Gambia 2013 - Naturreservatet i Abuko

Efter turen till Lamin Lodge bar det av till naturreservatet i Abuko.

Vi går tillsammans med vår guide på stigen genom djungeln.

Vägen är väl uppmärkt med siffror som leder besökaren vidare, så det är inte omöjligt att ta sig fram på egen hand, men för att få ut det mesta av turen bör man ha med sig en guide som visar allt som finns att se.





Vi går på spångar över vattenhålen.

Varje år, under regnperioden, översvämmas de av floden, och
färskvattnet i vattenhålen är troligen den främsta orsaken till den rika floran och faunan som finns just här.





Det känns lite lustigt att gå så här oskyddad i den vilda afrikanska naturen - inga guider bär några vapen och ingen rekar i förväg. Några walkie talkies har de inte heller.

Saken är den att det inte finns särskilt många djur man behöver vara rädd för. I alla fall finns inga större rovdjur som kan tänkas hoppa på besökarna i en surprise-attack genom bushen.

Men det finns 5 giftormar (svart och grön mamba, puffadder, spottkobra och pyton), varaner och två sorters krokodiler, så helt ofarligt är det inte.

Guiden pekar upp i ett träd där han sett en grön mamba bara några veckor tidigare...

Efter det glor vi lite mer uppmärksamt upp i träden - men vi ser naturligtvis ingenting slingrigt på hela turen.

Efter en stund kommer vi fram till The Darwin Field Station, utgångspunkt för reservatets forskare och fältbiologer. Stationen ligger invid ett vattenhål och i vattnet lär det finnas krokodiler.

Vi spanar länge och väl utan att få syn på dem, även om en av småkillarna i gruppen är övertygad om att han fick syn på en. Hmm...

Vad vi däremot ser är en hel del fåglar.

En jättekungsfiskare visar upp sig från sin bästa sida - en raritet enligt guiden, riktigt ovanlig att få syn på.

På gungflyet kring dammen ser vi afrikansk jacana.

Inte bara en, utan flera stycken.








Och mitt i allt kommer en skuggstork (Hammerkop) flygande och dimper tungt ned på en gren.

Det är en stor och ganska klumpig fågel, men oväntat snabb i rörelserna ändå och den hinner försvinna innan nån av oss hinner få riktigt rätt fokus på kamerorna.


En förvirrad stund får jag för mig att det träskonäbb, men sen fattar jag ju själv att det inte kan stämma.

Visserligen är habitatet rätt och de påminner lite smått om varandra, men träskonäbben bor ju i östra Afrika, inte västra. Träskonäbben står med andra ord fortfarande högt uppe på min lista av fåglar jag vill få syn på...

[Asså - jag är ju långt ifrån nån riktigt ornitologisk nörd, jag tycker bara det är kul att titta på fåglar. Och helst vill jag ju veta vilka sorter det är jag ser.]


Något som faktiskt grämer mig lite är att vi missar den långstjärtade paradisänkan (Exclamatory Paradise Whydah). Guiden får nämligen syn på en hane i parningsdräkt, men han sitter nånstans långt inne i snåren.

När vi närmar oss retirerar han ännu längre in, och blir helt omöjlig att få syn på.

Honorna ser vi, men de är små och bruna och föga intressanta...

Vi fortsätter längs med stigen och ser flera termitstackar också här, precis som i Makasutu. 

Förutom fåglar ser vi få djur här. Troligen har det hunnit bli för sent på dagen så de flesta djuren vilar nog i snårskogens skugga för att undvika middagshettan.

En djurgrupp som finns här, och som jag längtar efter att få se igen, är galagos, eller Bushbabies som de också kallas. Eftersom de är uteslutande nattaktiva vet jag ju egentligen redan från början att det är kört att få syn på dem på en dagstur.

Ett annat djur som finns här är afrikansk sibetkatt (Civettictis civetta), men den är också mestadels nattaktiv. Men jag skulle verkligen vilja få se ett sånt punkardjur på riktigt! Den pälsen! Den teckningen!

