Millesgården

Varje år kommer jag förr eller senare till den där punkten då jag bara är utled på allt vad trädgård heter. Och alla växter. Och helt utled på mig själv och allt arbete jag skaffar mig själv genom alla j-vla plantor jag släpar hem. Och då - då är det skönt att bara komma bort en liten stund och andas annan luft ett tag.

Fantastisk ask i Humlegården.

För snart två veckor sen blev det ju äntligen dags för en långweekend i huvudstaden.

Kentfest, en hel del shopping (allt från hippa ungdomsbutiker och vuxna sofistikerade dito till Myrorna och Hötorget) och allmänt strövande i staden mellan diverse parker - och så äntligen besök på Millesgården!

Jag har länge velat åka dit - men det måste vara den perfekta dagen för det, med vackert väder och gott om tid.

Det är ingen plats man besöker och stressar igenom, man måste låta det ta tid så man verkligen hinner se och uppleva allting, i sakta mak.





Saxat från Millesgårdens hemsida:

"Den plats där Millesgården ligger idag var en vildvuxen granitklippa med tall, björk och en liten tjärn när Carl och Olga Milles började köpa mark här 1906. De började genast att omforma platsen. Numera är Millesgården en kultiverad klippa där granitblocken blivit trappor, terrasser och murar [...]

I trädgårdens formgivning var Milles en djärv improvisatör som fritt integrerade diverse arkitekturfragment i kolonner från Gustav III:s operahus och en marmorportal från Stockholms nedrivna Hotel Rydberg med en brant stenklippa, monumentala trappanläggningar och terrassmurar planterade med enar." 


Det här är den ultimata utflykten för mig; när konst, arkitektur och trädgårdselement förenas med natur och omgivningar till en helhetsupplevelse. Och maten var god, om än synnerligen turistiskt prissatt...


Jag tänker inte plåga er med vad alla de olika skulpturerna heter (det får ni allt ta reda på själva om ni vill) men nedan ett axplock av vad som finns att se.

Med lite fokus på trädgårdsaspekten, så klart...














Han verkar ha gillat vildsvin, för de finns minsann lite här och var...



















Och överallt dessa stentrappor!

Vilket jobb!

Jag blir lite matt bara vid tanken på att någon flyttat och byggt med all denna sten...















Bland prydnadsbuskarna märks en fäbless för rhododendron och rosor. Men inte i samma rabatter, så klart.

På bilden kombinationen blommande parkrhododenron (förmodligen 'Catawbiense Grandiflorum' och prakttry (typ 'Red Prince').

Kanske inte en färgkombination jag hade valt själv ('Minuet' eller 'Candida' hade varit mer harmoniskt), men en bra tanke om man vill förlänga blomningstiden i en rabatt med rhoddar...

Otroligt snyggt komponerat, om än något överblommat nu.

Bästa tiden för ett besök, för att träffa mitt i rhododendronblomningen, gissar jag är sista veckan i maj-första veckan i juni.

Vi var alltså ganska exakt en vecka sena...













...och så allt detta vatten!

Ja!!

Det är ju helt fantastiskt!

Det är något med hur det bubblar, porlar, droppar och skvätter; jag blir alldeles lycksalig, känner mig som ett barn som inte kan sluta le och inte sluta titta...

Jag vet att det numera inte anses riktigt fint med vattenkonst - "de som vet" anser att det är lite vulgärt, lite skrytigt och barnsligt på samma gång.

Men jag älskar det. Så det så.




...och de här firrarna är ju för söta!



















Den här skulpturen, med små spottande fiskar och allt, heter Jona och valfisken och blir snabbt min absoluta favorit bland alla skulpturerna.

Mest för att den är så komisk och inte det minsta pretto.

Och för att den gör mig så glad och full i skratt.

Annat som jag verkligen gillar är formstarka bladväxter. Och inte sådär förskrämt använda, som små duttar här och var, utan i stora sjok är de får synas och ta plats.

Här med största sannolikhet strutbräken, Matteuccia struthiopteris (med tanke på hur ohämmat de tagit för sig av utrymmet) och parasollblad, Astilboides tabularis.

I år har jag en liten parasollbladsplanta i min planteringskö.

Jag vet exakt var den ska få hamna - i en blivande djungelrabatt på andra sidan dammen (som knappt existerar ännu) - men det är ändå nästan omöjligt att tänka sig att de där 3-4 ynkligt veka bladen den har idag ska bli ett sånt här gigantiskt djungel-monster!

Men jag kan ändå visualisera hur det kommer se ut när det är klart...


