Livet med katt

3 hobbies på samma bild!
Katter, växter och akvarier.
Ja, gaffeln har ett syfte. ;)

Att leva med katt innebär att man aldrig är ensam.

Man har alltid (minst) en skugga med sig.
En enveten, pratglad skugga som följer dig, bevakar dig, bevekar dig. Som undrar vart du ska, hur du mår, vad vi ska göra nu?

Copy är min skugga. Han är alltid med mig, oavsett vad jag gör.

Bilden till höger fångar ganska bra min lediga vintervardag - jag lyssnar på musik medan jag byter vatten i akvariet och vattnar orkidéerna i samma veva. Och hela tiden är Copy med och inspekterar... Lite extra uppmärksam är han också, som idag, när han märker att jag har ont. Förmodligen rör jag mig annorlunda och kanske pratar jag med honom på ett annat sätt...

På natten ligger han utsträckt längs med min sida, vilket innebär att jag har ett styck varm och fluffig katt från hakan ner till knäna - för han har blivit rätt lång på sistone. Helst ska jag hålla handen om en tass eller åtm lägga armen om honom för att han ska trivas riktigt ordentligt.

När jag har sovmorgon passar jag gärna på att ligga och dra mig lite medan jag lyssnar på musik. Om jag inte verkar visa tecken på att stiga upp puffar han uppmuntrande till mig med tassen medan han oroligt frågar hur jag mår. Om jag fortsätter att ignorera honom lägger han sig på mitt huvud så att jag åtminstone ska känna hur han spinner mot örat - även om jag inte hör honom genom musiken.

Livet med katt är fantastiskt.

Därför är det så förfärligt när nånting händer. För det är inte "bara" en katt - det rör sig om en unik personlighet, en vän och förtrogen, som man förlorar.

Maja precis innan hon flyttade.

Därför blev jag riktigt ledsen idag när jag fick höra att en av våra kattungar, Candy, Maja i sin nya familj, bara blev lite drygt ett år innan hon förolyckades.

Maja ett år gammal.

Då hon fyllde 1år fick jag den här fina bilden från hennes matte och husse. Så söt - såå lik mamma Tesla.

Och nu, bara ett par veckor senare, är hon borta.
Mycket älskad och nu oerhört saknad.

Det är hårt.

Åland i november

När man kommer hem till kobben en helg i mitten av november så förväntar man sig kanske inte att få så mycket ut av trädgården... Men om man trotsar snålblåsten och råkylan så hittar man små guldkorn också den här tiden på året!

Den dubbla primulan blommar tappert och har gjort det nån månad redan. (Lite tidsförvirrad, verkar det som).

I rosengången är det flera sorter som faktiskt blommar vackert fortfarande, trots flera rejäla frostnätter.

Speciellt 'Kanegem' (som kom in i vas till bemärkelsedagen) och 'Ingrid Bergman' (på bilden).

Sen är jag ju lite galen i häftiga strukturer, och vingad benved, Euonymus alatus 'Compacta' hör till absoluta favoriterna...

Den här busken är skör för snötyngder, har oansenliga blommor, ärligt talat rätt trista blad och inga häftiga frukter att tala om - men sen kommer hösten och vintern och då är den absolut praktfull!


Först de fantastiska rödbetsfärgade höstfärgerna och sen de helvrickat snygga grenarna på vintern.

Luv it!

Hängsälg, Salix 'Kilmarnock', är ju en dussinvara som jag egentligen inte tycker om.

Men när den blir riktigt gammal blir den helt makalös. Den här måste väl vara över 20 år nu, och under de hängande grenarna ormar sig ett riktigt häftigt kråkbo av snirkliga grenar.
Me like.

 En helt annan typ av struktur är ju formklippta häckar. Jag kommer ihåg när vi satte den här häcken för 12 (?) år sen - de där små taniga plantorna köpta på postorder, som vi sen kapade till decimeterhöga pinnar. Då kändes det här resultatet vansinnigt långt borta! Men nu är den uppe i önskad höjd, och jädrar vad fin den blivit.

