Hemkomna resenärer

Väntan i Makasutu - den heliga skogen.

Solen bränner mot huden. Doften av klor blandas med doften av salt från havet. Vinden susar genom palmkronorna; ljudet blandas med stararnas högljudda symfonier och det förnöjda flip-floppandet från sandalklädda fötter som rör sig i sakta mak över stenläggningen.

Och mindre trevliga sinnesupplevelser - lukten av brinnande sopor, stanken från gamarnas matningsplats, ljudet av försäljarnas ihärdiga övertalningsförsök där allt är till salu. Allt från nypressad juice, batiktyg, taffligt snidade träfiguriner till allehanda.. tjänster.. erbjuds.

Jag blundar och ser bilder av grönska och leende vänliga människor. Men också bilder av hårt tjudrade magra djur och kilometervis av kåkstäder där tusentals människor bor i plåtskjul. Kontraster.

Nu är vi hemma från Gambia igen.
Det var Afrika fjärde gången gillt för mig, men definitivt inte sista gången.

Man kan inte sammanfatta ett sånt land och en sån resa i ett enda inlägg. Det blir flera - vänta bara - med bilder från utflykter, naturreservat, flodturer, skogspromenader, djur, växter och natur.

Men vi har totalt över 1400 bilder att gå igenom, ett gäng fåglar att artbestämma och så måste vi förstås tjafsa lite om vad vi egentligen gjorde - för två mänskor kan omöjligt åka på samma resa och vara överens om hur det verkligen var.

Så lite tålamod - fortsättning följer.

Julstämning à la Sven

What's with all the flirting? Man hör ju talas om vårkänslor, men i år tycks folk vara extra tidigt ute. Eller är folk så himla desperata inför julhelgen? Eller har alla gått charmkurs för att sätta extra sprätt på julhandlarnas pengar? [En riktigt bra idé, hur som haver.]

Oavsett - mitt i allt blir det ju riktigt roligt att köpa maskmedel till katterna. Jag måste nog åka till apoteket oftare..

Efter stormen Svens framfart var jag, lite som jag befarat, helt insnöad på lördagsmorgonen.

Försökte köra, men körde fast. Skottade som en galning, körde fast ett antal gånger till, skottade ännu mer, och varje gång kom loss hamnade jag lite längre bak, lite närmare skogen och till slut var närmsta sälgen bara en halvmeter bort. Då gav jag upp och väntade på att snöröjaren skulle dyka upp istället.
 
Ljusslingorna kring altanen ser mer ut som rep av snö än slingor denna dag...




...och småfåglarna slåss om maten.

Hos oss har vi blåmesar, talltitor, nötväckor, nötskrikor, hackspettar - men mest talgoxar.

De måste allt vara ganska smarta fåglar ändå, för rätt många tycks ha överlevt den första sommaren mot alla odds. Med tanke på våra fyrbenta mordmaskiner.


...Och mitt i allt börjar snön vräka ner igen.

Utsikten från matrummet är riktigt fin, bortsett från den hiskeligt fula schersminen i förgrunden. Vi har två likadana, illa stympade kolosser, nedanför huset och båda två ska nog få stryka på foten så småningom.

...och jag tänker igen att det kommer bli fint att lysa upp valnöten.

Och jag kommer ihåg att jag ju måste göra något med klängrosen som försöker klättra i trädet.

Jag upptäckte den ganska sent i somras och första spontana reaktionen var att gräva upp den och kasta den på komposten. Men sen märkte jag ju att den är nästan taggfri... hmm. Förmodligen nånting honungsros-aktigt, och då måste den ju bevaras. Så än så länge är den kvar.

Men visst skulle trädet göra sig bättre utan ackompanjerande klängranka?

Blomstren i ateljén.

Resten av dan ägnar jag främst åt grönskan inomhus.

Under tiden eldar jag i (nästan) alla eldstäder. Och passar på att koka glögg på vedspisen.

Tycker det är så himla häftigt att kunna laga mat utan el, så många muggar glögg blir det.

Mums!

...och första snöstormen

Råkade jag säga att jag saknat snön? Låt mig ta tillbaka det genast! *skratt*

Nu yr snöstormen som om själva Fimbulvintern var över oss, och att köra hem i mörkret och ovädret var ingen höjdare direkt.

Nej, men ärligt talat tycker jag ändå det är härligt när naturen visar hur små vi är på jorden... och sen är jag inte äldre än att jag tjoar förtjust (och lite småhysteriskt, måste erkännas) när bilen kanar hjälplöst genom flera decimeter snö och styr vart den vill...

