Cypripediumväntan och ormbunksfrossa

Ja. Jag gillar att samla på saker och ting. När jag var barn var det först porslinskatter, sen stenar och fossil. Sen blev det böcker och musik (det är det fortfarande). Men nu är det ju då främst växter som gäller.
Frågor på detta? *skratt*

Stella - manisk samlare.

 Mitt största problem är väl att jag kan gå igång på lite allt möjligt i växtväg. Och köper jag nån ny sort så vill jag ju gärna att den ska ha en kompis (jaja, det är exakt som med porslinskatterna, de fick inte heller vara ensamma).

[På tal om katter - för Stella är det enkelt; hon samlar bara på möss...]

Men jag har ändå vissa riktiga svagheter så som magnolior, sippor, toffel-orkidéer och ormbunkar...  Än så länge är jag ganska duktigt restriktiv med magnoliorna (förutom de som redan/fortfarande bor på Åland, herregud) eftersom jag helt enkelt inte har plats för dem ännu. Men sippor, orkidéer och ormbunkar - det har jag plats för. Extra fiffigt eftersom ju sipporna och orkidéerna kan bo tillsammans...

Hur sipporna jag planterade 2013 såg ut när de blommade har ni ju redan fått se - men sen följde en spänd väntan på orkidéerna...

Cypripedium-sorterna från 2013.

De cypripedium-sorter jag satte ifjol ser ni ovan. Av dem bökade ju svinen upp 'Pueblo', så den trodde jag knappast skulle blomma... Men de andra?

23 maj

I slutet av maj börjar man kunna gissa sig till vilka som ska orka blomma det året. Först ut är 'Kentucky'.

Den dagen (23e maj) är också 'Pink Blush' och 'Pueblo' synliga ovan markytan, men spinkiga, spinkiga - definitivt inte blomfärdiga.

 ...men av 'Regina' syns inte ett spår.

27e maj

Fyra dagar senare är det inget snack - 'Kentucky' tänker verkligen blomma!

Med  t v å  blomstänglar!

Wihii! =)

27e maj

 ...men vad är då detta?

Jomen visst, det är 'Regina' som lite sömnigt eftersläntrande börjar kika upp ur jorden.

Fint folk kommer sent, eller hur heter det? och Regina betyder ju drottning, såå...

8e juni

Drygt en vecka senare börjar man i alla fall skymta blomman mellan foderbladen.

Spännande!

Trots att det är hektiskt på jobbet försöker jag hinna hit varje dag och kika...














...och dagen därpå har blommorna öppnat sig ytterligare lite, lite mer...

9e juni

Och så händer det till slut. De slår ut!

13e juni.

Och jag står oroligt och vaktar på dem som en hönsmamma, för fasen vad det blåser den dagen!

De får ju inte blåsa sönder det första de gör heller...

Nästan omöjliga att få i fokus, dessutom.



Det är först när de slagit ut helt som jag säkert vet att det är ' Kentucky'.

Fast det borde ha varit 'Pink Blush' enligt etiketten...

Jag är osäker på om det är för att jag planterade fel planta på fel ställe, eller om den helt enkelt var felmärkt...

Alltid lika frustrerande när sånt händer.

Nu så här efteråt är jag lite irriterad på mig själv att jag inte alls fotade de som inte tänkte blomma. 'Regina' såg minst lika kraftfull ut som 'Kentucky' gjorde så jag var nästan övertygad om att få se ett par blommor på den också, men tji fick jag! Förmodligen var det därför jag aldrig fotade - jag väntade på knopparna som aldrig kom...


Medan orkidéerna står mitt emellan knopp och blom går jag loss på ormbunkar...

Träjon

Ormbunksmani?

Jag verkar inte vara ensam om detta, det finns t o m ett namn för det, åtminstone under den viktorianska eran - 'Pteridomania'.  Och så klart finns det också böcker om det, t ex Sarah Whittinghams The Victorian Fern Craze. [Hett julklappstips till mig, ifall nån undrar].


De har alltid fascinerat mig. Dessa små brunfjälliga, hopkrullade skott som med sån ungdomlig energi, okuvlig kraft, sträcker sig mot ljuset och vecklar ut sig till nånting fantastiskt vackert... 

Kommer inte ihåg hur gammal jag var när jag grävde upp och flyttade min första ormbunke - kanske 10? - till skogsdammen jag grävt (och pappa hjälpt till att mura).

Utrustad med skottkärra och spade tvärs genom skogen på Åland...

Helt på eget bevåg ska tilläggas, för naturligtvis gräver man inte upp ormbunkar till höger och vänster bara som man har lust heller.

