som gör att våra katter bara måste ligga och vältra sig i den?

...vår lortgris.

9e mars

Dagen därpå värker kroppen redan när man kravlar ur sängen men det är bara att bita ihop.

Det ser ut som att en bomb exploderat i trädgården - men det kan bara bli bättre.

Sambon påpekar dystert att vi inte lär få några blommande pioner alls i år efter den här behandlingen - om de ens överlever? - men jag är rätt övertygad om att det kommer att gå bra iom att vi är så tidigt ute.

Men hela projektet känns lite hopplöst när vi ser hur erbarmligt omfångsrik körsbärsstubben är.

Och jag börjar inse att en blivande rabatten på ovansidan kommer bli ganska... eh... stor.

Ehm.

Men vi gräver på, sambon kämpar med stubben och jag rensar kirskålsrötter och tar vara på pion- och vallörtsstumpar (bra arbetsfördelning!).

...och mitt i allt är grundarbetet klart! Då är det dags att placera ut bottenstenarna, de största, och genom dem definiera murens form.


Vi gör om formen lite grann så vi får en snyggare svängning på muren.

Placerar ut stenarna med minst 5-10cm avstånd till den bakomliggande jorden och fyller bakom och mellan stenarna med grus. Man skulle ha kunnat lägga nån markväv här för att hålla ogräset i schack, men vi bestämmer oss för att det inte ska behövas (få se om det var rätt beslut...)

När kvällen kommer ligger den är.

Muren.

Kanske inte perfekt, men vad fasen.
 
Vi försökte placera ut så många stenar som möjligt med den mossiga sidan utåt.

Jag ville gärna få till känslan av att muren är urgammal och alltid har legat där, för något som känns sprillans nytt rimmar alltför illa med bagarstugan.

Det jag alltså inte gör denna vår är gräva upp pionerna och rensa bort kirskålen och vallörten mellan dem. Det är ett härke-jobb som måste anstå till hösten. För alla pioner måste alltså lyftas upp, befrias från kirskålsrötter och sen måste hela ytan grävas igenom och rensas.

Och jag inser att det inte finns en chans att hinna med det denna vår.

Ett par dagar senare slänger jag på hönsgödsel som myllas ner med ett tunt lager kogödsel. Viktigt att inte lägga på för tjocka lager, pionerna vägrar ofta blomma om rötterna hamnar för djupt, nästan uppe i markytan bör rötterna ligga.

Av växterna syns nu inte ett spår efter allt tramp och bök...

18e mars

...och ytterligare några dagar senare faller snön och täcker in allt i vitt snöfluff...

...men till slut kommer våren på riktigt och det finns sjutusenmiljarder saker att göra. Så rabatten längs med murens ovankant får vänta...

Bilden till vänster är tagen nästan samma tidpunkt som bilden ovan för 2012. Skillnad, huh?

Men hur gick det då för de stackars nedtrampade pionerna? Blir det några blommor i år?

Jodå, de första knopparna är på gång!

Blommorna lär vara som finast lagom till midsommar, precis som vanligt.


...men det som är allra finast just nu är kirgislökarna.

29e maj

De uppskattade nog verkligen hönsgödslet i våras, för så här stora och fina har de aldrig varit under våra år här!

"Alm, hägg och hassel blomstra för vind"

Mellan hägg och syren. Där är vi nu.
En rätt bråd tid, då mycket måste ske för att ge utdelning senare...

Jag läser Lang igen. Och Lang refererar som vanligt ganska mycket till Almquist. (Fasen, man borde hinna läsa lite mer sånt!) Och precis som så många gånger förut får jag ofta tag på Lang-böcker som, när jag väl läser dem, visar sig stå i direkt samklang med naturens skeenden hos mig i just den stunden. Så också den här gången.

Som om hon beskriver våren just hos mig, just i år... Spooky.

[Är ju gammal litt-vetare och ränderna går väl aldrig ur. Svårt att låta bli att tolka och försöka hitta samband - fast jag mycket väl vet man kan läsa vilken text som helst så som fan läser bibeln...]