Vi valde, efter många om och men, vintergrön liguster, Ligustrum vulgare 'Atrovirens'.

Ett helsikke att klippa så här snyggt (jag har ju gjort det några år, så jag vet..) men min fader är pedantiskt noga och resultat blir ju därefter.

Helt vintergrön är den visserligen inte ens på Åland, men nästan.

En del frukt sitter kvar på träden - här äkta kvitten, Cydonia oblonga, men minns inte sortnamnet.

Jag gillar saker man kan skörda sent, då blir det inte så stressigt att hinna med allting. Jag plockar och tar med mig, men få se vad jag hittar på att göra.

Lovar att rapportera.

 ...Mispelns frukter sitter också kvar, Mespilus germanica.

Fasen att minnet är så gott men kort! Man ska definitivt inte äta dem förrän frukten mjuknat, men minns inte om man ska låta den sitta kvar på trädet tills frosten grejat det, eller om man ska ha dem inne och mogna... Måste förkovra mig i ämnet innan jag ger mig i kast med dem iaf...


Vid sjön går vitorna och vattnet är sådär isande gråblått som alltid den här tiden på året. Inte direkt inbjudande till bad...



Att gå längs med stranden och låta vinden blåsa huvudet tomt i höststormarna är något jag verkligen saknar.

Lilla gölen hos oss i Uppland är inte riktigt av samma kaliber...




Martallar kan bli otroligt gamla.


Den här levde när jag var barn, men är fortfarande lika fin som när den levde fast den nu är grå och skelettavskalad...

Kattaktiga fasoner

Just nu avskyr Tesla de andra katterna. Kan absolut inte tåla dem.

Ibland när hon ser mig börjar hon spinna och trampa med tassarna, men har jag då begått den absolut oförlåtliga synden att klappa någon annan katt innan så hatar hon mig också.

Utan pardon.

Hon fräser och morrar som en Tasmansk djävul - eller snarare som en Tasmansk djävul besatt av demoner (skulle kunna banda henne för ljudeffekter à la Exorcisten).

[Ni vet hur de låter, va? Kolla klippet nedan med små söta baby devils annars...]

Enda tillfället då hon kommer av sig i hatandet är när jag matar fiskarna eller grejar i akvariet. För då ska hon vara med och inspektera. Det här är en väl inarbetad tradition sen lägenhetslivet, och jag är så lättad att det faktiskt finns något vi kan göra tillsammans som inte inbegriper att hon låter som att hon skulle vilja sprätta upp buken på mig alternativt klösa ögonen ur mig...

Stackars lilla pyret. Jag hoppas hon återfår förnuftet snart.

Själv gör jag i skrivande stund den något otippade kombon att jag torkar apelsinskivor i ugnen till julpynt medan jag lyssnar på alternativ metal. *skratt*

Det här är fel på alla punkter:
1) jag är inte det minsta pynt-pysslig privat (annat än när det gäller växter och saker som går att äta)
och 2) jag lyssnar ju verkligen inte på metal i vanliga fall.

Men nu ska ju apelsinskivorna till jobbet och just Deftones ser jag som mer alternativ rock än ren metal. Och så passar det ju väl till både kattans och mattes humör dessa dagar...

Så det så.

[Smakprov finns som vanligt under dagbokssidan för er som missat det.]

Tidens relativa varande

Jag hade tänkt kalla dagens rubrik nånting i stil med 'vinterförberedelser' (eller nånting annat lika trist) men så kom jag på att det ju inte alls stämde - det var ju förberedelser för våren jag hade för händerna. Och mitt i allt fick jag känslan av tidig april; när snön just smält, grått börjar andas grönt och allt vänder igen.

För vet ni vad? Det är inte såå länge tills dess... 

Jag tror den här vintern blir kort och mild...

[I feel it in the water. I feel it in the earth. I smell it in the air.] 

...och jag brukar känna rätt.

