Gambia 2013 - Flodtur från Lamin Lodge

Nästa utflykt bar av till Lamin Lodge invid The Lamin Bolong.

När vi lämnade hotellet kändes det som mitt i natten, men det var bara någon timme innan gryningen.

Väl framme vid lodgen är det fortfarande kolsvart, men den omgivande naturen sjuder av liv som börjar vakna så smått efter en lång natt.

Vi går med försiktiga steg längs en ojämn stig, endast bitvis upplyst med fotogenlyktor. Vad som finns utanför stigen, i det kompakta mörkret, är omöjligt att se. Vi leds över spångar, uppför en knakande trappa, till lodgens översta våning där vi inväntar gryningen med en kopp kaffe. 

Det är en rätt otherworldly upplevelse att sitta i nästan totalt mörker med människor man inte känner, inte ens vet hur ser ut, och vänta på att solen ska gå upp.

Vi ser ljus glimta långt borta i fjärran. Det är ljusen från huvudstaden Banjul, får vi veta.









Så kommer det första gryningsljuset och vi kan börja utforska omgivningarna.

Lodgen beskrivs i guideboken som  'a jungle shack' och det är exakt vad det är också.

Byggnaden är 3 våningar hög och står på pålar precis invid floden. Den är byggd nästan uteslutande av naturmaterial, främst drivved som lämnats till största delen obehandlad. Huset ser uråldrigt ut och smälter väl in i omgivningarna.




I gryningsljuset kan vi börja se byggnaden ordentligt; alla bryggor, pålar och trappor.

Mot den ljusnande horisonten framträder moderna och lyxiga segelbåtar som ligger för ankar.

De tillhör rika västerlänningar som hellre väljer den lugna och stillsamma Lamin Bolong som viloplats snarare än myllret inne i Banjul.

Deras vita strömlinjeformade skrov och glänsande fernissa står i skarp kontrast till lodgens grå och obehandlade yta, till all dy och den vilda grönskan...


Så är det äntligen dags för oss att ta plats i våra båtar.

De är betydligt mindre ranka än de i Makasutu, det tackar vi särskilt för.

Varje båt får sin egen lokalguide och de är fantastiskt duktiga på all natur och svarar ivrigt på alla frågor.


Flera av båtarna är vackert dekorerade...










Så visar sig solen äntligen över horisonten.

Det är ganska svalt och en frisk bris blåser på floden även om det ser lugnt ut.

Flera i sällskapet klagar på kylan, men tack och lov har man ju lite vett sedan tidigare turer i Afrika. Jag har med mig både fleece och sjal så mig går det iaf ingen större nöd på.

Men man blir så klart rätt kall om fingrarna när man vill ha kameran redo jämt...

R lider inte det minsta trots kortärmat och shorts, men han fryser ju å andra sidan aldrig.

Vi styr ut på vattnet och det är sagolikt vackert.

Det är alldeles tyst.

Eller inte helt och hållet, när man verkligen lyssnar hör man låga chirpanden och kvitter från fåglarna.

Och det prasslar och rasslar bland mangroven.


Vi glider ljudlöst förbi mangroverötterna och spejar in i bushen, speciellt på span efter kungsfiskare. Både R och jag är löjligt förtjusta i dem, men de är sjukt svåra att få syn på.

I skyn ovanför oss ryttlar rovfåglar.

Gamar swooshar förbi med tunga vingslag och på dybankarna springer mängder med små och stora vadarfåglar. 

Guiderna är flinka på att peka ut allting för oss och gänget som är med på den här turen har vett på att vara betydligt tystare än skränflocken senast.


Den engelska damen i blå tröja har bott länge i Bangladesh och hennes frågor är både initierande och impertinenta. Precis så som jag alltid föreställt mig Miss Marple...



Naturen är helt fantastisk, vild och helt otämjd.

Jag får bara positiva associationer, men som gammal litteraturvetare så far mina tankar till kolonialismen och hur den tidens commonwealth-människor måste ha betraktat det vilda.

Som något främmande, något 'Other' - något som måste tämjas, disciplineras och kuvas.

En fasa för det okända som kanske resulterar i the utter madness. Som Mr Kurtz  i Heart of Darkness: "The horror! The horror!"

Så får vi till slut syn på den första kungsfiskaren!

Det är en Malakitkungsfiskare, den näst minsta av de 9 sorter som finns i Gambia.

De är otroligt svåra att få syn på där de gömmer sig långt in i vegetationen.

Bara minuter senare får vi syn på nästa! Det är en Gråfiskare (Pied Kingfisher).

En vuxen honfågel, lyckas vi klura ut från fågelboken vi köpt.

Allteftersom solen stiger ökar trafiken på floden.

Fiskarna återvänder från sina nattliga fiskefärder.

Allehanda farkoster används.

Sista fågeln för dagen att fastna på bild är den gäckande Afrikanska Ormhalsfågeln (African Darter).

Bilden som är tagen sekunden efter denna visar exakt samma vegetation men av fågeln syns inte ett spår. [Gissa hur många sådana bilder jag fått rensa bort?]


Så bär det av tillbaka mot lodgen och en välbehövlig frukost.

Vi bjuds på en rätt exotisk buffé av afrikanskt stuk, otroligt gott och mättande.






På väg tillbaka till bussen går vi samma stig som på morgonen, delvis på spångar över dyn mellan mangroven.

Men vad är det R fått span på?

Kan det vara...?



Jag ställer mig och spanar mot dyn jag med. Jag vet vad jag hoppas på att få se...

Och jamenvisst! Mudskippers!

Eller slamkrypare på svenska så klart, men jag tycker bättre om mudskipper, det passar dem också bättre där de kvickt som attan sprätter iväg över dyn.



Vi får snart sällskap av ett helt gäng turister som undrar vad i all världen vi tittar på.

Snart har de flesta i alla fall fått ögonen på dem, och vi häpnar över att de är så små!

Väl hemma läser jag på lite och inser hur himla många olika sorter det finns. De vi hittade här måste vara en av de minsta sorterna, bara ett par cm långa.

Visst ser ni dem? [Ni har väl inte glömt att man får bilderna i full storlek om man klickar på dem?]