Mig finner ingen,
ingen jag finner.  
Alm, hägg och hassel blomstra för vind -
Jag ler åt alla,
alla åt mig le.  
Alm, hägg och hassel, lönn, sälg och lind
blomstra för vind,
buga för vind - 
Ett vet jag bättre än att klänga och springa,
det är att sjunga här under lind.

- Almquist, Tintomaras sång 

Nåväl. Över till något mer prosaiskt och jordnära.
Potatis och lök, till exempel.

16e maj

Den 26e april satte vi den första potatisen och nu börjar den titta upp!

Det är inget under av snabbhet; det finns mängder med knep jag hade kunnat ta till för att skynda på det hela, men i år blev det inget med det. Bara knölarna rakt ner i jorden, inget lull-lull.

Det man hade kunnat göra är att täcka marken med någon typ av mörk väv för att värma upp jorden innan. Ett par veckor innan sättning brukar vara lämpligt. Gjorde vi inte.

Efter man satt potäterna hade man kunnat täcka dem med flera lager fiberduk för att skydda mot frost och snö. Gjorde vi inte heller.

Och det gick ju faktiskt bra ändå.


Men den 26e april satte vi ju också de förodlade potatisarna...

Dem hade vi täckt med ett lager fiberduk (på tok för lite, jag vet, jag vet). Och så kom snön. Och all den gröna blasten blev ett minne blott.  

Vad händer nu då? funderade jag men lät dem sitta kvar orörda.

Svaret: egentligen ingenting. Blasten är död, men vid markytan spirar nu nya små skott.

Hur mycket tid gick förlorad? Eller vinner vi nån tid jämfört med de som bara var groddade?
Ingen aning...


Den 18e maj sätter vi ännu mer potatis.

Det blir en rad King Edward (ca 1 kg). Det är ju en ganska känslig sort, men nu är vi trötta på alla fasta potatisar - till gratäng vill man ju faktiskt ha en mjölig sort.

Och då är ju KE bäst.

Det blir också en rad sparrispotatis som jag råkat få av misstag med en leverans från nätet. Rysligt förargligt, det var Asparagus (sparrisplantor) jag beställt - inte Asparges (potatissorten)...

Dessutom blir det två rader Asterix, eget utsäde. Från den mest muspåtuggade byttan.

Vi börjar inse vilken tur vi haft med mössen, tydligen har just den här byttan med potatis stått mest lägligt till för dem, för oj så de har gnagt! Övriga byttor och karotter med potatis har de lämnat nästan helt ifred. I skrivande stund har vi fortfarande finfin hemodlad Asterix kvar till matlagningen. Lär räcka ända till midsommar utan problem. (Tjoho! Helt självförsörjande!)

Målet för mig är att kunna ta eget utsäde i största möjliga mån, kanske köpa någon säck till varje år för att hålla sjukdomar osv från landet. (Och testa lite nytt, så klart.)


Så är det dags för sättlöken. Det blir bara röd-, gul- och schalottenlök (och purjo och vitlök, så klart) för i år byter jag ut silverlöken mot salladslök, men den sår man ju.

Är långt ifrån nöjd med kvaliteten på röd- och schalottenlöken i år, fast jag valde och vrakade så tidigt som möjligt på året. Rödlöken är hur liten som helst och av schalottenlökarna är nästan hälften ruttna. (Då hade jag ändå köpt en förpackning extra för att vara på säkra sidan, så det känns verkligen lite trist.)

Över hela lökbädden sår jag en hemkomponerad fröblandning. Til lyst, som danskarna säger. Blåklint, jungfrun i det gröna och vallmo, i olika nyanser av "mauve" (hur fasen översätter man det? Typ 'mullvad'?)

Jag har ingen aning om det kommer bli bra eller inte. Hade från början tänkt så fröna i potatislandet, men där måste man ju kupa och greja, det kan väl inte vara så bra om små frön ska kunna gro?

Så fröna hamnade bland löken istället. Lite på impuls sådär. Kan ju alltid flytta en del plantor till potatislandet sen när det är kupat och klart, tänker jag mig...

Så är det dags för purjon.

Jag står där med mina riktigt fina plantor (att blanda benmjöl i det understa jordlagret vid sådd verkar ha varit en hit!) och hummar lite för mig själv.