Men känns lite typiskt att vara gräsänka just denna helg, men gott kvinnfolk reder sig själv, eller hur heter det? Så nu sprakar det muntert i kakelugnen utifall strömmen går, och middan blev en massa goda vörtmackor och glögg. Alla katter var så klart hemma och inomhus och Copy satt i fönstret och spanade efter mig när jag kom hem. Raringen.

Nu ska vi se hur det går att ta sig på jobb imorgon bitti. Det kan bli lite ...intressant...

Första snön

I år kom den första riktiga snön natten till den 4e december.

Nästan i sista stund känns det som, för nu började åtminstone jag känna mig rätt utled på allt grått, visset, dött och mörkt. Men snön gör ju underverk när den 'hyr ut sin oskuld' och döljer allt vi inte vill se...

Den här dan måste ju bara förevigas, även om jag höll på att frysa fingrarna av mig. Ljuset var tyvärr inte det roligaste, men men.

Till höger ett exempel på framtida arbete till våren... Grobladen växer lite för bra i gruset utanför trappen - så ska väl ändå inte en entré se ut?


Flenört, Scrophularia nodosa är ett ogräs som mitt huvud vägrar lära sig. 

Hur det går till kan jag inte förstå, för efter 3 års ivrigt insamlande av vilda växter i barndomen (till mitt 4H-herbarium) så borde ju de allra flesta ha fastnat. Åtm de 300 som jag pressade in i herbariet och pluggade inför tävlingarna. [Herregud, man var ju skadad redan på den tiden..*s*]

Och dessutom är flenörten en medicinalväxt (verksam mot tuberkulos) och såna brukar ju definitivt fastna i min skalle, men den här gör helt enkelt inte det. Den är ganska ful och dessutom rejält illaluktande. Hmm. Men med snö på är den rätt tjusig ändå.

Plymspirean är också fin under lätt snötäcke. Det är eg bara just efter blomningen som den har en trist brun period. Men den har ändå en fin vinteraspekt.

Har diskuterat dess för- och nackdelar som alternativ till häck med en kollega. Åtminstone då den blommar är den ju absolut makalös som häck! (Finns till beskådan i närheten av Funbo kyrka för de som har vägarna förbi.) Tyvärr är den ju lika förfärligt ful efter det...

Daggrosen är fortfarande full med nypon.

Och med rätt inramning (och sett i rätt perspektiv) så ser ju trädgården riktigt fin ut.

Men ni ska ju inte tro att jag fotar allting...

Mer nypon i det döende dagsljuset...

Jag gillar att fota. Och att skriva.
Fasen att det finns så lite tid....

Den här skulle nästan kunna funka som julkort, hm..?

Den dubbelblommande syrenen börjar få en vettig form nu, men jag ska nog stamma upp den ytterligare lite.

När jag först började jobba med den var den så spenslig och missväxt att jag nästan misströstade. Men med lite varsam gallring och ökat ljusinsläpp verkar den börja återhämta sig.

Ska kanske också försöka vara duktig och eventuellt, rentav, komma ihåg att ge den näring nästa år...

Flammentanz-rosorna hänger fortfarande hjälplöst ned över terrasserna. De blev inte flyttade i år heller. Suck.

Varför inte? För att spaljéerna, som faktiskt är inköpta, aldrig blev målade. Och inte heller upphängda. Lixom ganska viktiga förutsättningar innan man börjar flytta såna här kolosser...

Rutan [okänd sort, kanske ängsruta? Har inte lagt nån större energi i frågan..] har lagt sig ned och sveper som en fjäderboa ut över gräsmattan.

Precis så här mycket snö klarar den, men inte mer.

Den måste jag ju också hitta en plats till nästa år.

Att jag älskar den här vyn! This is where I shall work my magic! När jag får tid, lust och ork.

Och nu väntar vi bara på besked om exakt hur mycket magi som ska få rum här. Vad de kan gå med på. Fingers crossed.

För jag vill veta vad jag har att spela med innan jag börjar planera för noga.

Pilen har fortfarande några enstaka blad kvar.

Börjar förstå mina föräldrars aversion mot pilar för just den sakens skull, men jag tycker ändå att fördelarna överväger.

Jag vill ha några pilar till. Och jag vet var jag skulle vilja ha dem.

Men men...

Den enda krukan som inte hittade hem...

Ouch, jag skäms, förlåt mamma! Kanske man kan övervintra pepparrot i växthuset? Måste försöka hinna med idag innan det blir mörkt...

Övervintringshörnet ser betydligt mer välordnat ut under ett lätt lager snö. Jag vet ju var 90% av alla de här raringarna ska hamna - men hur det ska hinnas med i vår vete fasen....

Grannens lind är bland de vackraste träden vi har häromkring....

Jag har personligen lite motstridiga känslor visavi armeringsjärn.