Förutom dem ska det finnas leopardmård (Nandinia binotata), mangust (Mungos gambianus), flera sorters hjortar och dessutom flera olika kattdjur i faggorna. Men när det gäller kattdjuren är det bara mindre sorters vildkatter kvar i Gambia. De stora kattdjuren - lejon, leoparder och geparder - har dragit sig allt längre österut allteftersom civilisationen brett ut sig de senaste åren.

Naturen är ju inte helt lik det vi har hemma. Lyckas faktiskt inte ta reda på om det här är luftrötter eller lianer, men jag skulle väl nästan gissa på rötter?

Väldigt få växter är i blom när vi är här. Vi verkar ha missat Bauhinians fina blomning med bara någon vecka och jag spanar länge och väl på de bekanta bladen innan jag till slut hittar de sista överblommade resterna av blomstren. Bara några få rosa-lila kronblad kvar, men då känner man ju å andra sidan snabbt igen växten.

Längs med stigen blommar en del vild eldkrona, Lantana.

Högt uppe i ett träd sitter en Grå larmfågel (Western Plantain-eater).

Precis som sitt svenska namn avslöjar är den rysligt pratsam och högljudd...






Så kommer vi fram till "rehabiliteringscentret" för djur.

Nåväl. Vi kan väl kalla det så, men det är en tragisk plats.

Babianer som hållits som husdjur har tagits från sina tidigare ägare och placerats i en gigantisk men fruktansvärd bur. Alltför många intryckta i en fullständigt icke-terapeutisk miljö. Babianerna är nu synnerligen människofintliga (undra på det) och vi råds att inte gå för nära gallret.

De som däremot älskar turisterna är de gröna markattorna!

De håller sig i vår närhet hela tiden och när de bjuds på jordnötter tackar de inte nej.

Den här lilla krabaten är bara en liten unge, och kanske därigenom helt orädd.

Dessutom villig att ställa upp på porträttfotografering.


Bland djuren i bur är de fläckiga hyenorna de absolut mest fascinerande att iaktta.

Jag har sett dem förut, men aldrig på så här nära håll. I en egen inhägnad går en ensam hane och han är ett muskelpaket utan dess like.

Lite förfärade ser vi på gallret som ska hålla honom instängd - visst ser nätet rätt robust ut, men maskorna är så stora att man utan problem skulle kunna sticka in ett finger - eller en barnahand... Vilket definitivt inte är tillrådligt.

I inhägnaden bredvid finns honorna och den ynkligaste hyenaunge jag någonsin sett.

Eller unge och unge, särskilt liten är han inte, men han har babypälsen kvar och ser gudomligt mjuk ut.

Efter besöket här går vi snabbt tillbaka mot bussen.

Solen lyser starkt, och nu finns det definitivt inte många vare sig fåglar eller däggdjur att se den här tiden på dagen.

Gambia 2013 - Flodtur från Lamin Lodge

Nästa utflykt bar av till Lamin Lodge invid The Lamin Bolong.

När vi lämnade hotellet kändes det som mitt i natten, men det var bara någon timme innan gryningen.

Väl framme vid lodgen är det fortfarande kolsvart, men den omgivande naturen sjuder av liv som börjar vakna så smått efter en lång natt.

Vi går med försiktiga steg längs en ojämn stig, endast bitvis upplyst med fotogenlyktor. Vad som finns utanför stigen, i det kompakta mörkret, är omöjligt att se. Vi leds över spångar, uppför en knakande trappa, till lodgens översta våning där vi inväntar gryningen med en kopp kaffe. 

Det är en rätt otherworldly upplevelse att sitta i nästan totalt mörker med människor man inte känner, inte ens vet hur ser ut, och vänta på att solen ska gå upp.

Vi ser ljus glimta långt borta i fjärran. Det är ljusen från huvudstaden Banjul, får vi veta.









Så kommer det första gryningsljuset och vi kan börja utforska omgivningarna.

Lodgen beskrivs i guideboken som  'a jungle shack' och det är exakt vad det är också.