Gjorde inte Monty nåt speciellt med purjon i nåt Gardener's World-program...?

Trots det strålande solskenet därute traskar jag till datorn och googlar lite. Och jamenvisst! Hål- och klippmetoden, så var det!

I korta drag: Gör ett rätt djupt hål (helst med en "dibbler") för varje planta, ta isär plantorna försiktigt, försök spara så mycket rötter som möjligt, skruva ner plantan i gropen, klipp av blasten och vattna sen rejält. Inte fylla på med jord, det sker automatiskt när man vattnar...

För kortfattat? Kolla videon här: Monty Don planterar purjo.


När det är klart syns det inte mycket av plantorna. [Purjoklippet blir för övrigt riktigt gott finhackat i dill-kräftröra till bakad potatis. Mums!]

Det här är verkligen inget jag hade kunnat komma på själv, men om Monty rekommenderar det, ja, vem är jag att säga emot?

Fast han verkar visserligen inte direkt ha den lerjord jag har här. Vi får väl se...

Avslutar med att så mammas hemplockade dillfrön bland purjon. Lite lagom slarvigt, då brukar de gro bäst. Det borde iaf funka fint.

18e maj

Det är jobbigt att sätta lök.

Tror rygg och knän ska gå av till slut - men när jag ändå är nere på den nivån så får jag syn på nåt hoppingivande! Första jordgubbsblommorna!

Den gröna rosetten (tack mamma!) visar att det är en 'Zephyr'.

Och helt enligt mammas noteringar: "Zephyr (tidig)".


Jordgubbar och potatis till midsommar då? Check!

Det här med slumpen och bristande impulskontroll

Den här helgen hade jag rigoröst planerad. Jag visste exakt vad som måste hinnas med. Men...

Av ren slump vart det spontan och mycket trevlig lunchdejt på fredan.

Och då fick jag i händerna den där farliga katalogen som jag hållit mig ifrån den här våren... Som jag har så svårt att inte sträckläsa. Inte kan sluta drägla över. Zetas växtkatalog. Den årliga bibeln.

Stella chillar på altanen.

På fredag eftermiddag-kväll sitter vi på altanen medan solen går ner, lyssnar på musik och njuter av gott vin. Men jag är inte så värst social, jag läser katalog istället. Och när jag skriver " läser" så menar jag verkligen läser...

Läser och mutterputtrar jag över att jag aldrig nånsin kommer iväg till Sthlm den här tiden på året. Och att de allra flesta godbitarna alltså hinner ta slut. Som alltid.

Sambon hummar lite lagom ointresserat.
Fler blomster är nog det sista han anser att jag behöver.

Lördan lyckas vi fördriva med lite allt möjligt. Egentligen är vi på tok för lata. Men vi har ju hela söndan på oss...

...eller?


"Sover du?" viskar R från dörröppningen lite före klockan sju på söndags-morgonen [att han aldrig kan ta sovmorgon, konstiga mänska].

Jag skakar på huvudet och borrar ner näsan djupare i kudden.

"Om vi åker nu så hinner vi till Zetas och hem igen i vettig tid..."

Åh...

Protesterar lite svagt först. Att vi inte hinner. Faktiskt inte hinner.

Men när han sålunda vänder och går så halvfaller/kravlar jag mig yrvaket ur sängen och mumlar "...vänta, vänta, jag kommer, jag kommer..."

Myskmadra som marktäckare.

Och det är lika fint där som alltid. Och maten är god.

Man lär sig ju av sina tidigare misstag, så vi startar med lunch direkt, så snart de börjar servera.

Då slipper man dels de ibland hysteriska köerna och dels får man sen vara rätt så ifred på avdelningarna medan alla andra lunchar.

Fiffigt, huh?

Heaven!

Det är hit jag alltid dras - hit till perennerna och sen vidare till buskar och träd...

Träden tittar jag längtansfullt på men håller mig långt ifrån, eftersom det helt enkelt inte går.

Inte ännu...

Blodbok.

Gammal ormhassel i förgrunden.

Blomsterkornell.
Fint citronig nyans.

