Grönsöö slottspark, augusti 2014

Stella, något förbryllad över den första snön.
Och omöjlig att fota, som vanligt.

Nu gnistrar snön vit så långt ögat når.

Det knarrar kallt under fötterna och kylan nyper i fingrar och tår. Ljuset från nymånen är vasst mot den vita snön...

Förlåt för skrivpausen -  jag behövde tänka klart, göra ett aktivt val och fatta ett beslut. Så tiden har inte riktigt räckt till. Men nu så!

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma. 
[...]
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen

Nejdå, det är inte bara kossorna hos Rydberg som drömmer sommardrömmar, så också jag...



Hittade lite bilder från sommarens utflykt till Grönsöö slottspark - en augustidag då hettan var som värst och brandröken från den stora branden utanför Sala nådde ända hem till oss. Svårt att föreställa sig värmen, dammet och skimret i luften nu, så här mitt i vintern när kvicksilvret kryper ner till -15°C...


Grönsöö slott  byggdes av Riksrådet Johan Skytte och stod färdigt 1611. 

Jag börjar faktiskt flina lite fånigt för mig själv nu medan jag letar bilder, för bilden här intill visar sig vara en av de få ni kommer få se av själva slottet. Det är ju lixom inte byggnader jag är intresserad av i första hand, utan trädgårdar...

Just den här trädgården blev utsedd till "Sveriges tredje vackraste park" 2005 och bär fortfarande spår av upp till fem olika tidsepoker från 1600-talet till idag. Slottet är ett levande hem där familjen von Ehrenheim bor och verkar än idag. 

Vi köper våra entrébiljetter av självaste slottsfrun, Bessan von Ehrenheim, och hon berättar entusiastiskt om slottet och dess omgivningar.

Nedan lite mixade bilder med insprängda citat från Grönsöö slotts hemsida.

Det första jag (så klart!) får syn på från långt håll är dammen.

 "På 1800-talet kompletterades parken med en anläggning i "Tyska skolan" runt den gamla ruddammen. Exotiska träd och buskar samt gångar gav en ny romantik åt parken. Av denna anläggning finns endast nutkacypressen, ornäsbjörken samt lite persisk och ungersk syrén kvar."

Men det här med dammar är knepigt att få till, också för proffs. Den här dammen är stor, med näckrosor och frodig grönska. Komplett med snattrande änder. Men - den är inte så värst estetiskt tilltalande. Ser mest ut som en övergödd liten pöl. Och det är det som blir så svårt - att få till balansen mellan estetik och ekosystem.

Rudammen och den magnifika nutkacyressen,

Chamaecyparis nootkatensis (i bakgrunden till höger) som planterades 1888.

Dammar, och speciellt deras gränszon mellan torrmark och våtmark, hör till de mest myllrande, artrika ekosystem vi hittar i naturen.

Men dammar i naturen tenderar ju sen att vilja växa igen - men i en trädgård är det ju precis det man inte vill.

För att förhindra det från att ske kan man anlägga strikta och fullständigt fabricerade dammar i t ex betong eller - ve och fasa - plast.

Och man kan köpa algbekämpningsmedel och fan-och-hans-moster av olika kemikaliska preparat för att döda alger och göra vattnet klart - men tänk på att risken är stor att allt annat liv i dammen också stryker med. Vill man verkligen det?

Och dammar som anläggs och sköts på det sättet kommer aldrig att se helt naturliga ut.

Om man istället vi få en mer naturligt finish så står man istället inför en evig kamp mot naturen då växterna för varje år vill ta över allt mer. Så det är inte helt lätt. Men dammar och vatten i trädgården är ändå helt fantastiskt...



Slottet ligger invid Mälaren och omges av vatten på alla sidor.

Speciellt en sådan het dag som denna är det fantastiskt skönt med lite sjöbris och vackra vyer över vattnet...

Strandpromenaden, med sina slingrande gångar, är skönt skuggad av träden invid vattnet i sann engelskt romantisk anda.

Gångarna leder ut till det kinesisk-inspirerade snäckhuset ute på udden.













 

"Det sena 1700-talets romantik tillförde ett kinesiskt snäckhus, "ängelska gångar", en konstgjord holme och en mycket stor labyrint. Det kinesiska snäckhuset uppfördes 1786 inspirerat av den svenskengelske trädgårdsarkitekten William Chambers. Det är klätt invändigt med snäckor och mineraler delvis importerat från Ostasien. Snäckhuset är unikt i norra Europa och en av Grönsöö´s stora sevärdheter. De ”ängelska gångarna” slingrar runt slottet, överallt med utblick över Mälaren."