Byggnaden är 3 våningar hög och står på pålar precis invid floden. Den är byggd nästan uteslutande av naturmaterial, främst drivved som lämnats till största delen obehandlad. Huset ser uråldrigt ut och smälter väl in i omgivningarna.




I gryningsljuset kan vi börja se byggnaden ordentligt; alla bryggor, pålar och trappor.

Mot den ljusnande horisonten framträder moderna och lyxiga segelbåtar som ligger för ankar.

De tillhör rika västerlänningar som hellre väljer den lugna och stillsamma Lamin Bolong som viloplats snarare än myllret inne i Banjul.

Deras vita strömlinjeformade skrov och glänsande fernissa står i skarp kontrast till lodgens grå och obehandlade yta, till all dy och den vilda grönskan...


Så är det äntligen dags för oss att ta plats i våra båtar.

De är betydligt mindre ranka än de i Makasutu, det tackar vi särskilt för.

Varje båt får sin egen lokalguide och de är fantastiskt duktiga på all natur och svarar ivrigt på alla frågor.


Flera av båtarna är vackert dekorerade...










Så visar sig solen äntligen över horisonten.

Det är ganska svalt och en frisk bris blåser på floden även om det ser lugnt ut.

Flera i sällskapet klagar på kylan, men tack och lov har man ju lite vett sedan tidigare turer i Afrika. Jag har med mig både fleece och sjal så mig går det iaf ingen större nöd på.

Men man blir så klart rätt kall om fingrarna när man vill ha kameran redo jämt...

R lider inte det minsta trots kortärmat och shorts, men han fryser ju å andra sidan aldrig.

Vi styr ut på vattnet och det är sagolikt vackert.

Det är alldeles tyst.

Eller inte helt och hållet, när man verkligen lyssnar hör man låga chirpanden och kvitter från fåglarna.

Och det prasslar och rasslar bland mangroven.


Vi glider ljudlöst förbi mangroverötterna och spejar in i bushen, speciellt på span efter kungsfiskare. Både R och jag är löjligt förtjusta i dem, men de är sjukt svåra att få syn på.

I skyn ovanför oss ryttlar rovfåglar.

Gamar swooshar förbi med tunga vingslag och på dybankarna springer mängder med små och stora vadarfåglar. 

Guiderna är flinka på att peka ut allting för oss och gänget som är med på den här turen har vett på att vara betydligt tystare än skränflocken senast.


Den engelska damen i blå tröja har bott länge i Bangladesh och hennes frågor är både initierande och impertinenta. Precis så som jag alltid föreställt mig Miss Marple...



Naturen är helt fantastisk, vild och helt otämjd.

Jag får bara positiva associationer, men som gammal litteraturvetare så far mina tankar till kolonialismen och hur den tidens commonwealth-människor måste ha betraktat det vilda.

Som något främmande, något 'Other' - något som måste tämjas, disciplineras och kuvas.

En fasa för det okända som kanske resulterar i the utter madness. Som Mr Kurtz  i Heart of Darkness: "The horror! The horror!"

Så får vi till slut syn på den första kungsfiskaren!

Det är en Malakitkungsfiskare, den näst minsta av de 9 sorter som finns i Gambia.

De är otroligt svåra att få syn på där de gömmer sig långt in i vegetationen.

Bara minuter senare får vi syn på nästa! Det är en Gråfiskare (Pied Kingfisher).

En vuxen honfågel, lyckas vi klura ut från fågelboken vi köpt.

Allteftersom solen stiger ökar trafiken på floden.

Fiskarna återvänder från sina nattliga fiskefärder.

Allehanda farkoster används.

Sista fågeln för dagen att fastna på bild är den gäckande Afrikanska Ormhalsfågeln (African Darter).

Bilden som är tagen sekunden efter denna visar exakt samma vegetation men av fågeln syns inte ett spår. [Gissa hur många sådana bilder jag fått rensa bort?]


Så bär det av tillbaka mot lodgen och en välbehövlig frukost.

Vi bjuds på en rätt exotisk buffé av afrikanskt stuk, otroligt gott och mättande.