Ett vildsvin till hittar vi bakom en formklippt buxbomshäck lite insnärjd i frilandsadiantum, Adiantum pedatum. 

Den ormbunken är ju verkligen bara hur himla fin som helst! 

Jag har dräglat över den sorten ända sen vi lärde oss den på nån av de otaliga botanik-kurserna. Och nu har jag en hemma i trädgården! Yes!

I år har jag lagt lite krut på ormbunkarna här hemma - bland de mossiga stenblocken, precis i tomtgränsen, har jag anlagt lite ormbunksplanteringar i år. Det kommer bli fint, tror jag. Hoppas jag.

Ge er till tåls, ett inlägg om dem kommer säkerligen vilken dag som helst. 

Eller vilken vecka som helst. Ehm... 

På ett annat ställer hittar vi Rodgersia (lite osäker på exakt vilken sort, fingerrodgersia tror jag) tillsammans med sockblomma, Epimedium (skulle gissa på någon av de japanska sorterna, men jag kan ta miste).

Snyggt!

Överlag är ju sockblommor helt excellenta marktäckare där inget annat funkar; där det är torrt och mörkt eller där de måste konkurrera med betydligt större växtkompisar om utrymmet.

Jag har några hemma, men det måste bli fler. Nackdelen är att de är lite sega i starten.
...och då blir jag otålig, för si tålamod har jag ont om.
Men slutresultatet blir ju fantastiskt. Den som väntar på nåt gott...


Tyvärr är inte all vattenkonst igång - men grönskan är så fint sammansatt att man faktiskt inte saknar vattnet så förfärligt ändå. Även om det så klart hade gett en extra dimension till upplevelsen...

Här en himla snygg komposition med daglilja, Hemerocallis, vipprams (Smilacina racemosa/ 
Maianthemum racemosum (att de måste ändra latinet, kommer aldrig minnas det nya namnet...), funkia och klättervildvin, Parthenocissus quinquefolia.

Så himla tjusigt! Tänk den dan när mina plantor och planteringar hemma är så här frodiga...

Nånting annat som jag så klart också går igång på är de otroligt fina Italien-inspirerade citrusträden i terracottakrukor! Oohh...

Äntligen något som sambon gillar också, även om han inte ser skillnad på de olika sorterna...

Mina plantor hemma är ju betydligt mindre än dessa, men i år har flertalet fått större krukor (och alltså blivit betydligt jobbigare att hantera) så få se om de tänker växa lite bättre fr o m nu...








Tittar rätt noga på hur väl genomtänkt man jobbat med markbeläggningen här.

Det är så enkelt att bara lägga grus på en yta - vips är det färdigt! - men tänk ett varv till och släng med lite marksten, på rätt ställen, i geometriska former så händer det något speciellt med platsen!

Man skapar ett ramverk, struktur, ordning i kaos, siktlinjer och mitt i allt är ytan inte bara ett underlag - det är ett konstverk i sig där det händer något.

Alltför ofta glömmer man bort golvet i allt vad man gör, oavsett om det gäller inredning eller trädgårdsdesign. Men det borde man inte göra.

[Tänker lite nostalgiskt att det är länge sen nu jag läste hårda material-kursen och hur himla snabbt man glömmer.]


Se här hur fint skarvarna mellan kalkstensblocken förstärker perspektivet!

Och så en fokuspunkt för ögat att dras mot i skulpturen.

Exactly by the book.

Sen var just den här delen av trädgården den mest eftersatta skötselmässigt, men stommen här är bra och med lite kärleksfull omvårdnad så kan det definitivt bli riktigt fint här också.








Sen var det ju rosorna...

Vi kan slå fast att rosenplanteringar nog ändå hör till en trädgårdsmästares största utmaningar. Att till att börja med välja rätt rosor; tåliga, friska, blomvilliga. Att plantera dem rätt; i rätt läge (soligt, men inte för hett), i rätt jord på rätt djup, skyddat men gärna med lite vind, lagom tätt så det ser frodigt ut men inte så tätt att de inte får luft, med goda grannar som lyfter fram dem men inte kväver dem. Sen alla dessa skadegörare och sjukor. Pust. Mycket att hålla i huvudet.

Så - inte ser rosenrabatterna på Millesgården direkt prunkande ut. Lite för mycket naken jord för min smak. Men visst är det vackert ändå!

Här en snygg mix av klättrande honungsros och 'Schneewittchen' innanför en infattningshäck av buxbom - riktigt fint! Den här planteringen tror jag är kalassnygg i slutet på sommaren - för mellan rosorna skymtar liljor (skulle spontant gissa på orientaliska sådana, säkerligen vita) och någon sorts perovskia - det lär vara effektfullt!