Oh, gimme, gimme!
En sån stenlykta vill jag verkligen ha.
[Undviker medvetet att leta prislappar på sånt.]

Krypande tall av något slag.
Jaja, barr är väl rätt schysst det också.
[Kan ni fatta att jag redan köpt sex barrväxter i år? Sex stycken! Jag!?]

Japanska lönnar. Modell större.
Jag förklarar att vi måste skynda oss förbi lönn-avdelningen.
Jag får inte fastna där, inte fastna i lönn-samlar-mani-träsket...

Ny sorts fingerborgsblomma, 'Double-nånting'.
Busligt snygg, men hiskeligt dyr.
Inte ens jag betalar 189 spänn för nåt som bara är tvåårigt...

Det här med glas, alltså.
Ujujuj, så snyggt.
Så länge katterna är unga och drumliga så är det helt out of the question hemma.
Men man kan ju drägla lite.

Nåt jag missade att fota var de stoora handblåsta glasflaskorna.
Ooh. 795 spänn. Eh, nej tack.
Men ooh...


Vad kom jag då hem med?

Sambon bestämde litegranna i den frågan, en kärra fick det bli, varken mer eller mindre. Det var nämligen han som snällt släpade kärran efter mig och gick skytteltrafik mellan den och mig allteftersom jag utbrast ooh! och ahh! med jämna mellanrum...


Alla perenner fick inte plats i baljan hemma - de var nämligen lite torra (aja baja!) och behövde raskt vattnas. Men de här vart det (...och ett par sorter till plus ett par buskar...)
Men mer om det senare.


Men måste säga att sambon verkligen imponerade när han utbrast:

"...men ska du verkligen ha en till sån här!?" när jag räckte honom en frilandsadiantum. Han kände alltså igen den från krukväxten vi har inomhus; den där lömska som inte får torka ut. Som t o m han lärt sig vattna ibland - men som ändå varit farligt nära att torka ihjäl flera gånger...

Impressive!

Första rabarbern och vårens sköra skönhet

Tänk att vårens skönhet är så ljuvt bräcklig.

29e april

På bilden intill är det lilla vårkörsbäret nästan fullt utslaget. Helt fantastiskt.

I mitt stilla sinne jämför jag med dess likar på Kungsan i Stockholm och tänker att det nog tar några år innan det kan tävla med dem i blomprakt.

Två dagar senare ligger snön decimetertjock över hela trädgården.

Och över hela länet...

Jag gitter inte ens ta nån bild, blir bara så förfärad över hela eländet.

En viktig planta hinner jag i alla fall ta vara på innan snön och det är den söta lilla dubbla vitsippan.

Nu varsamt krukad, 3 rhizomer med samma vackra blomma, få se hur den artar sig! Så småningom ska den få hamna intill sina kamrater i lunden.

4e maj

I lunden blommar nu 'Green Fingers' riktigt fint.

Men vänta nu!

Vitt burr i mitten - är det en planta 'Green Dream' som smugit sig in bland de andra? Eller är det tvärtom? (Eller är det bara naturlig variation?)

Ibland när man googlar och läser lite för många forumtrådar på en gång så tappar man bort sig totalt. Plantan är iaf inköpt som 'Green Fingers' och de flesta av blommorna saknar vitt burr - så jag chansar på att det är ett styck 'Green Dream' som är katten bland hermelinerna.

Inte för jag klagar det allra minsta!

10e maj

Några dagar senare är också den köpta dubbla vitsippan i full blom.

Jag hittar inte etiketten (fasen också!) men kanske är det 'Vestal'? Har för mig det.

[Nejdå, inte 'Vestal' - 'Bracteata' är det juh! 'Vestal' blev däremot inhandlad några månader senare...]

13e maj

Den blåblommande vitsippan 'Robinsoniana' är sist ut bland de udda sipporna.

Än så länge inte fullt utslagen, men ljuvt vacker...
















Så börjar stjärnnarcissen 'White Lion' blomma.

Oh, den är fin! Och har härlig doft.

Inser dock lite bekymrat att det bara är tre plantor som blommar i år, två är bara blad. Borde kanske vara lite generösare med näringen dårå.