På väg tillbaka till bussen går vi samma stig som på morgonen, delvis på spångar över dyn mellan mangroven.

Men vad är det R fått span på?

Kan det vara...?



Jag ställer mig och spanar mot dyn jag med. Jag vet vad jag hoppas på att få se...

Och jamenvisst! Mudskippers!

Eller slamkrypare på svenska så klart, men jag tycker bättre om mudskipper, det passar dem också bättre där de kvickt som attan sprätter iväg över dyn.



Vi får snart sällskap av ett helt gäng turister som undrar vad i all världen vi tittar på.

Snart har de flesta i alla fall fått ögonen på dem, och vi häpnar över att de är så små!

Väl hemma läser jag på lite och inser hur himla många olika sorter det finns. De vi hittade här måste vara en av de minsta sorterna, bara ett par cm långa.

Visst ser ni dem? [Ni har väl inte glömt att man får bilderna i full storlek om man klickar på dem?]

Gambia 2013: Makasutu - den heliga skogen

Vår första utflykt i Gambia bar av till Makasutu.

Makasutu var från början ett stort område med övergiven djungel. Ingen hade bott där på århundranden.

På Mandinka betyder makasutu ungefär "helig och djup skog". Legenden berättar att en ärevördig klanhövding blev begravd här efter att han dödats i strid. Efter detta beskyddades hans grav av djinner, kraftfulla andar, som fördrev alla som vågade sig in i skogen. Skogen övergavs så småningom helt.

Detta faktum var dock inget som hejdade ett par engelsmän, English och Williams, som på 90-talet bestämde sig för att skapa ett center för eco-turism här.

Från början möttes deras idé med stor skepsis från lokalbefolkningen - men mitt i allt hörde man talas om en ny legend som berättade att två vita män skulle komma till skogen, rädda den, och göra den berömd!

Hmm - visst är det behändigt när legender poppar upp när man mest behöver dem?

Nåväl. Än idag anses djungeln vara besjälad av lokalbefolkningen eftersom det anses att många märkliga ting sker här. I dagsläget är skogen fredad och många av lokalbefolkningen jobbar för projektet och The Makasutu Wildlife Trust, vilket naturligtvis är positivt då det ger arbetsmöjligheter och borgar för en hållbar utveckling.

Vi kommer fram till Makasutus hantverkscenter och efter en kort promenad genom skogen kommer vi fram till lodgen som ligger vid The Mandina Bolong (en bolong är en biflod till Gambiafloden).

Från början var planen en enklare lodge, bara ett övernattningsställe för besökare, men idag ser det mer ut som om ett stycke lyxhotell råkat dimpa ner mitt i bushen. Både vackert och absurt på samma gång.

Vi klättrar upp i det bländvita tornet och spanar ut över floden och de omgivande mangroveträsken.

Trapporna är svajiga och jag känner mig riktigt vuxen när jag inser att jag faktiskt inte har något att bevisa och alltså inte  behöver klättra högst upp utan kan stanna kvar på näst högsta plattformen. Utsikten är vacker härifrån också.







På baksidan av tornet ligger ett fantastiskt vackert poolområde med poolbar och allting.

Jag kommer osökt att tänka på den typer av miljöer som skurkarna i Bondfilmerna brukar vistas i. (Lite samma känsla som Cesar Manrique's verk på Lanzarote.)


Efter en stunds väntan anländer våra pirogbåtar och det är dags att sätta på sig flytvästarna innan det bär av ut på floden.


Ganska så ljudlöst glider vi fram genom mangroveträsken.

Skillnaden mellan ebb och flod är stor här, och mangroveskogen är absolut livsviktig för att hålla marken på plats så att inte allt bara flyter ut i havet.










På mangroverötterna växer ostron som kvinnorna plockar vid ebb.

De största säljs på marknaden och de mindre äter man hemma och av ostronskalen gör man både puts och färg.

De stora högarna vid stranden är högar av skal som vittnar om många generationers ostronfiske.

Ostronen har otroligt vassa kanter och är omöjliga att plocka med bara händer, man behöver särskild teknik och vassa redskap för att få loss dem från rötterna.