Jag låter mig så klart bli inspirerad och fnular vidare på min blivande vita rosenslänt nedanför växthuset [som med lite tur kan bli planterad under semestern]. Har ändrat innehållet och färgskalan lite i de planerna sen sist, men grundstommen är den samma.

Återkommer.

Att vitt ska vara så sjukt svårt att fota om man inte har ljuset på sin sida...

Vid en annan mur klänger 'Polstjärnan' bakom en lavendelhäck.

Den Bocca della verità-inspirerade masken på väggen är både kitschig och fin på samma gång...

Och så dessa fantastiska mossrosor, här säkerligen 'Henri Martin'.

Kommer att tänka på den mossros jag hittade här hemma i fjol, helt undanträngd i en gammal rabatt. Den måste ju flyttas den dan när altanen byggs om och till. Men vart?

Kära nån, så mycket jobb som återstår innan nånting alls är klart...












Bland skulpturerna gillade jag speciellt dem med valfiskar (?) som symboler (?) för Noaks ark (?).

Jag är ingen konstkännare alls.

Slå mig gärna på fingrarna ifall jag tolkat dem fel. Men det är så jag tycker om att se på konstverk - att de är fria för betraktarens tolkning.  
 

The Author is dead, fick vi lära oss på litteratur-vetenskaps-utbildningen.

So be it.

Det gör det så mycket enklare för alla att vara konstkritiker, vare sig det gäller det skrivna ordet eller konst i vilken annan form som helst.

Inne i konsthallen var vi bara en liten stund. Skulpturer uppradade utan sammanhang ger mig nästan ingenting.

Om jag kom ihåg min termin med idé- och lärdomshistoria lite bättre skulle jag säkert kunna reffa till Kant och das Ding an sich - men mitt minne fungerar som så att jag gladeligen glömmer bort det jag inte behöver minnas just för stunden.

I motsats till vissa andra med nästan fotografiskt minne. Gissa om det gör vardagen lite svår när den man lever med minns allt medan man själv lever lite mer à la guldfisk?

Däremot har jag i regel råkoll på rådande situation. Då är det fullt fokus som gäller.

Men folk är ju så olika...

Gillade iaf verkligen ljussättningen på den här, Hylas.

En annan skulptur-kändis är ju Poseidon. 

Vi kunde inte enas om han som står i Göteborg är exakt lika som denna. Sambon borde ju veta och han tycker inte de är exakt samma men jag tycker allt de är busligt lika. Nån som vet?

Så hittade vi en fisk till. Han var absolut störst!

Det är i alla fall inget större fel på utsikten från Herserudsklippan.

Det är väldigt stiligt med all sten överallt.

Men det är nog klokt att variera vilka sorters stenar man använder i en så här stor anläggning så man inte blir alldeles överväldigad av all sten. Det är lätt hänt annars att den blir helt dominerande. Viktigt så klart att få balans med grönskan också. Och vatten. Och kontrastera med andra material.

Kommer på mig själv att fundera på om makarna Milles kände till Feng Shui redan då på den tiden? Känns nästan så.







Vi står vid den här grunda rektangulära poolen och hummar ett tag.

"Det är ju inte så svårt att få till det här egentligen "säger sambon. [Tack gode gud att han är nästan lika förtjust i vatten, dammar, vattenfall och fontäner som jag.]

"Nej, jag vet!" säger jag och fortsätter:

"Tänkte nåt sånt på framsidan av huset. Fast i japansk stil...?"

Han muttrar och hummar lite, men helt negativt låter det i alla fall inte. Pust.






Den här rhododendron-planteringen måste ha varit absolutely fabulous för ett par veckor sen.

Rhoddar och azlaeor, planterade i olika terrasser, längs med trappan på vägen upp till caféet.

Såå snyggt!

Och så kan det vara riktigt vackert med sommarblommor!

Klassiskt utan att för den skull bli tråkigt. Svår balans att få till, men här har de lyckats. Växterna?

Ipomoea som kommer välla över kanten, silverek och snötörel, daggsalvia och heliotrop och i bakkant dahlior och prydnadsgräs.

Yupp, den här trädgårdsmästaren kan sin sak!

På väg bort från Millesgården ser jag nånting som startar mina kräkreflexer (förlåt mig nu, kära ni villaägare som råkar ha de här buskarna intill varandra).

Blommande gullregn, Laburnum och paradisbuske, Kolkwitzia, illande gult och blaskigt rosa, planterade precis bredvid varandra. Blommar exakt samtidigt.