Det är snyggt om det matchar omgivningen, och det är smidigt och billigt.

Men i min trädgård...? Njae... Vete fasen.

Det är fortfarande plusgrader i växthuset - snön kanar av utan problem.

Ännu en syren. Den här har jag knappt gjort nånting åt - ärligt talat är hela framsidan ett sorgligt kapitel.

Allt ska göras om. Iaf sen när vi vet hur mycket vi blir att äga.

Just nu äger vi inte ens vändplanen....

Alien monster-kittens have landed!

Neh, bara förvirrade katter som kanar hjälplöst på is. =)

Nu först får jag syn på kardborrarna som förpestar livet för våra fyrbenta vänner. Fy f-n vilka tovor det blir.

Och särskilt samarbetsvilliga när det gäller klippning är de ju inte heller.

Med yster Stella i släptåg gör jag en insats för att bli av med allt överblivet isolermaterial (men mer om det senare).

Stella är R's katt, inte min. Hon följer efter mig eftersom hon anser att jag i undantagsfall kan godkännas som matningsinstans.

Att vara tillmötesgående och ställa upp på bild är inget hon sysslar med frivilligt.

Men till slut, efter ihärdiga försök att smita undan, kan man gå med på att glo förorättat.

Väl inne igen kurar jag i soffan med en varm och gemytlig Sputnik och många koppar kaffe.

När man nästan förfrusit tårna är några kilo varm fluffig katt på fötterna riktigt härligt.

Jag tycker han ser väldigt brittisk ut. En rundlagd puttrig herreman med mustasch, tweedkostym och svarta galoscher. Dessutom krigsveteran med tilltufsade öron och ärr över nosen.

Och med krigsskador - det är nog inte alla katter som överlever att bli beskjutna med hagel...

[Jag tänker inte gå in på vilka idioter det finns här i världen.]



Och jag har aldrig träffat på en katt som suckar och pustar så mycket som han. Som alltid stönar lite lätt när han tvingas flytta på sig. Som snarkar och pratar i sömnen. För det gör han.

Och ibland ser han ju bara för fånig ut...

Livet med katt

3 hobbies på samma bild!
Katter, växter och akvarier.
Ja, gaffeln har ett syfte. ;)

Att leva med katt innebär att man aldrig är ensam.

Man har alltid (minst) en skugga med sig.
En enveten, pratglad skugga som följer dig, bevakar dig, bevekar dig. Som undrar vart du ska, hur du mår, vad vi ska göra nu?

Copy är min skugga. Han är alltid med mig, oavsett vad jag gör.

Bilden till höger fångar ganska bra min lediga vintervardag - jag lyssnar på musik medan jag byter vatten i akvariet och vattnar orkidéerna i samma veva. Och hela tiden är Copy med och inspekterar... Lite extra uppmärksam är han också, som idag, när han märker att jag har ont. Förmodligen rör jag mig annorlunda och kanske pratar jag med honom på ett annat sätt...

På natten ligger han utsträckt längs med min sida, vilket innebär att jag har ett styck varm och fluffig katt från hakan ner till knäna - för han har blivit rätt lång på sistone. Helst ska jag hålla handen om en tass eller åtm lägga armen om honom för att han ska trivas riktigt ordentligt.

När jag har sovmorgon passar jag gärna på att ligga och dra mig lite medan jag lyssnar på musik. Om jag inte verkar visa tecken på att stiga upp puffar han uppmuntrande till mig med tassen medan han oroligt frågar hur jag mår. Om jag fortsätter att ignorera honom lägger han sig på mitt huvud så att jag åtminstone ska känna hur han spinner mot örat - även om jag inte hör honom genom musiken.

Livet med katt är fantastiskt.

Därför är det så förfärligt när nånting händer. För det är inte "bara" en katt - det rör sig om en unik personlighet, en vän och förtrogen, som man förlorar.

Maja precis innan hon flyttade.

Därför blev jag riktigt ledsen idag när jag fick höra att en av våra kattungar, Candy, Maja i sin nya familj, bara blev lite drygt ett år innan hon förolyckades.

Maja ett år gammal.

Då hon fyllde 1år fick jag den här fina bilden från hennes matte och husse. Så söt - såå lik mamma Tesla.

Och nu, bara ett par veckor senare, är hon borta.
Mycket älskad och nu oerhört saknad.

Det är hårt.

Åland i november

När man kommer hem till kobben en helg i mitten av november så förväntar man sig kanske inte att få så mycket ut av trädgården... Men om man trotsar snålblåsten och råkylan så hittar man små guldkorn också den här tiden på året!

Den dubbla primulan blommar tappert och har gjort det nån månad redan. (Lite tidsförvirrad, verkar det som).