6e november

Idag har jag krattat och flyttat löv. Dryga 20 skottkärror, kanske 30? Löven måste hur som haver bort från gräsmattan och då kan de lika gärna få göra nytta som jordförbättring i grönsakslandet. Nackdelen med trädgården är själva backen (som ju gett trädgården dess smeknamn) med sina typ 4 meters höjdskillnad från husets framsida ner till grönsakslandet. Det låter ju inte så mycket, men trava upp och ner där några 30 vändor så blir man ju lite mör till slut...

(Backen är ju också den stora fördelen med trädgården eftersom den ger både estetisk dynamik och optimalt mikroklimat, men det förstår ni ju själva.)

Jag flinar lite för mig själv när jag nynnar på "when löv is gone/where does it go?" för jag vet exakt vart löven tar vägen. ;)

Men lite trött blir jag allt innan det är klart.

Det är vackert väder den här veckan och jag försöker vara ute så mycket som möjligt medan klimatet så tillåter.




På väg efter posten kommer jag på mig själv med att beundra utsikten...

Det är ju fanimej nästan helt otroligt att ha hittat ett hus som ligger så här fantastiskt vackert!

Naturen med sina hassellundar och ekbackar, sjön bara ett par hundra meter bort - i Uppland, av alla ställen, där det ju knappt finns några sjöar alls. Amazing.

Sen så har jag brutit mot det löfte jag gav mig själv tidigare i år - att inte köpa några fler höstlökar...

Det gick inte, jag kunde inte hålla mig - surprise!

Det landade på 9 krukor smockfulla med  vårkänslor, inte så vansinnigt ändå för att vara jag:

1 kruka botaniska irisar, Iris reticulata
3 krukor holländska irisar, Iris hollandica
3 krukor vita krokus, Crocus 'Ard Schenk'
2 krukor vita orientliljor 'Casablanca'

Med andra ord - vitt och blått blir vårens melodi, tydligen.



...Kommer att tänka på alla dessa krukor som ligger på hög, både hos mig och min moder och säkerligen hos de allra flesta trädgårdsgalningar där ute i landet...

Nu står de där - alla krukorna - övergivna, glömda, onödiga, tomma och ensamma.

Men snart kommer våren och trädgårdsmänskor överallt i landet fumlar efter strömbrytare och tänder lampor i halvt bortglömda källare, garage och förråd. Letar med van blick efter just den kruka som passar bäst för just de fröna, just den sticklingen, just den hibiskusen som igen blivit vält av klumpig katt...

Och så är cirkeln sluten och vi börjar på nytt.

Hoppingivande.
 

Slutet på oktober - när gränslinjen är tunn

Så kommer dagen då det är över.

15e oktober

Då återstår bara nedgången - det eskalerande förfallet inför vinterns kyla...

Inte en dag för tidigt började jag rensa igenom växthuset och ta in de sista tomaterna, auberginerna och gurkorna. Men det tar tid, löjligt lång tid, att plocka och sortera efter mognadsgrad, plocka bort det som farit illa. Jag hade inte kärl så det räckte! Den 15e lyckades jag bara plocka in allt som var moget och gjorde så mycket salsa som rymdes i kastrullerna...

Helgen därpå skulle det sista skördas.

Fick lite ont i magen när jag öppnade ytterdörren och möttes av ett skimrande rimfrosthav vart jag än tittade. Minus 3 fast solen var uppe ovanför trädtopparna. Hur hade tomaterna klarat sig?

19e oktober, Copy hjälper till.

Men det var ingen fara, otroligt nog.

Växthusets tak täcktes invändigt av ett lätt lager rimfrost, men växterna såg lika fina ut som innan frosten.

Fort som ögat tar jag i alla fall in allt ätbart, oavsett hur omoget det är...

Copernicus är med mig i växthuset och inspekterar att jag gör rätt.

Tigris.

Den här dan är de unga katterna galna.

De har nog inte upplevt den här typen av frost förut - det krasar och frasar under deras tassar för varje steg de tar.

De blir helspattiga.