Jaja, det ska böjas tidigt det som krokigt ska bli, eller va?

Träjon

Framför sommarhuset har vi en rad med träjon Dryopteris filix-mas. Dem har jag redan flyttat några av, lite hit och dit. 

Den dagen det huset rivs måste de alla bort oavsett, så då kan jag lika gärna börja flytta dem i god tid.

Träjon är otroligt skulpturala, men ärligt talat är nog strutbräken Matteuccia struthiopteris, ett strå vassare.

Men man måste tänka rysligt noga efter var man sätter dem eftersom de inte alls stannar kvar där man tänkt utan snabbt kan ta över en hel rabatt.

Träjon, däremot, vet sin plats och rör sig bara sakta i sidled.

Sen har jag ju då köpt lite olika sorter också. Först ut svartbräken Asplenium trichomanes.

Den sorten har jag varit sugen på ända sen vi såg den på botanikexkursionen till Kinnekulle för oherrans massa år sen.

Då fick vi lära oss att den trivs i klippskrevor, mellan stenblock, och det gjorde att jag visste exakt var den skulle få hamna!

När jag planterar kör jag en egen blandning av rhododendronjord och lite kogödsel till dem allihop. De flesta ormbunkar trivs i neutral till svagt sur jord, så det borde funka.

Stora frågetecknet är väl just svartbräken, eftersom vissa sorter endast växer i kalkrik mark, men här och var anges det att den klarar svagt surt den med. I värsta fall får jag väl slänga dit lite äggskal i vår...

Som kompis mellan samma stenblock (men nere i marken) hamnar en flikbladig träjon, Dryopteris filix-mas ‘Linearis Polydactyla’. 

Supersnygg!

Eller rättare sagt kommer den bli supersnygg nästa år, när den fått etablera sig. Har otroligt sköra blad, så vart ganska tilltufsad innan den väl kom i backen.

Näste man till rakning blir en spetsbräken

Polystichum setiferum ‘Herrenhausen’. 

Ooh, att jag älskar de bladen!

Som det mest utsökta filigranarbete...

Jag missar lite i fotandet, så på bilderna nedan har det gått ett par veckor och jag redan lagt på gräsklipp omkring dem för att behålla fukten lite bättre - denna hemska heta sommar som det visar sig bli... Tror det var ett klokt beslut, som jag tänker upprepa förfarandet nästa sommar.

Japansk mahoniabräken Cyrtomium fortunei har ett helt annat uttryck. Som nåt från dinosauriernas tid (det kanske den är, rent av?). Sicken tuffing, huh?

Den här raringen är vintergrön och kan vara lite kinkig, anges som allra bäst ha härdighet C, alternativt "endast i landets södra delar".

"Krukväxt" läser jag på vissa sidor - det bådar inte gott. 

Men hos mamma överlevde den många långa år innan den helt enkelt blev kvävd av stora lass med rhododendron...

Så, why not?

Så fick jag äntligen tag på en frilandsadiantum, Adiantum pedatum.

Sjukt vacker växt, må jag säga.

Den lärde vi oss på växtkunskapen i skolan och jag blev helt mållös vid tanken på att adiantum överhuvudtaget skulle gå att odla utomhus...

Och sen fick jag ju vatten på min kvarn sen när vi såg den på Millesgården... Så trolsk, skir och läcker!

Men jag ber om ursäkt, bilden på min planta är helkass - kika nedan på hur den såg ut på Millesgården istället. Det är den mjuka fluffiga ormbunken rakt nedanför svinet.

Det blev också en pärlbräken, Onoclea sensibilis.

Också den är en sån där kinkpotta som man väl måste flirta lite extra med för att den ska vilja vara med på noterna.

Den här sorten är också riktigt snygg, men tyvärr är det ju så med ormbunkar att de är föga vackra vare sig när man köper dem i kruka eller när man just planterat dem...

Ni får helt enkelt lita på att de kommer bli superfina.







...och så sist och slutligen ett gäng olika sorter med hjorttungor, Asplenium.

På bilden vanlig hjorttunga Asplenium scolopendrium, som jag planterade 2012.

Två sorter fastnade inte alls på bild: Asplenium scolopendrium 'Angustatum' och en lite udda sort som jag räddade från mammas rhododendronrabatt (där den gamla stora rhodden börjar bli lite väl närgången), troligen en Asplenium scolopendrium 'Cristatum' eller liknande.

Lite senare blev det också en regnbågsbräken, Athyrium niponicum 'Pictum'.


Men det riktiga resultatet, det får ni se först nästa år.