Helt hysteriskt gräsligt!

Missförstå mig rätt, jag älskar både paradisbuske och gullregn (trots att de är gula).

Men bara inte precis bredvid varandra....

Efter en lång och trevlig dag blev det äntligen dags för en lång och trevlig eftermiddag och kväll...

Kentfest!

Ni får inte se så värst mycket bilder från det.

Men det var riktigt bra...

10 nyanser av blått...

Den riktigt tidiga våren är ganska blå här hos mig; med krokus, scilla, vårstjärna och iris - och alla blåsippor, förstås. Och jag gillar ju verkligen blått (även om det faktiskt ofta är en ganska svår färg att kombinera) så även senare på säsongen blir det en hel del blå blomning....

4e maj.

En stor (och lite överraskande!) favorit från i våras var den smalbladiga lungörten Pulmonaria angustifolia 'Azurea', som slog ut sina blommor i början på maj.

Vilken otroligt blå färg på blommorna! Men verkligen svår att kombinera med annat.

I den här rabatten samsas den främst med bladväxter och vitblommande tulpaner och perenner - och det funkar ju.

Limefärgat skulle säkert vara snyggt till, tänkte jag, men jättedaggkåporna i rabatten hinner inte slå ut i tid...

23e maj

I rosenrabatten börjar blåflox Phlox divaricata 'Clouds of Perfume', slå ut sina första blommor i mitten av maj. 

Den doften! Lovely...

Men den färgen är inte helt enkel den heller... Ljust, ljust lavendelblå - inte helt lättkombinerad.

25e maj

...men jag har lite tur för den okända syrenen i rabattens bakkant har också en riktigt knepig färg. Och de båda knepiga färgerna passar ihop. 

Typ, i alla fall.














Bakom blåfloxen blommar rödbladigt blågull, Polemonium caeruleum 'Purple Rain'. Snygga rödaktiga blad och stora, kraftiga blommor med fin färg! 

Vanligt blågull har jag inte mycket till övers för, men den här är verkligen riktigt fin.

Plantan är rätt så tanig i år, jag trodde länge den skulle ge upp andan helt och hållet, men faktiskt inte.

Rätt lyckad kombo, hmm?

[Den sorgsna perennen som står oklippt i bakgrunden är en ursnygg anisisop som jag verkligen hoppas orkar överleva - men det såg inte så värst ljust ut i våras. Då sånt händer låter jag fjolårsrasslet stå kvar - då kommer jag (kanske) ihåg att det finns något värt att bevara där innan jag sätter spaden i jorden nästa gång...]

Men det är en hel del växter i den här rabatten som jag nog faktiskt måste flytta på. Det är inte så att färgerna tok-skär sig tillsammans, men de lirar helt enkelt inte helt perfekt ihop...

[Trädgårdsmisslyckanden sker definitivt för mig också, men dem bjuder jag inte på. Här får ni se det som blev lyckat, oki?]


Men ibland har man ju lite tur!

Köpte en akleja för några år sen som skulle vara 'Black Barlow' (eller kanske Blue?) - men si det var den inte.

Vad den däremot var är riktigt fin. =)

Och dessutom perfect match för blåfloxen. Tror jag.

Så bara att flytta lite det ena hit och det andra dit så tror jag att vi är på banan rent färgmässigt... Annars är det bara att flytta växterna igen!

Bland de självsådda aklejorna har jag hittat några riktiga snyggingar som nästan är lika mörka som 'Black Barlow' (om än inte alls lika tofsiga i blomman). 

Och de plantorna kommer att passa utmärkt med de nävor och violkungsljus som måste flytta bort från blåfloxen!

[Gudars vad jag är glad jag har bloggen som referens när jag väl ska börja gräva allting (typ nångång i oktober, lär inte hinna dessförinnan).

För visst vet jag vilken färg växterna har, men de exakta nyanserna minns jag inte. Och inte heller exakt när de blommar, hur mycket blomningstiderna sammanfaller osv...]


En växt som är kanske mer praktisk än direkt snygg är rödbladig revsuga, Ajuga reptans 'Atropurpurea'. Den är låg, tålig, anspråkslös och har otrolig växtkraft utan att vara invasiv. Helt enkelt perfekt för sitt syfte! 

Däremot tror jag inte 'Atropurpurea' är den snyggaste rödbladiga sorten - men vad f-n, ibland bara råkar det bli det vanligaste, som är lättast att komma över...

Planen är att detta ex ska styckas i mängder som så småningom ska täcka hela ytan kring valnöten. Och valnöten i sin tur ska beskäras en liten aning under semestern för att få snyggare proportioner och passa bättre till omgivningarna (ge sig till tåls, bilder kommer säkert så småningom).