Tigris leker 'hela havet stormar' i stackars skraltiga rosentryet så jag tror hon ska knäcka busken totalt. Men hon är otroligt smidig för att vara en sån fluffboll...

Frosten gör de gräsligaste ogräs riktigt vackra.

Till och med kirskål...

...och vägtistelns hiskeligt taggiga bladrosett blir ännu taggigare med frost...

...och nu är det definitivt slut på björnbärssäsongen för i år.

Jag äter de sista bären - de har ett skimmer av frost över sig, men är jättegoda fortfarande.

Stella älskar när det rasslar i det långa gräset.

Hon är en hejare på att fånga råttor, och denna frostens dag hör hon imaginära möss överallt, hela tiden...

Också sparrisen är vacker med frost i skägget.

[Ser ni Tigris på bilden?]

Copy är riktigt fotogenisk, för en gångs skull, denna dag.

Det klara höstljuset gör också hans fina päls rättvisa - han riktigt lyser i allt det frostnupna.


...och R lyckas, otroligt nog, få bukt med jordfräsen och landet får sig en rejäl sista omgång. Det är inte optimalt att jordfräsa lerjordar så här på hösten, men ärligt talat, jag orkar inte grepa igenom alltihop. Det går bara inte.

Nu blir landet också utvidgat, nästan så mycket som jag hoppats på, men hur vi ska lösa höjdskillnaderna får vi titta på i vår.

Alla växtrester från växthuset hamnar på komposten.

Jag tar bort det översta lagret med jord och det hamnar i grönsakslandet där det är som lerigast.

Vitlökssättning, 23e oktober

Jag sätter vitlök och Tigris kan, som vanligt, inte låta bli att vältra sig i leran... Med den pälsen!

Medan hon fortsätter roa sig börjar jag rotslå de sista växterna jag inte hunnit/inte kan plantera i år.

Kära nån.

Jag har visst varit rätt optimistisk (speciellt gällande tid och ork).

Det jag får i backen är 4 träd, 9 rosor, 9 (?) prydnadsbuskar, 25-30 perenner (tappar räkningen) och 5 gräs. Pust. Jag vet på´t ungefär var allt ska hamna, men ibland så hinner man ju bara inte.

Att jag är ledbruten efteråt, det kan jag garantera.

2a november

Det här innebär ju nu dårå att jag mitt i allt fyllt  hela utvidgningen av grönsakslandet.

Oops...


Nästa steg är att täcka alltihop med löv.

"Använd torra löv och undvik alltför stora löv så gott det går" förmanar jag på jobbet - men vad använder jag? Plaskvåta lönnlöv...

Skomakarens barn osv.

Stella.

Stella klättrar i träd som en liten apa.

Nästan helt omöjlig att få i fokus.

Den här hösten är ju lite knäpp. Fjolårets julhyacinter har börjat blomma!

Å andra sidan berättar min moder att en av hennes magnolior håller på att slå ut sina blomknoppar - det är värre än mina hyacinter det...

3e november

Till slut är växthuset skurat och sköljt invändigt och allt som ska övervintras är nedgrävt.

Efter rengöringen är det rätt så fuktigt inuti så på inrådan tänder jag några ljus för att snabba på upptorkningen.


Flinar lite åt att det påminner om ett altare - så här i Samhain-tider är det väl synnerligen lämpligt?

När mörkret sänker sig ser det riktigt effektfullt ut med ljusen.

Tänker att jag nog ändå måste investera i de där värmeljushållarna jag kikat på under lugg på jobbet det senaste halvåret...

3e november

Vi eldar dessa dagar och jag har aldrig sett träden omkring oss så mörka och mystiska som den här kvällen.

Man brukar ju säga att gränsen mellan världarna aldrig är så tunn som i dessa tider...

I det tätnande mörkret, när de höga hundraåriga granarna svajar i vinden och det susar mellan deras stammar - medan elden kastar glödande skuggor som förvrider allting och gnistorna flyger mot himlen - så känner man sig mitt i allt väldigt liten.


Och vet ni vad? Nu är vi ikapp igen. =)