I rosengången är det flera sorter som faktiskt blommar vackert fortfarande, trots flera rejäla frostnätter.

Speciellt 'Kanegem' (som kom in i vas till bemärkelsedagen) och 'Ingrid Bergman' (på bilden).

Sen är jag ju lite galen i häftiga strukturer, och vingad benved, Euonymus alatus 'Compacta' hör till absoluta favoriterna...

Den här busken är skör för snötyngder, har oansenliga blommor, ärligt talat rätt trista blad och inga häftiga frukter att tala om - men sen kommer hösten och vintern och då är den absolut praktfull!


Först de fantastiska rödbetsfärgade höstfärgerna och sen de helvrickat snygga grenarna på vintern.

Luv it!

Hängsälg, Salix 'Kilmarnock', är ju en dussinvara som jag egentligen inte tycker om.

Men när den blir riktigt gammal blir den helt makalös. Den här måste väl vara över 20 år nu, och under de hängande grenarna ormar sig ett riktigt häftigt kråkbo av snirkliga grenar.
Me like.

 En helt annan typ av struktur är ju formklippta häckar. Jag kommer ihåg när vi satte den här häcken för 12 (?) år sen - de där små taniga plantorna köpta på postorder, som vi sen kapade till decimeterhöga pinnar. Då kändes det här resultatet vansinnigt långt borta! Men nu är den uppe i önskad höjd, och jädrar vad fin den blivit.

Vi valde, efter många om och men, vintergrön liguster, Ligustrum vulgare 'Atrovirens'.

Ett helsikke att klippa så här snyggt (jag har ju gjort det några år, så jag vet..) men min fader är pedantiskt noga och resultat blir ju därefter.

Helt vintergrön är den visserligen inte ens på Åland, men nästan.

En del frukt sitter kvar på träden - här äkta kvitten, Cydonia oblonga, men minns inte sortnamnet.

Jag gillar saker man kan skörda sent, då blir det inte så stressigt att hinna med allting. Jag plockar och tar med mig, men få se vad jag hittar på att göra.

Lovar att rapportera.

 ...Mispelns frukter sitter också kvar, Mespilus germanica.

Fasen att minnet är så gott men kort! Man ska definitivt inte äta dem förrän frukten mjuknat, men minns inte om man ska låta den sitta kvar på trädet tills frosten grejat det, eller om man ska ha dem inne och mogna... Måste förkovra mig i ämnet innan jag ger mig i kast med dem iaf...


Vid sjön går vitorna och vattnet är sådär isande gråblått som alltid den här tiden på året. Inte direkt inbjudande till bad...



Att gå längs med stranden och låta vinden blåsa huvudet tomt i höststormarna är något jag verkligen saknar.

Lilla gölen hos oss i Uppland är inte riktigt av samma kaliber...




Martallar kan bli otroligt gamla.


Den här levde när jag var barn, men är fortfarande lika fin som när den levde fast den nu är grå och skelettavskalad...

Kattaktiga fasoner

Just nu avskyr Tesla de andra katterna. Kan absolut inte tåla dem.

Ibland när hon ser mig börjar hon spinna och trampa med tassarna, men har jag då begått den absolut oförlåtliga synden att klappa någon annan katt innan så hatar hon mig också.

Utan pardon.

Hon fräser och morrar som en Tasmansk djävul - eller snarare som en Tasmansk djävul besatt av demoner (skulle kunna banda henne för ljudeffekter à la Exorcisten).

[Ni vet hur de låter, va? Kolla klippet nedan med små söta baby devils annars...]

Enda tillfället då hon kommer av sig i hatandet är när jag matar fiskarna eller grejar i akvariet. För då ska hon vara med och inspektera. Det här är en väl inarbetad tradition sen lägenhetslivet, och jag är så lättad att det faktiskt finns något vi kan göra tillsammans som inte inbegriper att hon låter som att hon skulle vilja sprätta upp buken på mig alternativt klösa ögonen ur mig...

Stackars lilla pyret. Jag hoppas hon återfår förnuftet snart.

Själv gör jag i skrivande stund den något otippade kombon att jag torkar apelsinskivor i ugnen till julpynt medan jag lyssnar på alternativ metal. *skratt*

Det här är fel på alla punkter:
1) jag är inte det minsta pynt-pysslig privat (annat än när det gäller växter och saker som går att äta)
och 2) jag lyssnar ju verkligen inte på metal i vanliga fall.

Men nu ska ju apelsinskivorna till jobbet och just Deftones ser jag som mer alternativ rock än ren metal. Och så passar det ju väl till både kattans och mattes humör dessa dagar...

Så det så.

[Smakprov finns som vanligt under dagbokssidan för er som missat det.]