Gambia 2013: Makasutu - den heliga skogen

Vår första utflykt i Gambia bar av till Makasutu.

Makasutu var från början ett stort område med övergiven djungel. Ingen hade bott där på århundranden.

På Mandinka betyder makasutu ungefär "helig och djup skog". Legenden berättar att en ärevördig klanhövding blev begravd här efter att han dödats i strid. Efter detta beskyddades hans grav av djinner, kraftfulla andar, som fördrev alla som vågade sig in i skogen. Skogen övergavs så småningom helt.

Detta faktum var dock inget som hejdade ett par engelsmän, English och Williams, som på 90-talet bestämde sig för att skapa ett center för eco-turism här.

Från början möttes deras idé med stor skepsis från lokalbefolkningen - men mitt i allt hörde man talas om en ny legend som berättade att två vita män skulle komma till skogen, rädda den, och göra den berömd!

Hmm - visst är det behändigt när legender poppar upp när man mest behöver dem?

Nåväl. Än idag anses djungeln vara besjälad av lokalbefolkningen eftersom det anses att många märkliga ting sker här. I dagsläget är skogen fredad och många av lokalbefolkningen jobbar för projektet och The Makasutu Wildlife Trust, vilket naturligtvis är positivt då det ger arbetsmöjligheter och borgar för en hållbar utveckling.

Vi kommer fram till Makasutus hantverkscenter och efter en kort promenad genom skogen kommer vi fram till lodgen som ligger vid The Mandina Bolong (en bolong är en biflod till Gambiafloden).

Från början var planen en enklare lodge, bara ett övernattningsställe för besökare, men idag ser det mer ut som om ett stycke lyxhotell råkat dimpa ner mitt i bushen. Både vackert och absurt på samma gång.

Vi klättrar upp i det bländvita tornet och spanar ut över floden och de omgivande mangroveträsken.

Trapporna är svajiga och jag känner mig riktigt vuxen när jag inser att jag faktiskt inte har något att bevisa och alltså inte  behöver klättra högst upp utan kan stanna kvar på näst högsta plattformen. Utsikten är vacker härifrån också.







På baksidan av tornet ligger ett fantastiskt vackert poolområde med poolbar och allting.

Jag kommer osökt att tänka på den typer av miljöer som skurkarna i Bondfilmerna brukar vistas i. (Lite samma känsla som Cesar Manrique's verk på Lanzarote.)


Efter en stunds väntan anländer våra pirogbåtar och det är dags att sätta på sig flytvästarna innan det bär av ut på floden.


Ganska så ljudlöst glider vi fram genom mangroveträsken.

Skillnaden mellan ebb och flod är stor här, och mangroveskogen är absolut livsviktig för att hålla marken på plats så att inte allt bara flyter ut i havet.










På mangroverötterna växer ostron som kvinnorna plockar vid ebb.

De största säljs på marknaden och de mindre äter man hemma och av ostronskalen gör man både puts och färg.

De stora högarna vid stranden är högar av skal som vittnar om många generationers ostronfiske.

Ostronen har otroligt vassa kanter och är omöjliga att plocka med bara händer, man behöver särskild teknik och vassa redskap för att få loss dem från rötterna.

Barnen tittar storögt på oss där vi glider förbi deras fiskeläger.
 
Guiderna pekar ut en del både fåglar och växter på vägen, men jag kan inte hjälpa att jag är besviken.

Vi far fram genom vattnet på tok för snabbt, våra kära nordiska fränder har inte vett på att hålla tyst (är liksom rätt så nödvändigt om man ska komma djurlivet nära) och hela flodturen är över nästan innan den hunnit börja.

Vi får i alla fall se ett par Senegal think-knees, Senegaltjockfot på svenska, vid strandkanten.

Vi får en glimt av en Afrikansk ormhalsfågel också, men den vill inte fångas på bild.

Efter flodturen är det dags att utforska skogen till fots. Man får se upp var man sätter fötterna för myrorna här är rätt så mycket mer aggressiva än de vi är vana vid hemifrån.

Vi går genom ganska torr skogsmark (inte riktigt så jag föreställt mig djungeln) och mellan träden skymtar vi med jämna mellanrum flocken av röda babianer som följer oss på vår färd.

Speciellt fina är ekipagen med små ungar som klänger sig fast på honornas ryggar.

Vi ser främst honor och ungdjur här, så jag gissar att det rör sig om en haremsgrupp med en alfahanne. Vi ser honom lite senare vid lunchen, och han är verkligen imponerande med sin lejonman och kraftiga kropp. Han är nästan dubbelt så stor som honorna och ger ett lite hotfullt intryck med sin styrka och snabbhet. Vi förstår vem det är som bestämmer.


På vägen pekar guiden ut ett bo med honungsbin i ett träd.

Jag spanar men lyckas (naturligtvis) inte se nån honungsgrävling i närheten. Å andra sidan har jag för mig de äter honung som de kan gräva fram ur marken med sina kraftiga klor, de kanske inte klättrar i träd?


Guiden stannar också och pekar ut ett träd i Mahognysläktet och berättar om dess antibakteriella egenskaper.

En babianunge sitter vid en skada på trädet och snaskar på kådan...

Färden går till Marabouten, ”den heliga mannen”.

Han bor ensligt till med sina getter och fjäderfän, hans liv är dedikerat till att tyda tecknen och hjälpa byborna med alla deras spörsmål.

Varje stam har sin schaman, eller medicinman, som står i kontakt med andarna. De går under många namn och kan också kallas kankurangs eller kumpos beroende på vilken stam de tillhör.

Marabouten är mycket vördad och respekterad i Makasutu. Spår turisternas framtid, det gör han också.

Även om jag generellt är skeptisk till allt vad turist-jippon heter så kan nog ingen låta bli att bli lite gripen när man sitter bredvid en så unik person i en så speciell miljö.

Dryga 90 år gammal är han, invirad i vad som ser ut som fiberdukar under sin filt, med stickad yllemössa på huvudet och solglasögon. Han är liten och tunn, spröd av ålder. Händerna darrar och han viskar oupphörligt för sig själv medan han placerar en spegel i min hand. Sen tittar han stint in i sin egen blick via den röda plastspegeln medan han muttrar för sig själv. Man skulle kunna skratta åt det hela, men tro mig, när man sitter där i hyddans svalka så känns världen utanför mitt i allt väldigt avlägsen. Att han sen är ganska så pricksäker i sina ord (i alla fall tolkens version av dem) gör det ju inte mindre bisarrt.


Efter detta bär det av tillbaka till hantverksbyn under det gigantiska Baobab-trädet där vi bjuds på traditionell gambiansk lunch med fisk, kyckling, grillade grönsaker och en massa chili.

Medan vi äter närmar sig babianerna igen, och vi får se dem på riktigt nära håll.

Lite för nära håll, för när efterrättsbananerna delas ut är de kvicka på att sno dem direkt ur händerna på turisterna.


De drar sig inte från att hoppa upp på borden där folk med nöd och näppe ätit klart.

Lite läskiga är de allt.

Men samtidigt är ju familjesammanhållningen fantastisk att se på så nära håll.