Barnen tittar storögt på oss där vi glider förbi deras fiskeläger.
 
Guiderna pekar ut en del både fåglar och växter på vägen, men jag kan inte hjälpa att jag är besviken.

Vi far fram genom vattnet på tok för snabbt, våra kära nordiska fränder har inte vett på att hålla tyst (är liksom rätt så nödvändigt om man ska komma djurlivet nära) och hela flodturen är över nästan innan den hunnit börja.

Vi får i alla fall se ett par Senegal think-knees, Senegaltjockfot på svenska, vid strandkanten.

Vi får en glimt av en Afrikansk ormhalsfågel också, men den vill inte fångas på bild.

Efter flodturen är det dags att utforska skogen till fots. Man får se upp var man sätter fötterna för myrorna här är rätt så mycket mer aggressiva än de vi är vana vid hemifrån.

Vi går genom ganska torr skogsmark (inte riktigt så jag föreställt mig djungeln) och mellan träden skymtar vi med jämna mellanrum flocken av röda babianer som följer oss på vår färd.

Speciellt fina är ekipagen med små ungar som klänger sig fast på honornas ryggar.

Vi ser främst honor och ungdjur här, så jag gissar att det rör sig om en haremsgrupp med en alfahanne. Vi ser honom lite senare vid lunchen, och han är verkligen imponerande med sin lejonman och kraftiga kropp. Han är nästan dubbelt så stor som honorna och ger ett lite hotfullt intryck med sin styrka och snabbhet. Vi förstår vem det är som bestämmer.


På vägen pekar guiden ut ett bo med honungsbin i ett träd.

Jag spanar men lyckas (naturligtvis) inte se nån honungsgrävling i närheten. Å andra sidan har jag för mig de äter honung som de kan gräva fram ur marken med sina kraftiga klor, de kanske inte klättrar i träd?


Guiden stannar också och pekar ut ett träd i Mahognysläktet och berättar om dess antibakteriella egenskaper.

En babianunge sitter vid en skada på trädet och snaskar på kådan...

Färden går till Marabouten, ”den heliga mannen”.

Han bor ensligt till med sina getter och fjäderfän, hans liv är dedikerat till att tyda tecknen och hjälpa byborna med alla deras spörsmål.

Varje stam har sin schaman, eller medicinman, som står i kontakt med andarna. De går under många namn och kan också kallas kankurangs eller kumpos beroende på vilken stam de tillhör.

Marabouten är mycket vördad och respekterad i Makasutu. Spår turisternas framtid, det gör han också.

Även om jag generellt är skeptisk till allt vad turist-jippon heter så kan nog ingen låta bli att bli lite gripen när man sitter bredvid en så unik person i en så speciell miljö.

Dryga 90 år gammal är han, invirad i vad som ser ut som fiberdukar under sin filt, med stickad yllemössa på huvudet och solglasögon. Han är liten och tunn, spröd av ålder. Händerna darrar och han viskar oupphörligt för sig själv medan han placerar en spegel i min hand. Sen tittar han stint in i sin egen blick via den röda plastspegeln medan han muttrar för sig själv. Man skulle kunna skratta åt det hela, men tro mig, när man sitter där i hyddans svalka så känns världen utanför mitt i allt väldigt avlägsen. Att han sen är ganska så pricksäker i sina ord (i alla fall tolkens version av dem) gör det ju inte mindre bisarrt.


Efter detta bär det av tillbaka till hantverksbyn under det gigantiska Baobab-trädet där vi bjuds på traditionell gambiansk lunch med fisk, kyckling, grillade grönsaker och en massa chili.

Medan vi äter närmar sig babianerna igen, och vi får se dem på riktigt nära håll.

Lite för nära håll, för när efterrättsbananerna delas ut är de kvicka på att sno dem direkt ur händerna på turisterna.


De drar sig inte från att hoppa upp på borden där folk med nöd och näppe ätit klart.

Lite läskiga är de allt.

Men samtidigt är ju familjesammanhållningen fantastisk att se på så nära håll.