Snäckhuset uppfördes 1786 och är en riktig kuriositet, en riktig folly, där man mixat hejvilt mellan kinesiska influenser och tidens arkitektoniska ideal. Lägg till detta glimrande snäckskal och mineral. Tanken var att solens glitter i vattnet reflekterades i skalens pärlemor så hela det lilla lusthuset skulle glittra...

Enkelt, men samtidigt vackert staket kring snäckhusets brygga.

Ovanför snäckhuset står slottet på sin trädbevuxna, terrasserade kulle.

Träden här är synnerligen särpräglade och fantastiskt fina!

Det är mestadels lönnar och en del lindar och de har tuktats så de nu mestadels ser ut som bonsaier.

















Att hamla träd är ju en gammal sed och många träd anpassar sig fint till detta.

Men just lönnar hade jag nog inte personligen rekommenderat, däremot lind, ask och pil utan problem.

Jag tycker man bör undvika att hamla lönn eftersom unga skott angrips synnerligen lätt av mjöldagg. Och då man hamlar får man just det - mängder med unga skott.

Enligt broschyren var det nog inte direkt planlagt att träden skulle hamlas från början, utan det skedde tydligen då utsikten från övre våningen började skymmas...

"1700-talets barockinspirerade strävan efter samordning av anläggningen, representeras av terrasserna mot sjösidan, den dubbla hästkastanjallén, och de tuktade häckarna av lind och ask som löper upp mot slottet på landsidan. I häckarna och alléerna står i huvudsak samma träd sen planteringen på 1750 - 1760 talet.

Det gamla bränneriet är idag café.

Ett synnerligen trevligt café med god mat och mumsiga hembakta bakverk...

Och Grönsöös egen äppelmust kan verkligen rekommenderas!

Den här lilla söta spången/bron blev jag lite kär i. Samma fina form och färg som snäckhusets staket. Superfint när man tar upp samma formspråk i andra element, det skapar harmoni och en helhetskänsla.

Jag samlar lite på bilder av broar och spångar just nu eftersom det nog snart kommer kunna bli en och annan häromkring...

Minst en nästa år. Jag gjorde en spång över diket till den vilda lunden i somras av några hoplimmade gamla plankor (en gammal vägghylla, kanske?) och den höll hela sommaren. Men senhöstens väta fick limfogarna att ge upp...

Så nu vill jag ju hitta ett formspråk man kan leva med. Och enkelt upprepa.

Lite samma form (åtm färg!) går igen i de här fantastiskt söta små stolarna/pallarna vi hittade i bersåerna av formklippt thuja i blomstergården.

Blomstergården, som stockholmsarkitekten Olle Pihl ritat, ersatte vad som tidigare var en labyrint från 1700-talet. 

"1920-talets blomstergård ersatte det öppna parkområde som bildats då labyrinten revs på 1800-talet. Blomstergården restaurerades 1997 till sitt ursprungliga skick, varvid korsgångar i kalksten, perenner i gamla sorter och sommarblommor har återgivit Grönsööparken en del av den blomsterprakt som en gång kännetecknade Grönsöö."

Ber om ursäkt för den taffliga bildkvaliteten.
Fullständigt obarmhärtigt solgass ger inte direkt de bästa förutsättningarna
för vackert ljus och korrekt färgåtergivning i bilderna...

I mitten av 1700-talets labyrint hade det stått ett järntempel, och detta står kvar i blomstergårdens mitt än idag.

Nu slingrar humle kring järnet och i mitten finns en otroligt fin liten cirkulär damm med fontän.

Dammens vatten blänker alldeles svart i skuggan under humlen...

Kanske mest magisk på Grönsöö är drottning Kristinas lind, som planterades 1623.

Trädet är alltså drygt 380 år gammalt och är en av de 10 äldsta parklindarna i Europa.

Det var på väg tillbaka till parkeringen som jag kom på att vi ju inte lyckats hitta linden. Och den måste vi ju se!

Så vi spanade och spejade efter ett gigantiskt träd utan resultat. Kollade på kartan, "Men vad fasen, det måste ju vara här nånstans?" tills vi mitt i allt fick syn på en murken stubbe.

Förvisso en rejält omfångsrik murken stubbe, men ändock.


Tvistad, krokig - ihålig och böjd, som om trädet nästan tyngs till marken i plåga, med reumatism i varje gren och rot. Men samtidigt ärevördig och respektingivande.

När man tänker att denna varelse stått här i snart 400 år så fylls i alla fall jag av andakt.

Lite som att stå inför en livslevande Ent.