Och till hösten kan vi (kanske?) få till belysning på valnöten. Och när man vill köra nån typ av markspottar kring träd så får ju inte vegetationen vara för hög, right? Så då blir revsugan perfekt. Intalar jag mig...


En annan mycket praktisk och funktionell växt, som egentligen är ett riktigt ogräs, är vallört.

Med tanke på var vi bor tar jag för givet att det är Uppländsk vallört (Symphytum ×uplandicum) vi har hos oss. Den är en hybrid mellan fodervallört (S. aperum) och äkta vallört (S. officinale). Enligt hyfsat säkra källor ska den vara helt eller delvis steril - vilket förklarar varför jag aldrig lyckats förr när jag tagit frö från ruggarna längs med ån inne i stan...

De här plantorna räddade jag då vi grävde om naturstensmuren. 

De har tjocka nästan lite träaktiga rötter (ungefär som löjtnantshjärta, ni vet) och alla bitar som verkade ha liv i sig och vara stora nog att kunna ta sig slängde jag ner (tillsammans med diverse pion-rotstumpar) i ena hörnet av grönsakslandet. Och både pioner och vallört kommer upp så snällt nu.

Men vad ska man då med vallört till? Jo, det har jag lärt mig av Monty.

Vallört (Comfrey på engelska) har nämligen ett synnerligen utmärkt näringsinnehåll med stora mängder kalium, men också fosfor, kalcium och magnesium. Det är en bra mix om man vill påskynda fruktsättning hos växter. Då kan man göra vallörtsvatten precis på samma sätt som man gör med nässlor. (För ett mer allsidigt näringspreparat gör man en hink med nässelvatten och en hink med vallörtsvatten och så mixar man dessa båda.)

Det Monty också har gjort är att lägga ut vallörtsblad direkt på jorden runtomkring t ex tomater. Nånstans har jag läst att det kan vara bra att låta bladen ligga och vissna någon dag först innan man lägger ut dem, eftersom växtsaften kan vara lätt frätande (använd handskar om ni har känslig hud!). Det kanske är därför som man också kan täckodla med vallörtsblad som ett sätt att hålla sniglarna borta?

Ärligt talat har jag ingen personlig erfarenhet av vare sig vallörtsvatten eller täckodling med vallört. Jag har inte hunnit. Men kanske senare i år...?


Några blå snyggingar står fortfarande nyinköpta i sina krukor. Egentligen är det emot mina principer att fota nåt som ännu inte är planterat i ett sammanhang, men whatdahell, jag har ju lovat bilder till folk så då får jag ju se till att hålla det löftet dårå...


Först ut en sjukt snygg näva, nämligen ängsnäva Geranium pratense 'Midnight Reiter'. Bladen är riktigt mörka och framhäver blomfärgen helt fantastiskt!

Dramatisk och söt på samma gång. 

Me like.

Och om jag inte sett helt fel på bilder från google så verkar den få helfestlig röd höstfärg dessutom.

Den här kom hem i en mix till jobbet och jag glodde under lugg på dem från dag ett och såg hur plantorna minskade i antal från dag till dag. Till slut fanns det bara två kvar... Då högg jag den ena!

2a juni

Nästa fining har faktiskt fått en boplats redan idag - tidig bergvallmo, Meconopsis quintuplinervia.

Jag har hittills inte varit nåt jättefan av bergvallmo eftersom jag tycker den blå färgen är på tok för svår att kombinera. Men den här...

Visst köper också jag främst med ögonen, för när den här stod där, så vän och blomvillig, hos Zetas för några helger sen så föll jag fullständigt i farstun.. *hänförd suck*



Tyvärr händer samma sak lite för ofta också på jobbet. Man kan väl tycka att jag borde börja bli luttrad snart? Men nääe...

9e juni

För mitt i allt stod de är, ett gäng pandanunneörtar, Corydalis flexuosa 'Spinners'.

Och de är ju helt bedårande... Absolut magnifika exemplar dessutom. Så vad gör man?

Var ju rätt självklart att ett par skulle få komma hem med mig direkt (min moder vill ju ha en dessutom). Men när jag sen lyfte upp dem så kände jag doften... och den var helt makalös.

Så oj då, det vart visst en till. Hmpf...

Men jag tror i alla fall att jag vet var de kommer att hamna. För mitt i allt har jag råkat handla växter till ytterligaren en (i dagsläget icke-existerande) rabatt. Oops, lixom.

Hur gick det till..? Jag förstår inte.