Och så skulle det kanske vara en idé att införskaffa åtminstone en till påse lök på hösten...


Snygga kaukasiska förgätmigejen, Brunnera macrophylla 'Jack Frost', är rätt sen med blomningen i år.

Men mycket fin när den väl kommit igång.

Lade jag på lite väl mycket naturgödsel på den i våras, kanske?

13e maj

Så är det äntligen dags för den vita hundtandsliljan, Erythronium revolutum 'White Beauty' att börja blomma i surjordsrabatten.   

Ser lite ut som en exotisk fjäril/excentrisk älva är ute på vift... Underbart söt!

Två av tre satta lökar verkar ha klarat sig. 

Får väl sägas vara rätt ok utdelning, men jag vill nog gärna ha fler ett annat år...

Ibland blir de mest otippade företeelser vackra - fast man aldrig kunnat förutspå det...

Till exempel hjärtbergenia på mossig sten.

Jag avskyr hjärtbergenia och vi har gjort otaliga försök att utrota dem från framsidan.

Jag har visserligen inte gått på dem med Roundup, men med vilt våld har jag och min moder slitit bort många, många skottkärrelass.

Och den här plantan som klänger på stenen har jag gett onda ögat i många veckor och tänkt att den sjunger på sista versen.

...Ända tills jag mitt i allt kom hem från jobbet en dag och faktiskt såg den. Såg den på riktigt - de glansiga bladen mot den ruffa stenen, blommans rosa ton mot det grå och det gröna, de fina proportionerna. Som ett egenkomponerat stilleben.

Och det är ju vackert! Så den får vara kvar ett tag till...


I rabatten börjar nu tulpanerna bekänna färg.

Det är klurigt med tulpaner, att veta vilka som kommer tillbaka och vilka som inte gör det. Vilka som är pålitliga och fortsätter se ut som de gjorde på påsens bild och vilka som förändras.

Papegojtulpaner har jag lärt mig att hör till de allra opålitligaste - så dem håller jag mig ifrån. Men dubbla, fransade och grönbandade...? Jodå, det ser lovande ut!

På bilden intill den dubbla tidiga sorten 'Blue Wow'. Förvisso inte lika stor i blomman som ifjol, men både färg och blomform ser lovande ut.


Grönbandade 'Spring Green' är lika vacker (och tidig) som ifjol. Eventuellt något mer 'citronig' i färgen i år, men det är en vacker nyans det också.

Vippramsen intill dem är precis på väg att börja visa blomknopparna, få se om de hinner stå intill varandra i blom i år också.

Ifjol var det på håret...

13e maj

Så börjar häggen slå ut sina blommor.

Jag är inte överdrivet förtjust i doften och jag ogillar högeligen vad häggspinnmalen brukar göra med dem. Men ett par buskar kan man ju alltid spara...  De är ju riktigt vackra när de precis slår ut i blom.

Lite observationsmässigt intressant är att häggens första utslagna blommor sammanträffar med de allra första utslagna blommorna på stora sötkörsbäret...

Försöker fota, men ljuset är inte på min sida denna gång. Men sammanfattningsvis - vi kommer drunkna i körsbär (om blomrikedomen är något att gå efter). Jippi!


Samma dag slår de första liljekonvaljerna ut sina blommor. Den doften!

Är dock inte helt nöjd med placeringen av dem. Mitt i gruset, i det ena "hörnet" av vändplanen.

Funderar om någon planterat dem där eller om de hittat dit helt själva?

Ett är säkert, den dan hela framsidan görs om så måste hela den gruppen av liljekonvaljer räddas.

Så är det bara.

Vi avslutar dan med att (äntligen!) fylla ny jord i pappas drivbänk och så sallad, persilja, rädisor och ruccola. Det hade ju varit fullt möjligt att göra det för en månad sen, men ibland hinner man ju bara inte med...

Eller avslutar dan, för en delen? Inte riktigt.

Sambon spänner på sig skyddsutrustningen och ger sig i kast med att meja ner hela backens kirskål med röjsågen (1a gången i år).

Under tiden skördar jag årets första rabarber - det blir rabarberkompott till sambon och rabarberpaj till mig.

Himmelskt gott.